Jag läste därför Barack Obamas kampanjchef David Plouffes bok om processen The Audacity to win, för att se vilka erfarenheter som kan omsättas i svensk politik. (Läs gärna Per T Ohlssons intressanta artikel om de vulgära lärdomar tidigare delegationer har tagit med sig hem till Sverige.) Här kommer en första artikel med erfarenheter från boken. Jag börjar med lärdomar från hur Plouffe planerade kampanjen.

Första lärdomen

Den första understrykningen jag gör i boken är när Obama ger förslag till svar på frågan om han ska ställa upp i presidentvalet eller inte. Han vet att han kommer att få frågan i en intervju med teve-programmet Meet the press lite före kongressvalet 2006, och diskuterar med dem som ska bli hans kampanjteam

Problemet är att han avfärdade frågan när han han fick den i samma program i januari. Det kan ge intryck av att improvisera om han nu enkelt har ändrat sig efter att ha fått uppmärksamhet. Men han föreslår ändå att han ska svara som det är: ”I had no intention of even thinking about running when I was on the show in January but things have changed, and I will give it some thought after the 2006 election.”

Plouffe och Axelrod blir överraskade av ett så ärligt förslag till svar, till skillnad från de taktiska svar som politiker brukar ge. Och svaret tas positivt emot av publiken.

Plouffes poängterar också att Obama från början har en egen politisk agenda och inte planerar sin politik efter vad väljarna vill ha. Även om beskrivningen av agendan är tunn i boken, så är ställningstagandet viktigt. Plouffe inser också att ”our most powerful weapon would be the candidate unfiltered”.

Den första lärdomen från Plouffes arbete med att planera kampanjen är att de redan från början visste att de hade en tung kandidat i sig, som vågade tänka fritt och lita till sig själv, och som satte agendan före den politiska taktiken.

Andra lärdomen

För att vinna nomineringen mot monsterkandidaten Hillary Clinton, sedan länge känd i hela landet och med en uppbyggd kampanjmaskin sedan Bill Clintons dagar, förstod Plouffe, Axelrod och Gibbs att de var tvungna att störa hennes kampanj tidigt i processen. De skulle inte klara sig utan att vinna i Iowa och några till av de första delstaterna.

Att lyckas med det skulle dock vara i princip omöjligt med samma valdeltagande som i primärvalskampanjen 2004. Plouffe konstaterar: ”To win, we would have to attain the holy grail of politics – a fundamentally altered electorate.”

Målgrupperna som skulle ändra på detta blev ungdomar, minoriteter, oberoende väljare och republikaner.

För att mobilisera dessa nya målgrupper som inte tidigare deltagit i demokraternas primärval, var planen redan från början att skapa en stark volontärorganisation. Det var inte bara en strategi utan även ett politiskt ställningstagande. Obama menade att det var nödvändigt att det amerikanska folket åter-engagerade sig i det civila samhället.

Gräsrötterna i kampanjen skulle fylla tre huvudsakliga roller:

• Finansiera kampanjen med små donationer
• Organisera sina egna gemenskaper för kampanjen
• Förmedla Obamas budskap från person till person, eftersom förtroendet och uppmärksamheten för traditionella medier snabbt minskat

Genom egna erfarenheter från tidigare kampanjer var det redan från början uppenbart för alla i kampanjteamet att enda sättet att få en tillräckligt stor volontärorganisation var att bygga den kring internet.

Den andra lärdomen från Plouffe är två: Obama-kampanjen grundade sig inte på gamla sanningar om att man ska satsa på sina sedan tidigare starka målgrupper. De nya målgrupperna kan dock inte nås genom gammelmedierna, som förlorat trovärdighet. Man måste istället bygga  arbetet på många människor och stort deltagande. En modern organisation byggs idag alltid på internet.

Tredje lärdomen

Den tredje lärdomen från Plouffe är den enda han också dragit från George W Bush: ”the Bush people did one thing very well: they hade a tight circle involved in key decisions and none of those spoke out of school. Obama wanted the same along within a clear chain of command.”

