Att dricka liberalt

Ikon

Annars är risken att det blir gravöl för partipolitiken

Vad kan vi lära av Obamas kampanj?

Barack Obamas kampanj för att vinna det demokratiska partiets nominering och sedan presidentvalet, förändrade synen på kampanjer och politik i Sverige. Plötsligt ställdes helt nya krav om gräsrotsorganisation och internetverktyg på de svenska politiska partiernas strateger. Den ena efter den andra åkte till USA för att lära. Men vi har fått veta alldeles för lite av vad de såg.

Jag läste därför Barack Obamas kampanjchef David Plouffes bok om processen The Audacity to win, för att se vilka erfarenheter som kan omsättas i svensk politik. (Läs gärna Per T Ohlssons intressanta artikel om de vulgära lärdomar tidigare delegationer har tagit med sig hem till Sverige.) Här kommer en första artikel med erfarenheter från boken. Jag börjar med lärdomar från hur Plouffe planerade kampanjen.

Första lärdomen

Den första understrykningen jag gör i boken är när Obama ger förslag till svar på frågan om han ska ställa upp i presidentvalet eller inte. Han vet att han kommer att få frågan i en intervju med teve-programmet Meet the press lite före kongressvalet 2006, och diskuterar med dem som ska bli hans kampanjteam

Läs hela inlägget här »

Postat i:Politiska böcker, , , , ,

Vad betyder ”absoluta ambitioner”?

I eftermiddags deltog jag i en telefonutfrågning av Per Schlingmann. Det var stundtals mycket givande, stundtals helt hopplöst. Nu vet jag precis vad moderaterna ska diskutera under sin arbetsstämma, jag vet återigen hur fantastiskt jobbskatteavdraget är, men däremot har jag fortfarande ingen aning om vad som händer om Sverigedemokraterna kravlar sig över fyraprocentsspärren nästa år.

Läs hela inlägget här »

Postat i:Politiska kommentarer, , , , ,

Därför Birgitta Ohlsson som minister

Helene Odenljung, Carl B Hamilton, kanske Erik Ullenhag som ny fp-minister?  Svaret borde vara Birgitta Ohlsson? Det anser Ulf Överberg, bloggare här på Att dricka liberalt. På Newsmill förklarar han varför:

Den som efterträder Lars Leijonborg kommer att behöva bidra med det nya som Jan Björklund inte ännu har kunnat eller velat leverera. Bilden av Folkpartiet som en populistisk kravmaskin måste tvättas bort. Ungdomarna måste vinnas. Därför föreslår vi Birgitta Ohlsson som ny minister.

Postat i:Politiska kommentarer, , ,

Från mediepolitik till medlemspolitik

Jag hade nyss förtroendet att prata vid Folkpartiets ledarskapsutbildning i Stockholm. Ämnet för föredraget var ”Från mediepolitik till medlemspoltik”.

Bilderna finns här, fria att använda för den som vill. Jag är förstås tacksam om man nämner Att dricka liberalt som källa.

PPT: Ledarskolans utbildning i maj 2009

Det hela var en mycket upplyftande erfarenhet. Först för att deltagarna hade så mycket åsikter och både höll med och sade emot, och dessuton drev frågeställningarna vidare. Sedan för att helheten i utbildningen verkar så bra. Folkpartiet har gjort en stor satsning på riktig utbildning för nya ledarpersoner. Och det är inte en dag för sent.

Postat i:Recensioner, , , , ,

Politik som open source. Nästan.

Det slår mig att jag ännu inte har uppmärksammat vad mina före detta kolleger sysslar med på Stockholms stadshus. Men bättre sent än aldrig. Det här är ett mycket bra initiativ.  Om man inte visste bättre kunde man tro att de fått inspiration av den här texten (De proprietära partiprogrammens tid är över):

Framtidens vinnare i partipolitiken, och som därmed kommer att sätta agendan för samhällsutvecklingen, kommer inte att koras i tävlingen om de smartaste utspelen, den fräckaste trianguleringen eller mest välsmorda kampanjmaskinen. Deras storhetstid är nu.

Framtidens politik kommer att styras av de partier som lyckas mobilisera och tillvarata flest människors engagemang och kunskap för att lösa problemen på vägen mot ett gemensamt mål. För liberaler finns det därför ett öppet partiprogram som alla kan vara med att skriva.

Postat i:Politiska kommentarer, ,

Fp:s ledning måste bestämma sig om Sverigedemokraterna!

Mota Sverigedemokraterna i grind!

Kommer Sverigedemokraterna in i riksdagen efter nästa val bör folkpartiets ställningstagande vara lika glasklart avvisande som ideologiskt klockrent: folkpartiet ska inte sätta sig i en regering som på något sätt blir beroende av SD.

Inför valet 1991 och i valet 1994 var det Bengt Westerberg och folkpartiet som tydligast och lika konsekvent som högljutt tog striden med Ny Demokrati. Snart kan vi befinna vi oss i en liknande situation som inför valet 1991.

Läs hela inlägget här »

Postat i:Politiska kommentarer, , , , , ,

Piratpartiet vs. folkpartiet – Champagne till segraren!

Vadslagning är inne, spelbranschen går för högtryck även i lågkonjunkturen. Häromdagen slog jag därför vad med en person om att piratpartiet skulle ha fler träffar på sin hemsida än folkpartiet den sista månaden före EP-valet.

