Statsstöd till politiska organisationer infördes först på 60-talet, innan det finansierades de av sina medlemmar och av donationer precis som alla ideella organisationer.

Bara genom att se tillbaka till min egen rörelses historia (som började ungefär samtidigt som statsstödet, men som inte fick statsstöd på ett bra tag efter starten) så kan jag se hur viljan att gå in med pengar privat har minskat radikalt. För några årtionden sedan kom det in en hel del kapital genom andra vägar än det offentliga, något som inte är fallet idag.

Internet är intressant för förändringar i organisationsstruktur, framförallt för sakorganisationer, men jag kan på intet sätt se att det är huvudanledningen till förändringarna. Utländska exempel visar också att internet i hög grad snarare effektiviserar och utökar de utåtriktade verksamheter som organisationer i länder utan statsstöd fortfarande har haft kvar, inte skapat helt nya beteenden. Dessa beteenden har dock i hög grad varit avskaffade innan internet i Sverige, och jag kan inte se någon annan förklaring än statsstöden.

Faktum är att organisationerna i Sverige fungerade radikalt annorlunda tidigare i många avseenden. Det man gjort genom bidragen är inte att konservera dem som helhet utan att kapa bort den tidigare rätt stora delen av verksamheten som engagerade enskilda och bevarat den rent interna och ”primära” verksamheten.

Jag tycker en intressant jämförelse är frikyrkorörelsen som är en av de få kategorier av ideella organisationer som fortfarande till största delen finansieras av privata donationer från medlemmarna. Detta till stor del eftersom deras primära verksamhet per definition är den typ av medlemsaktiverande verksamhet som möjliggör privat finansering. Även de har dock över tid fått svårare och svårare att få in privata gåvor, framförallt så ser man (redan innan internet blev utbrett) en stor skillnad mellan de ålderskategorier som växt upp innan respektive efter att staten började finansiera stora delar av den ideella sektorn.

Iaf inte i de politiska partierna.

Dessutom, det är förstås inte bidragen som har förändrat människors organisationsformer de senaste 10 åren, utan internet.

Den strukturomvandling som pågår i svenska partier och medier gör att partierna måste hitta helt nya förhållningssätt till sina medlemmar och till medborgarna.

Läs mer här:
http://attdrickaliberalt.wordpress.com/2009/06/08/strukturomvandlingen-i-partipolitiken-ar-forklaringen-piratpartiet-och-sverigedemokraterna-har-forstatt-hur-man-utnyttjar-den/

Däremot har bidragen inte förändrat organisationsformerna, snarare har de konserverat dem.

Vänligen

Erik

KDU anser att utredaren har fel i sina förslag. I och med att någon utfasning av alla statliga bidrag till föreningar absolut inte kommer bli aktuell (så realistiska får vi tyvärr vara när vi lobbar rörande denna utredning) så anser vi att den bästa lösningen under nuvarande system är att ge de politiska ungdomsförbunden med moderpartier i riksdagen mandatstöd, inte medlemsbaserat stöd.

Det allra främsta problemet på kort sikt med hur det är utformat idag är ju att det på alla sätt uppmuntrar till att samla på sig inaktiva ”stöd”-medlemmar eftersom det är grunden för finansieringen. Om det blev mandatbaserat så skulle det istället vara mycket mer rationellt att avkräva medlemmarna mer, då detta såväl skulle öka finansieringen som troligen engagemanget i medlemskåren, samt på sikt även medlemsantalet.

Jag håller själv helt med om att en utredning i detta ämne som inte analyserar hur bidragen förändrar föreningsväsendets organisationsformer och beteenden egentligen är rätt meningslös.

Utredningen ”Fritid på lika villkor” finns att läsa här:

http://www.regeringen.se/sb/d/11284/a/124000

Det intressanta med den är dock att den inte analyserar hut människor har förändrat sitt sätt att organisera sig för sina intressen de senaste 10 åren, vilket gjorde den obsolet redan vid trycket.

Erik

Vi i KDU vill på sikt avskaffa statsstöden till partierna och ungdomsförbunden och anser att just det statliga stödet är en av de främsta skälen till att partipolitiska organisationer (och även många andra ideella organisationer) blivit så slutna över tid.

Vi vill alltså genom att vara väldigt ärliga med varför vi lägger upp våra system som vi gör, till skillnad mot andra som låtsas att de har mer principiella skäl, visa på att alla faktiskt påverkas och styrs av de starka incitamentsstrukturer som har byggts upp genom de statliga stöden. Så länge som politisk verksamhet finanserias genom statsstöd så har vi inget rationellt skäl att inte maximera vårt medlemsstöd då detta ökar våra möjligheter att verka. Precis på samma sätt som piratpartiet och deras ungdomsförbund väljer att agera, i UP:s fall troligen av mycket samma skäl men inte med samma ideologiskt öppna förklaring till det.

När vi ändå inte i kan förbättra våra möjligheter positivt på kort sikt att kunna agera politiskt genom att ha en medlemsavgift så finns det inga goda skäl att göra det svårare än nödvändigt för någon att bli medlem. För att förändra detta, och mycket av det andra som skrivs om i detta inlägg, så behöver vi fasa ut de offentliga stöden till politiska, och andra, organisationer.