Obama ville inte att medarbetarna skulle läcka, eller inte lita på varandra. ”I want to be inclusive on many matters in the campaign, so people feel listened to, but on big decisions, I want the circle small.” Denna inställning hade kampanjen sedan hela tiden, men som vi ska se så kom ”so people feel listened to” med tiden att formuleras om.

Den sista lärdomen

Den sista lärdomen från Plouffes arbete med att bygga kampanjen var att de planerade för att ha kul och bygga ett bra lag. Ledord i det var ”the ‘no asshole’ rule”.

To be continued.

Erik

Om vi antar att de flesta övrigapartisterna svarade Piratpartiet eller Feministiskt initiativ på frågan om vad de skulle rösta på i kommunalvalet, så närmar sig verkligheten den prognos ADL skrev om för ett halvår sedan.

Erik

Jag vill veta vilka andra förslag som har kommit in till grupperna så att jag vet vilka synpunkter jag inte behöver ta upp.

Svar kom snabbt från Alliansens kampanjstab:

Du är mycket välkommen med dina synpunkter och idéer. De synpunkter som kommit in är vidarebefordrade till respektive reformarbetsgrupp och vi har inte för avsikt att redovisa inkomna synpunkter.

Detta hade ju varit ett rimligt förfarande om de var tvungna att skicka pappersbrev med alla andras förslag till var och en som bad om dem.

Men varför publicerar de inte alla förslag som kommer in på hemsidan? Det skulle ju vara jättespännande att veta vad Alliansvänner är intresserade av, och hur stort intresset är för att delta. (Frågan är berättigad även om alla vet svaret.)

Nåväl, om Alliansen aldrig hade lovat att öppna sig för svenskarna och för sina partimedlemmar hade det varit en sak. Men redan hösten 2008 skrev Alliansens partisekreterare detta på Brännpunkt.

Men vi måste också fortsätta och förstärka arbetet med att öppna upp vår allians och göra den bredare och tillgänglig för många fler. Vi ska se till att forma oss på ett sätt så att vi tar vara på människors intresse.

Det handlar till exempel om framväxten av sociala miljöer i den digitala världen och hur nätet blir ett nav som förmår fånga upp människor. Envägskommunikation förbyts i interaktivitet när människor ges möjlighet att själva agera och ge stöd.

Om de menar vad de skrev, är det rimligt att de delar med sig av vad andra skriver så att vi som vill engagera oss, vet vad vi har att förhålla oss till. Men de menar det inte. De vill bara sätta en bild av att de lyssnar.

Samma vilja att suga stöd från supportrarna men inte dela med sig av något, präglade det Samtal med Sverige som vi alla bjöds in till för ett år sedan. Att dricka liberalt skrev ett brev till Alliansen med massor av synpunkter. Men vi fick aldrig något svar om vad de hade gjort med synpunkterna.

I sammanställningen kan man inte heller se något spår av vårt brev eller någon annans. Varför ska man då delta i framtiden?

Ovan finns några tippade, och några otippade kandidater. Kolla mer om dem här: Birgitta Ohlsson, Cecilia Wigström, Cecilia Wikström, Helene Odenjung, Karin Pilsäter, Maria Arnholm, Nina Larsson, Paula Röttorp, Tina Acketoft.

Erik

Men Att dricka liberalts linje är inte att klaga, utan göra själv. Det är själva tanken med det wikibaserade partiprogrammet Ett liberalt parti, Landsmötesbloggen,  vårt svar till ”samtal med Sverige”, och det kollektiva motionsskrivandet inför landsmötet.

Alltså har vi skapat en blogg som samlar Jan Björklunds, Nyamko Sabunis, Tobias Krantz och Erik Ullenhags nyhetsbrev, och dessutom RSS-flödena om dem från Knuff.se och Google news. Titta här:

Liberalaledare.wordpress.com

Nu ska ju ingen tro att detta är något avancerat, eller ”i framkant”, som så många folkpartister vill vara. Men det är enkelt och gratis.