Vi trodde båda att det var den enklaste champagnen någonsin. Min föraning grundade sig på att piratpartiet.se de senaste 30 dagarna haft 91 000 träffar, medan folkpartiet.se har haft 26 000 (Trafficestimate). Häns ställningstagande grundade sig på att intresset för politik ökar kraftigt veckorna före valet.

Men efter Piratpartiets framgångar de senaste veckorna, faktumet att piratpartiets politik seglar upp som nyckelfrågor under våren, och gammelpartiernas allmänt svaga analys av samhällsutvecklingen känns champagnen för enkel.

Risken är ju att piratpartiet snart även har fler medlemmar än folkpartiet. Bristen på strategi för att göra det attraktivt att bli medlem i folkpartiet är ju dessutom total. Enligt Folkpartiets statistik hade partiet 18 036 medlemmar i januari 2009 Piratpartiet har nu 11 248.

Att dricka liberalt dristar sig därför till att slå vad om ytterligare fem flaskor champagne med dem som tror att Folkpartiet fortfarande har fler medlemmar än Piratpartiet på valnatten 7 juni 2009.

Av oss som dricker liberalt är det många som inte tror att folkpartiet klarar det. De fem första som i kommentarsfältet nedan sätter emot kan alltså vinna en flaska champagne. (De två partiernas officiella siffror den 7 juni 2009 gäller.)

Erik

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Postat i:Mat och dryck, Politiska kommentarer, , , , , ,

Medlemsorganisation istället för utspelshets

Viljan att trängas i mitten i svensk politik är större än någonsin. Moderater prioriterar kvalitet i vården framför privatisering. KD skuffar undan den enda kandidaten till Europaparlamentet som har en åsikt utanför mitten. S triangulerar en lokal litteraturkanon i Stockholm. Och viljan att komma överens i energipolitiken är större än någonsin.

Det är inte konstigt att det blir allt jämnare i opinionen.

I valkampanjen 2010 blir det ännu värre. Dessutom har medielandskapet då förändrats ännu mer. Och allt färre blir nåbara genom de traditionella medierna.

När Arne Modig föreläste på en folkpartikonferens i höstas berättade han om en undersökning där han frågat ett stort underlag om de sett folkpartiet i medierna den senaste veckan. En mycket stor andel av dem som svarade ja var personer över 50 år. Modigs slutsats var att det ”antagligen är de som tittar mest på teve”.

Däremot var det en mycket liten andel av åldersgruppen 18 – 25 som hade sett folkpartiet. Enligt Arne Ruth mfl är det bland 15 till 29-åringar bara 40 procent som läser en morgontidning.

Modig drog dock ingen slutsats av det, men borde ha förklarat att det inte beror på att ungdomar inte konsumerar medier, utan på att de inte konsumerar medierna som folkpartiet finns i.

I vilket annat sammanhang som helst skulle detta varit en trivial slutsats. Men Folkpartiets mediestrategi går fortfarande till 100 procent ut på att övertyga medborgarna genom de traditionella medierna och göra fler ihåliga utspel som sätter rubriker i mediebruset.

Viljan att återuppfinna framgången med språktestet 2002 är stark. Men numer blir sådana utspel tillintetgjorda när människor får chansen att kommentera direkt via twingly och knuff mm. Partierna har helt förlorat kontrollen över själva spinnet, men vägrar erkänna detta ens för sig själva

Men det går inte heller att presentera samma utspel i nya medier. Massmediet kräver sin egen relation till målgruppen, man ”övertygar” i teve och ”kommunicerar” i sociala medier. Om man vill hitta de ungdomar som inte konsumerar de traditionella medierna måste man alltså även byta metod för hur själva relationen byggs.

I valet 2010 kan Folkpartiet välja att antingen stångas med de andra partierna i mitten, med det ena mer idiotiska utspelet efter det andra som främsta vapen, eller att erbjuda en organisation som unga människor gillar att identifiera sig med eftersom att de vet att de kan påverka den och därmed själva politiken.

Den relationen byggs inte så här!

Postat i:Politiska kommentarer, , , ,

Att vara moderat är att vara kluven

Först ska moderaterna ha ett nationalistiskt EU-program. Sedan svänger de, ordet (inte betydelsen?) var olämpligt. Till julen är vi osolidariska om det står ”Made in China” på julklappen. Sedan springer Reinfeldt till EU-kommissionen och varnar för nyprotektionism. Och så dagens DN-debatt, som känns som en parodi på Folkpartiet för sju år sedan. Jag förutsätter att vi får ett halvt avståndstagande från statsministern inom några dagar. Moderaterna vill både ha kakan och äta den.

Moderaterna har i många år varit kluvna mellan liberalism och konservatism, så det som händer är ju inget att förvånas över. Möjligen kan man uppfatta t.ex. Anders Borg som mer tydligt liberal, men hans inflytande kanske är begränsat utanför den ekonomiska politiken. Det som pågår nu framstår ju som närmast vilset, men det kan också vara ett smart sätt att hantera den bredd av åsikter som måste finnas i ett parti med så många väljare.

Vi som är liberala tycker bara att det skulle vara trevligt om de breddade sig åt något annat håll.

