Att dricka liberalt

Ikon

Annars är risken att det blir gravöl för partipolitiken

Bättre göra rätt än göra trendigt

Trendriktighet är en färskvara. Det som var inne i går är ute i dag. Det är populärkulturens axiom. Hur många trendputtar kommer att rulla upp byxbenen på sina chinos även i vår? Kommer de ens att bära chinos? Samma fenomen gäller också åtminstone delvis svensk politik. Och det fattar moderaternas partisekreterare Per Schlingmann.

Därför ska de nya moderaterna bli ännu nyare. Nu till helgen håller partiet framtidskonvent i Sollentuna. Politiska förslag från fem arbetsgrupper ska diskuteras av deltagarna. Enligt ett pressmeddelande är syftet att fler ska ”vara involverade i förnyelsen av moderaternas politik”. Fem arbetsgrupper har tagit fram var sitt program som utgör underlag för diskussionerna.

Det är ett smart grepp. Medlemmarna känner sig delaktiga, moderaterna framstår som moderna (framtid och konvent. I samma ord. Modernaste modernt.), partiledningen får chansen att släppa några testballonger och i slutändan kan samma ledning själv välja vad som ska bli moderat politik.

Men smart behöver inte betyda bra. De arbetsgruppernas förslag sträcker sig från tandlösa, över knasiga till mindre charmiga reformer. Dillandet om förskolebarnens ”arbetsdag” och ”arbetsvecka” och 40-timmarskrav har redan sablats ner av ledande m-företrädare. Inte heller förslaget om en nationellt fastslagen norm för barngruppernas storlek i förskolan lär bli moderat politik.

Däremot kanske ”svenskkontraktet” blir det. Det skulle i så fall inte vara särskilt festligt. Till Svenska Dagbladet säger Per Schlingmann att man med kontraktet vill ”skicka en signal om att det finns saker som vi tycker är väldigt centrala och som alla måste förhålla sig till”. Okej, så långt. Men varför argumenterar man de om respekt för svenska värderingar, inte för värderingar som genomsyrar det svenska samhället. Eller varför inte nöja sig med det självklara: att respektera svensk lagstiftning. På sin egen kammare får man sitta på vilka värderingar man vill. Faktiskt.

Nä, smart behöver verkligen inte betyda bra, eller ens trevligt. Moderaterna förstår mycket väl vilka väljargrupper som gör vågen för antydningar av det här slaget. När allt kommer om kring kanske det ändå kan vara okej att gå runt med upprullade chinosbyxben även nästa år? Kanske ska man acceptera att vara lite ute, i alla fall inom politiken. Det är trots allt viktigare att göra rätt än att göra trendigt.

Postat i:Politiska kommentarer, , ,

Folkpartiet borde vara alternativet

Hur kan annars så skickliga borgerliga politiska strateger lämna wo och bara titta på när hela ungdomsgenerationer driver över till miljöpartiet och piratpartiet? Frågan är befogad. Först den sorgliga FRA-följetongen och nu de borgerliga partiernas hantering av IPRED.

De unga nätanvändarna håller frihet och personlig integritet högt, de skyr auktoritära system. Ett parti som gör anspråk på att vara Sveriges liberala parti borde vara det naturliga valet för många ur den generation där internet är en självklar del av vardagen. Men det är det inte. De väljer piratpartiet och miljöpartiet i stället. För folkpartiet väljer att ställa sig på skiv- och filmbolagslobbyns sida.

Om folkpartiet vill vara det frihetliga alternativet för nya generationer måste man inse hur verkligheten ser ut – och kommer att se ut. Personlig integritet och frågor och nätfrågor kommer att öka i betydelse, inte tvärtom. Detsamma gäller de nya arenorna för politisk debatt och opinionsbildning. FRA-lagen och nu IPRED var inte någon tillfällig fluga, det var bara början.

IPRED-lagen är en första möjlighet för folkpartiet att visa upp sig för och locka till sig nya väljargrupper. Men då krävs 1) att man inser att fildelning är här för att stanna, 2) att det inte är något problematiskt, bara ett nytt sätt att distribuera kultur, och 3) att IPRED är en fråga om upphovsrätt, inte fildelning. Så länge partiet riktar in sig på att begränsa fildelning snarare än att se över upphovsrätten, kommer man att hamna fel. Svårare än så är det inte.

 Vissa av folkpartiets företrädare har insett detta, men hos många andra är motståndet fortfarande stort. Det är konstigt att en av partiets ledande kulturpolitiker så tydligt har tagit ställning för rättighetslobbyn. Digitaliseringen innebär en revolution för kulturutövandet. Det borde omfamnas, men i stället väljer man att låta skivbolagen jaga fildelande tonåringar.