Erik

Men hopp finns, Mattias Lönnqvist twittrar följande förslag till hur mötet kan internetifieras:

”1. Bambusa talen. 2. Bambusa 1-3 seminarier. 3. Möjlighet att ställa frågor via nätet på ett seminarie. 4. Twitter backchannel. 5. Bjud in några liberala bloggare att rapportera. 6. Wlan i alla lokaler. 7. Lägg upp klipp på YouTube”

Vi har flera gånger argumenterat för att Folkpartiet måste bygga sin organisation kring internet och visat hur man kan använda internettjänster integrerat i planeringen av möten. Därför var det lite av en chock att tidningen NU i senaste numret rapporterade om det nyskapade intranätet på mitt.folkpartiet.se , och glädjande!

Erik

1. När man kommer in på sidan ser man allt väsentligt på en gång: länkar till alla politikområden, blogginlägg, Twitter och de senaste kommentarerna. Sidan utnyttjar verkligen möjligheterna med webb 2.0.
2. Sidan ser helt ok ut, tack vare kloka kommentarer från olika håll och lite hackande av Mattias Lönnqvist.

Mindre bra:

1. Det visade sig ta betydligt mer tid än jag först hade trott att lägga ut material så att det blev någorlunda läsligt och snyggt. Så vi fick inte ut landsmöteshandlingarna uppdelat på de olika områdena i tid. En del fick vi inte ut alls.
2. Det kom inte igång särskilt mycket debatt på sidan. Den enda debatt som fick lite fart var om tredelad föräldraförsäkring. Detta hängde säkert ihop med punkt 1.
3. Trots en mycket bra artikeln i Tidningen Nu var det inte så många som upptäckte sidan.

Vad ska man dra för slutsatser av detta? Att vi inte hittade den rätta formen för att förbättra interndemokratin. Kanske skulle det fungera bättre om partiet startade något, till skillnad från ett gräsrotsinitiativ. Ett intressant tillfälle att prova skulle vara nästa gång vi har ett samråd. En annan fördel med det är att det är mer avgränsat, så det blir lättare att få en fokuserad debatt. Det kräver också en mer rimlig arbetsinsats.

Madeleine Sjöstedt provade att starta en wikisida för att diskutera samrådet om kulturpolitik. Där avskräcker formen många, de flesta har läst på en wiki men aldrig skrivit. Ändå tyckte jag att det gav väldigt mycket mer än att bara knåpa ihop ett samrådssvar på egen hand och skicka in.

En reflektion är också att de som verkligen har något att säga antingen har en egen blogg, och föredrar att säga det där, eller är väldigt upptagna människor som inte har någon möjlighet att följa en debatt om det blir många inlägg och går snabbt. Så en bra interndemokrati via nätet kommer nog att kräva en aktiv redaktör som lägger in citat från de bloggar och gammelmedier där debatten förs.

/Andreas Bergström

Strukturomvandlingen i partipolitiken är tydlig för den som tittar. Och den har pågått sedan början av 1990-talet.

Sannolikt beror den av två fakturer: För det första har efterfrågan förändrats. Antalet medlemmar i de etablerade partierna har minskat dramatiskt under samma tid som ”övriga partier” har blivit allt mer populära. Väljarna söker något annat än det som de etablerade partierna har att erbjuda.

Med tanke på att en stor del av sympatierna har gått till Sverigedemokraterna kan man lätt tro att väljarna blivit mer rasistiska, eller i alla fall att motståndet mot invandring har ökat.

Men – och för det andra – som Andreas Bergh konstaterar, så har rasismen inte ökat i Sverige under denna tid, tvärt om. Däremot har Sverigedemokraterna blivit allt skickligare på att organisera dem som faktiskt sympatiserar med partiets politik. De har blivit bättre på att nå sina sympatisörer.

På samma sätt förklaras inte Folkpartiets ras bland ungdomar med att ungdomar är mindre liberala, utan av att Folkpartiet inte organiserar dem.

Strukturomvandlingen består i att det har blivit våldsamt mycket lättare att ”producera” parti, för dem som vågar försöka. Sverigedemokraterna och Piratpartiet är de som lyckas bäst med detta just nu.

De etablerade partierna fortsätter dock att använda samma ”produktionsmetoder” som i början av förra seklet. Så det är inte konstigt om de snart blir helt omsprungna i popularitet av dessa nya politiska entreprenörer.