Postat i:Politiska kommentarer, , , ,

Medlemmarna är mest i vägen

Mellan 1991 och 2001 minskade antalet medlemmar i Folkpartiet från 38 000 till 20 000 (SNS Demokratiråd). Sedan stod medlemstalet i princip still fram till och med 2004, trots att partiet hade stora framgångar i valen 1999 och 2002, och i opinionsmätningarna. Sedan började det sjunka igen.

I ungdomsförbundet är det lika illa. Enligt LUFs ansökan till ungdomsstyrelsen 2008 hade förbundet 743 medlemmar under 25 år. Och det trots att medlemsavgiften bara var 20 kronor, 10 procent av vad den var för 10 år sedan.  Och i höstas beslutade en extrakongress att medlemsavgiften skulle vara 0 kronor.

Inom partierna, och det gäller inte bara FP, har medlemsraset de senaste decennierna behandlats som ett närmast teoretiskt problem, som bara behöver åtgärder för syns skull. Med utspelspolitiken är medlemmarna dessutom mest i vägen, eftersom de kastar ideologiskt grus i partiledningarnas smarta strategier om övergångsregler, kravliberalism och nationalromantik.

Men om inget händer i medlemssiffrorna, regeringsframgångarna fortsätter och Folkpartiet får behålla makten, kommer avsaknaden av rekryteringsunderlag till förtroendeposter att vara ett av nästa mandatperiods största problem. Avhoppen är ju ett stort problem redan nu.

Efter framgångsvalet 2002 hade Folkpartiet 4200 personer med kommunala förtroendeuppdrag (SNS). Det var ca 20 procent av medlemskåren. Men det inkluderade inte folkpartister med uppdrag i landsting, på riksnivå, som var nämndledamöter eller ersättare, och inte heller personer som nyligen hade avsagt sig sina uppdrag, sammanlagt ytterligare en stor andel.

Rekryteringsunderlaget var alltså dåligt redan då. Men eftersom folkpartiet inte var med och bildade regering, och inte heller majoritet i Stockholms stad, blev problemet inte akut. 2006 tappade folkpartiet mandat över hela landet varför problemet inte heller då ställdes på sin spets.

Men vad händer om folkpartiet skulle öka i stöd 2010, och dessutom vara med och bildar majoritet i riket och i Stockholm?

Jo partiet får äta upp att man inte byggde en organisation som det var relevant för politiskt engagerade och begåvade människor att gå med i. Den generation som ska fylla på är liten och svag vilket i sig, vilket kommer att omöjliggöra för partiet att växa av brist på tillräckligt kompetenta företrädare. Pyrrhus oh Pyrrhus, varför är du så bortglömd!?

Postat i:Uncategorized, , , ,

Partierna är mediernas underleverantörer och snart knackar tidningskrisen på dörren

När tidningskoncernen Tribune Co., med några av USAs viktigaste dagstidningar i portföljen, ställde in betalningarna häromveckan  var det bara den första stora smällen i den kommande dagstidningskrisen. Arne Ruth och Bjarne Stenquist beskriver det som en ”systemkollaps” och ett ”epokskifte”.

Frågan är nu vad som händer med partipolitiken, en av dagstidningarnas viktigaste underleverantörer? Vem ska i framtiden efterfråga de utspel som politikens pressavdelningar har lärt sig utforma till perfektion?

Alla som har arbetat i ett politiskt parti, eller några veckor på ett politiskt kansli – från kommunhus till riksdag och regeringskansliet – vet att allt arbete genomsyras av frågan om hur man kan spela ut det till medierna. Och det är inte så konstigt eftersom smarta utspel uppenbarligen kan vända hela valrörelser.

Men om mottagarna av utspelen försvinner, vad händer då? Om man läser Ruth och Stenquist sammanfattning av dagstidningskrisen från ett underleverantörsperspektiv är den skrämmande:

Det stora hotet mot dagstidningarnas överlevnad är de drastiskt ändrade medievanorna bland unga människor. I åldersgruppen 60 till 85 år läser fortfarande 85 procent av alla svenskar en prenumererad morgontidning. Men i åldersgruppen 15 till 29 år är det inte ens hälften så många. Och det nya är att även åldersgruppen upp till 44 år i växande utsträckning överger den tryckta tidningen för informationsinhämtning på nätet.

Men politiken har inte velat se djupet i krisen, bara den ytliga förändringen på mediemarknaden. Svaret har därför varit att bemöta de nya medierna som gamla; bjuda bloggare på frukost och lägga till bloggar på mejllistorna för pressmeddelanden. Som om själva bloggen var det nya!

Det som däremot är nytt är medborgarnas förhållningssätt till medierna och därmed till politiken. Ruth och Stenquist beskriver journalistrollens förändring så här:

Tidigare var artikeln som trycktes i tidningen slutprodukten i det journalistiska arbetet. Nu är den i stället början i en dialog med läsekretsen som ingen vet hur länge den kommer att pågå. I bildlik mening övergår journalisten från sin plats vid det löpande nyhetsbandet med uppgift att kränga artiklar till rollen som producent eller curator som i allt hon eller han producerar tar hänsyn till vad som redan finns ute på nätet i form av källmaterial, bloggar och information från andra, inklusive konkurrerande, medier.

