Tänk tanken att ett av Sveriges prestigeförlag hösten 2008 ger ut en bok tillsammans med Svenskt näringsliv om ett 20-tal intressanta och framgångsrika små och medelstora företags vardag de senaste decennierna och endast nämner orden ”mobilen” och ”webben” en gång. Det är förstås en omöjlighet.
Men i Claes-Göran Kjellanders och Margit Silbersteins nyligen utkomna reportageserie ”I mänsklig makt – Om politikens vardagar” (Brombergs med stöd av SKL) om framgångsrika och nytänkande kommunalpolitiker, ”vardagshjältar som uträttar storverk utan att vi andra märker det” är det ett faktum som inte överhuvud debatteras.
De enda tidsmarkörerna som smugit sig in är att det för Bengt Germundsson, kommunalråd i Markaryd, är självklart att ”vara tillgänglig på mobilen, eller ‘återkomma så fort jag kan’”. Och att alla kommuninvånarna i Staffanstorp kan ”se kommunens möten på webben.”
Men problemet är inte i första hand att dessa garvade politiska journalister missat att undersöka något, utan att det inte finns något nytt att berätta.
Och för journalisterna, för redaktören på Brombergs och för finansiärerna på SKL är det tydligen inte ett dugg underligt att lokalpolitiken inte har förändrats trots två decennier av radikal utveckling i kommunikationstekniken. Hela texten hade kunnat vara skriven för 40 år sedan, och handlat om de lokalpolitiker som då genom kloka samarbeten och politiska beslut lyckades vända negativ utveckling till positiv.
Och när Kjellander och Silberstein kommer till slutsatserna gör de samma problembeskrivning som alla andra: Politiken tar för mycket tid och unga vill inte engagera sig i partier.
Men att problemet skulle vara att politiken och demokratin inte har haft något yttre förändringstryck på sig och därmed stagnerat och förlorat i attraktivitet gentemot andra karriärvägar vill de inte säga, än mindre ge förslag till förändringar.
Intressant, SMP, Svd, Politiken, SR
Arkiverat i:Recensioner , lokalpolitik, partipolitik, strategi
Erik
Den allvarsamma leken
ulfsperspektiv
Kalle
Nina
Ännu en bloggare
Martina Lind
Andreas Bergström
jennyhsonesson
Så sant som det är tänkt/skrivet, tyvärr tyvärr…
Jo, men dessvärre funkar det inte längre att se kommunfullmäktiges sammanträden i Stafafnstorp på webben längre. En server gick sönder, sägs det, och ingen bryr sig längre…
Så var det nmed den success-storyn
Hittade nu igen två av mina favoritcitat från boken (s.56 – 57)
Författarna intervjuar Göran Johansson och dottern Anna, som då var påtänkt som kronprinsessa, och ämnet är bristen på engagemang för partipolitiken på arbetsplatserna och i lokalsamhället:
”Förfallet började med TV2, tror Göran Johansson. ‘Tidigare hade alla sett samma teveprogram och man diskuterade dem på rasten. Varje paus var en liten studiecirkel. När vi fick fler tevekanaler 1968 hade alla sett olika program. Då blev det tyst. Man slutade diskutera.’”
Detta går inte att kommentera.
Anna Johansson förklarar sedan, i samma diskussion, med författarna och pappan att man inte kan drömma sig tillbaka och att attityden till partierna har förändrats:
”Människor köper inte i dag ett helt åsiktspaket. Många tycker att det är ett dramatiskt beslut att bli medlem i socialdemokraterna, för då måste man tycka som partier hela tiden. Men det gör ju ingen av oss! Jag tror vi skulle behöva ett medlemskap light, där man ställer upp för helheten men inte behöver krama delarna. Vi måste hitta nya formera.”
Även detta är i det närmaste okommenterbart. Att partiet skulle behöva göra medlemskapet ännu meningslösare för att kunna rekrytera nya medlemmar är en analys direkt från den svenska politikens avgrund.