Men undersökningen visar också en annan viktig aspekt på strukturomvandlingen, nämligen att det blir allt svårare att veta vad förstagångsväljarna efterfrågar. SCB får inte tag på dem. Andelen man inte har fått tag på när man ringer (B) har stigit från knappt 9 procent till 19 på bara tre och ett halvt år. Ju längre och tjockare den långa svansen blir i den svenska partipolitiken desto svårare blir det att göra prognoser av vad medborgarna efterfrågar.

Uppdatering 7 jan 2010: I kommentarsfältet nedan finns en omfattande diskussion om hur man ska tolka statistiken i det sista resonemanget, B. Jag har dock inte ändrat i texten ovan.

Erik

Varför gick det inte bättre? Vi hade behövt jobba mycket mer för att nå någon framgång. Det är till exempel värt att notera att dechargeutskottet också tyckte att det var för många heltidspolitiker i PS. Ett tungt argument, som jag tyvärr inte upptäckte förrän under landsmötet, och det var ju så dags då. Om man ska driva igenom förändringar kräver det opinionsbildning via bloggar, tidningen Nu, personliga kontakter med ombud från hela landet etc. Ett stort arbete som måste påbörjas långt i förväg. Och även om man verkligen anstränger sig så är det inte givet att det ger resultat, något som alla de som kämpade för tredelad föräldraförsäkring fick erfara. Voteringen slutade med ett rejält nederlag.

Sedan hade vi behövt vara fler i vårt gäng på plats. De av oss som var där kunde inte gå upp i talarstolen, eftersom vi hade olika funktioner på mötet och därför var ombedda att inte tala.

Förutom de tråkigheter som nu har nämnts så fattade landsmötet många kloka beslut. Att utreda upphovsrätten, som Erik skrivit om här, var ett. Men det fanns också hundratals småsaker. Bra punkter i de program som antogs, kloka uttalanden, motioner som ansågs besvarade med väl avvägda formuleringar från PS.

Jag kan tycka att det är lite irriterande när erfarna politiska kommentatorer, eller för den delen partimedlemmar, säger att Folkpartiet inte bryr sig om ett visst politikområde, samtidigt som ett gediget program antas av landsmötet. Det är inte alltid de kontroversiella besluten som gör mest nytta. Tänk om vi till exempel lyckas ordna en lagändring om några år så att den som gått på socialbidrag en längre tid får en möjlighet att tjäna lite pengar utan att det direkt dras av på bidraget? Det skulle kunna göra stor nytta. Bara för att ta ett exempel bland de små klokheter som klubbades i helgen.

Hur var stämningen, då? Efter debatten om föräldraförsäkringen var den väl inte på topp överallt. Men överlag upplever jag inte samma känsla av konflikt och splittring som för några år sedan, när det kunde vara hätskt mellan batong- och socialliberaler.

Parboendegaranti, stora undantag i försörjningskrav för anhöriginvandring, krav på vård åt gömda och papperslösa mm har gjort att mjukisarna känner sig mer hemma. Integrationspolitiken har en annan framtoning, med mindre betoning på individens ansvar och mer på systemfelen. Landsmötets avslag på förslaget om obligatorisk medborgarskapskurs knuffade integrationspolitiken ytterligare mot partiets mittfåra. Samtidigt är det hårda tag i rättspolitiken, där landsmötet sprang om Johan Pehrson på högerkanten och tog bort partiets mångåriga motstånd mot livstidsstraff. Och livsstilsliberalerna vann en halv seger mot de frisinnade om gårdsförsäljning av vin. Alla fick något.

Några av oss skojade halvt om halvt på söndagens lunch om att det var för lite konflikt och att det skulle behövas lite fraktionsbildning. Att dricka liberalt kommer i alla fall inte att tveka att ta de debatter som vi tycker behövs, men trevligt nog verkar ingen ta illa upp.

Landsmötesbloggen och twittertaggen #fplandsmöte ska också utvärderas. Men det får bli ett eget inlägg.

/Andreas Bergström