Precis som journalistrollen förändras måste underleverantörens roll förändras. Till framtidens journalister kan man inte kränga nyheter med ”ensamrätt” med förhoppningen att få ”rätt” bild i tidningen. Och, dessutom, när det för partierna blivit praktiskt möjligt att prata direkt med lika många medborgare som de klassiska medierna, försvinner beroendet av mediernas distributionskanaler.

Politiken kan alltså börja förhålla sig direkt till medborgarna, istället för att gå via de klassiska nyhetsmedierna. Mellanledet blir onödigt och är dessutom i ekonomisk kris. Om de historiska partierna inte fattar detta, kommer någon annan att göra det, och då är de snart lika efterfrågade som Saabs underleverantörer utanför Trollhättan.

Frågan är då vad partierna ska göra. Även här kan Ruths och Stenquists analys av framtidens journalister ge vägledning:

[Journalisterna] är inte längre ensamma på banan, monopolet är borta, och även de måste anpassa sig till ett arbetssätt där andra än utbildade journalister publicerar sig med anspråk på att bli tagna på allvar.

Vi kan sannolikt se optimistiskt på yrkets framtid om dagstidningarna klarar denna omställning. De måste i så fall bygga en arkitektur som gynnar verkligt deltagande och förvandlar tidningarna till öppna plattformar för nya, samhällsdanande berättelser. En genomarbetad nyhetsjournalistik kan samspela med djupreportage, analyser och kommentarer som kräver tryckta medier för att bli lästa. Det demokratiska samtalet kan i så fall bli ännu bredare, tydligare och mer djuplodande.

De svenska partier som klarar att göra samma radikala omtänk i sin relation till medborgarna och till medierna, som Ruth och Stenquist avkräver journalistkåren, kan förstås överleva även på sikt.

Men med tanke på ointresset från partierna att förändra sig, trots att man har tappat mer än hälften av sina medlemmar på drygt tio år, så är det inte osannolikt att en smart entreprenör snart knycker väsentliga delar av detta utrymme för politiskt engagemang. Att smygtitta lite på piratpartiets medlemssiffror, opinionssiffror och förhållningssätt till medborgarna skulle inte skada.

intressant

Mer om tidningskrisen, DN, SvD, SvD

Postat i:Uncategorized, , , ,

Bättre göra rätt än göra trendigt

Trendriktighet är en färskvara. Det som var inne i går är ute i dag. Det är populärkulturens axiom. Hur många trendputtar kommer att rulla upp byxbenen på sina chinos även i vår? Kommer de ens att bära chinos? Samma fenomen gäller också åtminstone delvis svensk politik. Och det fattar moderaternas partisekreterare Per Schlingmann.

Därför ska de nya moderaterna bli ännu nyare. Nu till helgen håller partiet framtidskonvent i Sollentuna. Politiska förslag från fem arbetsgrupper ska diskuteras av deltagarna. Enligt ett pressmeddelande är syftet att fler ska ”vara involverade i förnyelsen av moderaternas politik”. Fem arbetsgrupper har tagit fram var sitt program som utgör underlag för diskussionerna.

Det är ett smart grepp. Medlemmarna känner sig delaktiga, moderaterna framstår som moderna (framtid och konvent. I samma ord. Modernaste modernt.), partiledningen får chansen att släppa några testballonger och i slutändan kan samma ledning själv välja vad som ska bli moderat politik.

Men smart behöver inte betyda bra. De arbetsgruppernas förslag sträcker sig från tandlösa, över knasiga till mindre charmiga reformer. Dillandet om förskolebarnens ”arbetsdag” och ”arbetsvecka” och 40-timmarskrav har redan sablats ner av ledande m-företrädare. Inte heller förslaget om en nationellt fastslagen norm för barngruppernas storlek i förskolan lär bli moderat politik.

Däremot kanske ”svenskkontraktet” blir det. Det skulle i så fall inte vara särskilt festligt. Till Svenska Dagbladet säger Per Schlingmann att man med kontraktet vill ”skicka en signal om att det finns saker som vi tycker är väldigt centrala och som alla måste förhålla sig till”. Okej, så långt. Men varför argumenterar man de om respekt för svenska värderingar, inte för värderingar som genomsyrar det svenska samhället. Eller varför inte nöja sig med det självklara: att respektera svensk lagstiftning. På sin egen kammare får man sitta på vilka värderingar man vill. Faktiskt.

Nä, smart behöver verkligen inte betyda bra, eller ens trevligt. Moderaterna förstår mycket väl vilka väljargrupper som gör vågen för antydningar av det här slaget. När allt kommer om kring kanske det ändå kan vara okej att gå runt med upprullade chinosbyxben även nästa år? Kanske ska man acceptera att vara lite ute, i alla fall inom politiken. Det är trots allt viktigare att göra rätt än att göra trendigt.

Postat i:Politiska kommentarer, , ,

Folkpartiet borde vara alternativet

Hur kan annars så skickliga borgerliga politiska strateger lämna wo och bara titta på när hela ungdomsgenerationer driver över till miljöpartiet och piratpartiet? Frågan är befogad. Först den sorgliga FRA-följetongen och nu de borgerliga partiernas hantering av IPRED.

De unga nätanvändarna håller frihet och personlig integritet högt, de skyr auktoritära system. Ett parti som gör anspråk på att vara Sveriges liberala parti borde vara det naturliga valet för många ur den generation där internet är en självklar del av vardagen. Men det är det inte. De väljer piratpartiet och miljöpartiet i stället. För folkpartiet väljer att ställa sig på skiv- och filmbolagslobbyns sida.

