I papperskorgen med den svenska modellen, sa Littorin

Visst är det svårsmält att oppositionsledaren kallar regeringens arbetsmarknadspolitik för någonting ”sataniskt, elakt och väldigt konservativt”. Det är ett uttalande som förtjänar kritik. Och borgerliga ledarsidor och bloggar har det senaste dygnet hjälpts åt att leverera råskäll.

Men så nödvändig kritiken som förs fram mot Mona Sahlin av borgerliga och liberala tidningars ledarsidor än är, lika viktigt är det att inte glömma hur regeringen, närmare bestämt arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, har svarat på kritiken. I skuggan av Sahlins prat om satanism har Littorin undsluppit sig ett antal formuleringar som vilken annan dag som helst skulle få mycket stor uppmärksamhet.

Redan förra veckan förklarade han för Ekot att man bara ”får ut sitt grundskydd genom a-kassan” och att man sedan vid behov får ”toppa upp den med annat”. Någonting annat är inte förenligt med regeringens linje. Där ser man. Är de övriga ministrarna och partierna informerade om att det är dags att överge den generella modellen att alla som bidrar till de gemensamma systemen ska få ut en ordentlig ersättning, även vid relativt höga löner?

Inkomstbortfallsprincipen är viktig, den är ingenting som regeringen bör tillåta en av sina ministrar att slarva bort över förmiddag. Vid kortare tid av arbetslöshet eller sjukdom ska inte villa eller bilen behöva säljas bara för att man saknar en privat förmögenhet (inte helt lätt att skrapa ihop genom förvärvsarbete med det skattesystem vi har) – eller inte har haft möjlighet att toppa ”grundtryggheten” med lite guldkantsförsäkringar.

Det finns ingen inneboende motsättning mellan en generell välfärd och en välfungerande arbetsmarknad. Utanför de allra mest insnöade högerskrymslen är det välkänt faktum. En generös a-kassa (med en tydlig bortre parentes) och en reformerad arbetsrätt ger en både rörlig och trygg arbetsmarknad. Står verkligen det i motsättning till regeringens arbetslinje?

Arkiverat i:Uncategorized