Om folkpartiet vill vara det frihetliga alternativet för nya generationer måste man inse hur verkligheten ser ut – och kommer att se ut. Personlig integritet och frågor och nätfrågor kommer att öka i betydelse, inte tvärtom. Detsamma gäller de nya arenorna för politisk debatt och opinionsbildning. FRA-lagen och nu IPRED var inte någon tillfällig fluga, det var bara början.

IPRED-lagen är en första möjlighet för folkpartiet att visa upp sig för och locka till sig nya väljargrupper. Men då krävs 1) att man inser att fildelning är här för att stanna, 2) att det inte är något problematiskt, bara ett nytt sätt att distribuera kultur, och 3) att IPRED är en fråga om upphovsrätt, inte fildelning. Så länge partiet riktar in sig på att begränsa fildelning snarare än att se över upphovsrätten, kommer man att hamna fel. Svårare än så är det inte.

 Vissa av folkpartiets företrädare har insett detta, men hos många andra är motståndet fortfarande stort. Det är konstigt att en av partiets ledande kulturpolitiker så tydligt har tagit ställning för rättighetslobbyn. Digitaliseringen innebär en revolution för kulturutövandet. Det borde omfamnas, men i stället väljer man att låta skivbolagen jaga fildelande tonåringar.

 Det är synd. Folkpartiet har allt att vinna på att ta steget in i ungdomsgenerationerna. De röstar ocks

Postat i:Politiska kommentarer, , ,

Inget nytt från politikens vardagar

Tänk tanken att ett av Sveriges prestigeförlag hösten 2008 ger ut en bok tillsammans med Svenskt näringsliv om ett 20-tal intressanta och framgångsrika små och medelstora företags vardag de senaste decennierna och endast nämner orden ”mobilen” och ”webben” en gång. Det är förstås en omöjlighet.

Men i Claes-Göran Kjellanders och Margit Silbersteins nyligen utkomna reportageserie ”I mänsklig makt – Om politikens vardagar” (Brombergs med stöd av SKL) om framgångsrika och nytänkande kommunalpolitiker, ”vardagshjältar som uträttar storverk utan att vi andra märker det” är det ett faktum som inte överhuvud debatteras.

De enda tidsmarkörerna som smugit sig in är att det för Bengt Germundsson, kommunalråd i Markaryd, är självklart att ”vara tillgänglig på mobilen, eller ‘återkomma så fort jag kan'”. Och att alla kommuninvånarna i Staffanstorp kan ”se kommunens möten på webben.”

Men problemet är inte i första hand att dessa garvade politiska journalister missat att undersöka något, utan att det inte finns något nytt att berätta.

Och för journalisterna, för redaktören på Brombergs och för finansiärerna på SKL är det tydligen inte ett dugg underligt att lokalpolitiken inte har förändrats trots två decennier av radikal utveckling i kommunikationstekniken. Hela texten hade kunnat vara skriven för 40 år sedan, och handlat om de lokalpolitiker som då genom kloka samarbeten och politiska beslut lyckades vända negativ utveckling till positiv.

Och när Kjellander och Silberstein kommer till slutsatserna gör de samma problembeskrivning som alla andra: Politiken tar för mycket tid och unga vill inte engagera sig i partier.

Men att problemet skulle vara att politiken och demokratin inte har haft något yttre förändringstryck på sig och därmed stagnerat och förlorat i attraktivitet gentemot andra karriärvägar vill de inte säga, än mindre ge förslag till förändringar.

Intressant, SMP, Svd, Politiken, SR

Postat i:Recensioner, , ,

De proprietära partiprogrammens tid är över!

Socialdemokraternas supporterorganisation, folkpartiets medlemsvärvningskampanj och KDU:s argument för att inte ha någon medlemsavgift visar återigen att partipolitiken håller på att Sverige. Men det är få som tar det på allvar.

Förvisso säger nu alla att de ska lära av Barack Obamas engagerande kampanj, och visst finns det mycket att lära. Men istället för att hänge sig åt flockbeteende, kan vi som bryr oss om den liberala partipolitiken lära av andra öppna gemenskaper som skriver program tillsammans. Det är nämligen inte partipolitiken i sig som är felet. Det är de proprietära partiprogrammen som har gjort sitt.

Att dagens politiska partier inte lyckas mobilisera människor för partipolitiken är deras eget fel, och beror på att de har förlorat förmågan och viljan att ta till vara människors kunskaper och engagemang.

Partipolitiken är livsviktig

Och detta är ett problem eftersom att den parlamentariska demokratin i Sverige helt vilar på aktiva och öppna politiska partier.

Men när de politiska ungdomsförbunden inte mobiliserar mer än några tusen medlemmar ihop och medelåldern bland partimedlemmarna är en bit över 60, blir rekryteringsbasen för framtidens folkvalda bara någon tiondel så stor som den som dagens politiker har sitt ursprung i.

Partierna är dessutom själva kanalen mellan medborgarnas engagemang och de politiska besluten. I ett samhälle med stängda politiska partier blir medborgarna utan möjlighet att påverka politikens innehåll. Deras makt reduceras till att vart fjärde år välja mellan olika kandidater.

Och om demokratin inte fungerar, kommer också friheten att undergrävas. Maktfullkomlighet drabbar alla politiker som inte behöver ställas till svars för sitt styre och som inte utmanas i politikens innehåll.

Partier som fotbollslag

Men vad har då dagens partier för syn på sina medlemmar. Som supporter för socialdemokraterna är det uppenbart att tanken är att man ska stå vid sidan om och heja på: ”Nu söker vi fler supportrar för vår idé”, är själva budskapet. Förhoppningen i folkpartiets kampanj är att regeringens budget ska locka människor att gå med, men vad de nya medlemmarna ska göra sen är otydligt. Och KDU ser sina medlemmar som ett simpelt verktyg för att få statliga bidrag.

Förutom några pliktskyldiga formuleringar om hur viktiga medlemmarna är för att tillsätta poster och få ”mothugg” på politiken, så finns det hos organisationerna inget tecken på att de tror att de potentiella medlemmarna har något som partierna kan dra nytta av, utom möjligtvis som fotarbetare i valrörelsen.

Utgångspunkten för de tre organisationerna är istället att intresset för politiken och samhällsutvecklingen har minskat, och att det moderna partiets uppdrag är att leverera något som medborgarna kan heja på när det är val.

Om de politiska partierna ska ha en framtid – vilket i sig alltså är oerhört viktigt – måste de istället erbjuda en gemenskap genom vilken medlemmarna tillsammans kan förändra problem som de är engagerade i. För varför ska man vara medlem i en organisation som inte tror att man kan bidra med något på riktigt? Det är inte medborgarna det är fel på, utan partiernas syn på medborgarna.

Partiarbete som kommunikation

Partiarbete är i grunden ett kommunikationsarbete – men inte utåtriktat som utspelspolitikens företrädare önskar – utan ett internt. Det består av ett kontinuerligt samtal där man med demokratiska metoder kommer överens om hur det gemensamma partiprogrammet ska lyda, och om vilka personer som ska ansvara för att förverkliga det.

Men istället för att fundera över hur 100 år av kommunikationsutveckling kan användas för att göra arbetet på ett bättre sätt än tidigare, har partierna bestämt sig för att det är just de klassiska organisationsformerna som ger det bästa resultatet vad gäller såväl partiprogram som företrädare. Politikutformningen bygger fortfarande på partistyrelseförslag, rådslag, motionsskrivande, utskottsförhandlingar, plenumdebatter och redaktionskommitteer etc.

Faktum är att de svenska politiska partierna skulle fungera ungefär som vanligt, om än lite långsammare, om internet plötsligt försvann. De arbetar på i princip samma sätt som vid demokratins genombrott i Sverige: post (förvisso elektronisk men likväl post), telefon och partimöten. Men det är inte ett bevis på partiernas överlevnadsförmåga, utan ett bevis på att de lever i en helt annan tid.  Det är en absurd tanke i varje annan organisation.

Partiprogram som open source

När Att dricka liberalt skapades, diskuterade vi därför inte bara behovet av att förnya den liberala opinionsbildningen, utan även behovet av nya politiska organisationsformer. Olika former attraherar olika människor, och med nya former skulle vi därmed kunna hitta nya perspektiv på framtidens liberala utmaningar. Vi skapade då wikin Ett liberalt parti för att se vad som händer om man använder ett av de nya kommunikationsverktyg som finns för att många människor ska skriva en text tillsammans.

När Johan sedan skickade texten The Cathedral and the Bazaar, av Eric Steven Raymond som behandlar författarens lärdomar av arbetet med open source-programmet Fetchmail och operativsystemet Linux, blev det uppenbart att det fanns mer lärdomar att använda hos open source-rörelsen än just själva tekniken. Den har funnit en organisationsform och ett arbetssätt som andra öppna organisationer kan lära mycket av.

Katedralen representerar här den auktoritetstrogna och slutna organisationsmodellen, och basaren en platt nätverksmodell där alla deltagare fyller olika men viktiga funktioner.

Tro det eller ej, men när man läser texten blir det tydligt att skillnaden inte är så stor mellan ett partiprogram och ett dataprogram. De ska upprätthålla ett antal principer, fungera i oväntade och nya situationer, vara möjliga att skriva om när verkligheten förändras, och hela tiden vara tillräckligt attraktiva för att många ska vilja använda dem.

Och om en öppen gemenskap har lyckats skriva ett avancerat operativsystem som Linux genom att alla som vill bjuds in att påverka hur det ska se ut, skriva om, rätta fel och bygga in nya funktioner, borde det vara fullt möjligt att skriva ett partiprogram med samma metod.

Raymonds lärdomar är därför centrala för alla som vill bygga en organisationsform som tar till vara så många ideellt engagerade människors kunskaper som möjligt, tex:

  • Utgå från det som redan finns, försök inte börja från noll.
  • Låt deltagarna arbeta med problem som intresserar dem, inte med det som intresserar andra.
  • Erbjud ledarskap som inte bygger på maktrelationer, utan på att deltagarna i arbetet bekräftas.
  • Behandla deltagarna som den värdefullaste resursen i arbetet med programmet.

Och det kanske viktigaste för att skapa självförtroende i en organisation med många människor, är det som Raymonds kallar ”Linus’s law”:

”Given enough eyeballs, all buggs are shallow.”

Partipolitik som problemlösare

Här leder open source-rörelsens arbetsmetoder rakt in i hjärtat på framtidens liberala partipolitik. Om vi är tillräckligt många som letar efter intressanta politiska problem, och har makt att formulera förslag till lösningar, kommer de flesta problem att visa sig vara relativt ytliga

Framtidens vinnare i partipolitiken, och som därmed kommer att sätta agendan för samhällsutvecklingen, kommer inte att koras i tävlingen om de smartaste utspelen, den fräckaste trianguleringen eller mest välsmorda kampanjmaskinen. Deras storhetstid är nu.

Framtidens politik kommer att styras av de partier som lyckas mobilisera och tillvarata flest människors engagemang och kunskap för att lösa problemen på vägen mot ett gemensamt mål. För liberaler finns det därför ett öppet partiprogram som alla kan vara med att skriva.

Postat i:Politiska kommentarer, , , ,

Vilka ska köpa Schlingmanns blågula EU-pytt?

Vad är det som får en människa att välja en viss påse pyttipanna av tre stycken som ligger där i frysdisken? Det är där politik börjar och det är det jag utgår i från när jag tänker politik. Så förklarar moderaternas partisekreterare Per Schlingmann sin syn på politisk strategi i en intervju i tidningen Fokus. Han menar att ”man måste förstå väljarna och få dem att känna igen sig runt kroken.”

Så skrev jag i ledare publicerad i Upsala Nya Tidning i augusti i år. Per Schlingmann utmålas ofta som moderaternas och alliansens store mediestrateg. Och den egenskapen gör honom – och hans pyttipannor – intressant.  Jag kom att tänka på min några månader gamla text när jag läste dagens ledare i Svenska Dagbladet där Per Gudmundsson med utgångspunkt i det senaste numret av tidskriften Neo diskuterar vad som händer om Sverigedemokraterna tar klivet in i riksdagen.

Det är inte i de stora dramatiska skeenden som ett förändrat samhällsklimat förändrar sig, det är i de små detaljerna. Det är i allt det där som man bara uppfattar som allra flyktigast, i detaljen som dyker upp i ögonvrån för att sen lika hastigt försvinna, det är där man kan se tendenserna, förändringarna. Och det är det som gör Per Schlingmann och hans prioriteringar intressanta. Inte idolreportage tillägnade ”den store strategen”.

Den senaste frysta pyttipannan till försäljning är gräddstuvad EU-pytt, vackert inslagen i blågul förpackning. När Schlingmann nu säger att moderaterna ska lansera en ”nationalistisk” EU-politik är kanske inte fokuseringen det mest förvånande, och oroväckande, utan det faktum att det är någonting som bara passerar utan att någon ens lyfter på ett ögonbryn

Annat var det sommaren 2002. När folkpartiet lanserade sitt integrationspolitiska program och språkkravet blev kravet på allas läppar, gick det officiella Sverige i taket. Angreppen på folkpartiet var många. De kom både inifrån och utifrån.

Mycket av kritiken var bara larv. Folkpartiet bröt mot svensk partipolitiks konventioner och motståndarna såg en möjlighet att tvåla till det präktiga, liberala bror duktig-partiet. Men all kritik berodde inte på inbillning, politiska motståndares önsketänkande och att folkpartiet bröt nya vägar i partilandskapet. Man behövde inte lyssna och läsa alltför noga för att under de kommande åren upptäcka tydliga signalord och slängar som bara kunde uppfattas på ett sätt av främlingsfientliga swing-väljare. Kronan på verket var partiets propagerande för övergångsregler.

Men det var då. Den nuvarande partiledningen verkar åtminstone delvis ha lärt sig läxan: ett liberalt parti som överger sina bärande principer, eller uppfattas göra det, är snart inget parti alls. Så, folkpartiet har förändrats, men det har också tiderna – och samhällsklimatet.

Det som var kontroversiellt för sex år sedan ger knappast upphov till mer än en axelryckning idag. Om folkpartiet hade kommit med samma förslag nu som 2002 och 2003 hade det inte mötts av ramaskrin om främlingsfientlighet och gud vet vad.

Och då passar smartingarna på. Då är tiden mogen för en ”nationalistisk” borgerlig programförklaring. Med en ”nationalistisk” EU-politik lovar moderaterna att deras företrädare i EU-parlamentet ska slåss för att värna svenska intressen. Jag är inte någon kalenderbitare av rang och det är möjligt att jag har vissa luckor i min partihistoria, men jag kan inte dra mig till minnes att ett etablerat, anständigt parti i Sverige använt sig av en sådan terminologi de senaste decennierna.

Användandet av termen nationalistisk och löftet att värna svenska intressen – kanske Sverige och svenskarna själva – väcker en rad frågor. Vilka mörkermän är det vi ska värnas från? Vilka av våra värderingar är det de hotar? Och kanske viktigast av allt: Vilka väljare vill moderaterna nå med retorik av det här slaget?

Till att börja med vill man förstås nå euroskeptikerna. M tog mycket stryk av junilistan förra EP-valet och vill inte att väljarflykten ska upprepas. Men ”nationalistisk” är inte bara ett signalord för EU-motståndarna, utan också för främlingsfientliga väljare, de väljare som åtminstone delvis lätt sig förföras av kravretoriken 2002.

Då orsakade sådana uppenbara väljarflörtar spaltmeter efter spaltmeter av indignerade artiklar, från vänster till höger. Nu förbigås det med tystnad. Avsaknaden av reaktioner säger egentligen mer än moderaternas nya EU-politik. Det säger någonting om samhällsklimatet. Hur Sverigedemokraterna och deras vapenbröders åsikter blir allt mer rumsrena. Dels för att de tonar ner sin tidigare extremism, men dels för att samhällsklimatet blir allt mer förlåtande till deras världsbild. Och det, det är någonting som borde oroa.

Postat i:Politiska kommentarer, , , ,

Vad gör vi med Sverigedemokraterna?

Ekot rapporterar från Sverigedemokraternas kommunkonferens, och det gör DN också. Enligt Ekot är SD nu för kepsförbud samt undervisning i dialekt och folkdans i skolan. Det känns som att jag gick i Sverigedemokraternas skola (vi hade väl inte undervisning i dialekt, men väl på dialekt). Kepsförbudet syftar förstås på en del andra huvudbonader också.

SD jobbar alltså vidare på att se ut som ett vanligt parti, och medierna börjar behandla dem som det. Frågan är hur de etablerade partierna ska bemöta dem. Hittills har det blivit fel hur man än har gjort. Sahlins debatt mot Jimmy Åkesson var det väl tveksamt om hon vann. Och när ingen vill debattera med dem stärker de sin ställning som outsiders som ensamma vågar säga sanningen.

En bra start skulle väl i alla fall vara om alliansen sa det samma som s-v-mp sagt: vi kan inte regera med stöd av sd. Eller om åtminstone ett liberalt parti ville säga det.

Postat i:Politiska kommentarer, , ,

Betyg eller flum?

Betyg

Betyg

I Svenska Dagbladet idag kan vi läsa om betyg från ettan. Juridiskt är det inte betyg, utan omdömen, men vad det ska kallas på normal svenska är mer en bedömningsfråga. Eleverna och deras föräldrar ska i alla fall få veta om barnen är på väg att nå målen eller inte. Partiledare Björklund är nöjd.

Det verkar inte finnas något starkt stöd hos expertisen för att betyg är bra, och många av dagens ledande folkpartister var engagerade betygsmotståndare för 20-30 år sedan (dock inte Björklund). Men betygsfrågan är ett av många exempel på hur folkpartiet har gått ifrån ”att vara liberal är att vara kluven” till ”vi ger raka besked”. Är man emot en kravlös skola, måste man svälja hela paketet. Betyg, nationella prov i trean, lärarauktorisation, befogenheter för lärarna att beslagta föremål, you name it. Inget som verkar kravfyllt och tufft får lämnas oprövat.

Kortsiktigt ger det här rubriker och en del väljare. Folkpartiet har blivit det självklara partiet att vända sig till om man är intresserad av skolfrågor. Men långsiktigt sänker det partiets trovärdighet. Om ett parti som har som image att vara eftertänksamt kommer med ett rakt, enkelt budskap ger det ett intryck av att det finns något särskilt skäl till det. När folkpartiet ger sitt hundrade raka besked ger det ett intryck av att vi inte ser några nyanser.

Det finns skäl till att opinionssiffrorna ser ut som de gör.

Postat i:Politiska kommentarer, , ,

RSS Blogglänkar från Knuff.se

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.
juli 2014
m ti o to f l s
« Sep    
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  

Liberala ledare – ny blogg!

Folkpartiets hemsida lever fortfarande på 1900-talet. Men Att dricka liberalts linje är att inte bara klaga, utan göra själv först. Alltså har vi skapat en mycket enkel blogg som samlar Folkpartiets ledarskaps nyhetsbrev, och dessutom RSS-flödena från Knuff och Google news på en och samma plats. Titta här: Liberala ledare

Våra kandidater i Folkpartiets provval

Folkpartiets provval pågår under hösten. Alla medlemmar kommer att få röstsedel och kandidatpresentationer i brevlådan. Att dricka liberalts kandidater till riksdagen är:

Jenny Sonesson - Läs mer här.
Ulf Öfverberg - Läs mer här.

Och till Stockholms kommunfullmäktige är:
Andreas Bergström - Läs mer här.

Våra idéer för ett nytt partimedlemskap

Förändringstrycket på de svenska politiska partierna är starkt. Men åtgärderna har varit få. Att dricka liberalt har ett antal förslag för hur partimedlemskapet borde utvecklas i framtiden, läs här:

Det perfekta partimötet

Medlemmarna är mest i vägen

Medlemsorganisation istället för utspelshets

Två motioner som skulle förändra Folkpartiet i grunden, och till det bättre

Fler förslag är på väg, men du kan också skriva egna här.

Var med och skriv ett nytt partiprogram

Partipolitiken behöver förnyas. Arbetsformerna för att skriva partiprogram skapades före telefonen. Vi bygger ett liberalt partiprogram genom att använda en gratiswiki. Kolla här

Upprop mot förslaget om försörjningskrav vid anhöriginvandring!

Regeringen har föreslagit att personer som fått uppehållstillstånd i Sverige ska ha en inkomst och bostad innan familjen får komma efter. Detta förslag måste stoppas. Ingen integreras bättre och snabbare för att de separeras från sina barn. Skriv under uppropet här!

Våra omröstningar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.