 Det är synd. Folkpartiet har allt att vinna på att ta steget in i ungdomsgenerationerna. De röstar ocks

Postat i:Politiska kommentarer, , ,

Inget nytt från politikens vardagar

Tänk tanken att ett av Sveriges prestigeförlag hösten 2008 ger ut en bok tillsammans med Svenskt näringsliv om ett 20-tal intressanta och framgångsrika små och medelstora företags vardag de senaste decennierna och endast nämner orden ”mobilen” och ”webben” en gång. Det är förstås en omöjlighet.

Men i Claes-Göran Kjellanders och Margit Silbersteins nyligen utkomna reportageserie ”I mänsklig makt – Om politikens vardagar” (Brombergs med stöd av SKL) om framgångsrika och nytänkande kommunalpolitiker, ”vardagshjältar som uträttar storverk utan att vi andra märker det” är det ett faktum som inte överhuvud debatteras.

De enda tidsmarkörerna som smugit sig in är att det för Bengt Germundsson, kommunalråd i Markaryd, är självklart att ”vara tillgänglig på mobilen, eller ‘återkomma så fort jag kan'”. Och att alla kommuninvånarna i Staffanstorp kan ”se kommunens möten på webben.”

Men problemet är inte i första hand att dessa garvade politiska journalister missat att undersöka något, utan att det inte finns något nytt att berätta.

Och för journalisterna, för redaktören på Brombergs och för finansiärerna på SKL är det tydligen inte ett dugg underligt att lokalpolitiken inte har förändrats trots två decennier av radikal utveckling i kommunikationstekniken. Hela texten hade kunnat vara skriven för 40 år sedan, och handlat om de lokalpolitiker som då genom kloka samarbeten och politiska beslut lyckades vända negativ utveckling till positiv.

Och när Kjellander och Silberstein kommer till slutsatserna gör de samma problembeskrivning som alla andra: Politiken tar för mycket tid och unga vill inte engagera sig i partier.

Men att problemet skulle vara att politiken och demokratin inte har haft något yttre förändringstryck på sig och därmed stagnerat och förlorat i attraktivitet gentemot andra karriärvägar vill de inte säga, än mindre ge förslag till förändringar.

Intressant, SMP, Svd, Politiken, SR

Postat i:Recensioner, , ,

The return of debatten om de apatiska flyktingbarnen

Ett tag så var de överallt – de apatiska flyktingbarnen. Vi matades fulla med tragiska bilder på apatiska flyktingbarn och från alla håll kom förfärade röster som frågade hur det hade kunnat bli så fel. Nu har man forskat lite och kommit fram till att det är våld i hemländerna som gör barnen apatiska. Är det bara jag som känner att det här är en lite trist forskningsnyhet? För mig känns det inte särskilt underligt att vissa barn kan reagera på krig och hemskheter genom att bli apatiska. Vore det inte mer intressant att få veta hur det är möjligt för barn som har upplevt krigets förskräckligheter att inte att bli apatiska? Och varför det 2006 fanns hundratals apatiska flyktingbarn, men bara finns ett fåtal nu?

Postat i:Politiska kommentarer

De proprietära partiprogrammens tid är över!

Socialdemokraternas supporterorganisation, folkpartiets medlemsvärvningskampanj och KDU:s argument för att inte ha någon medlemsavgift visar återigen att partipolitiken håller på att Sverige. Men det är få som tar det på allvar.

Förvisso säger nu alla att de ska lära av Barack Obamas engagerande kampanj, och visst finns det mycket att lära. Men istället för att hänge sig åt flockbeteende, kan vi som bryr oss om den liberala partipolitiken lära av andra öppna gemenskaper som skriver program tillsammans. Det är nämligen inte partipolitiken i sig som är felet. Det är de proprietära partiprogrammen som har gjort sitt.

Att dagens politiska partier inte lyckas mobilisera människor för partipolitiken är deras eget fel, och beror på att de har förlorat förmågan och viljan att ta till vara människors kunskaper och engagemang.

Partipolitiken är livsviktig

Och detta är ett problem eftersom att den parlamentariska demokratin i Sverige helt vilar på aktiva och öppna politiska partier.

Men när de politiska ungdomsförbunden inte mobiliserar mer än några tusen medlemmar ihop och medelåldern bland partimedlemmarna är en bit över 60, blir rekryteringsbasen för framtidens folkvalda bara någon tiondel så stor som den som dagens politiker har sitt ursprung i.

Partierna är dessutom själva kanalen mellan medborgarnas engagemang och de politiska besluten. I ett samhälle med stängda politiska partier blir medborgarna utan möjlighet att påverka politikens innehåll. Deras makt reduceras till att vart fjärde år välja mellan olika kandidater.

Och om demokratin inte fungerar, kommer också friheten att undergrävas. Maktfullkomlighet drabbar alla politiker som inte behöver ställas till svars för sitt styre och som inte utmanas i politikens innehåll.

Partier som fotbollslag

Men vad har då dagens partier för syn på sina medlemmar. Som supporter för socialdemokraterna är det uppenbart att tanken är att man ska stå vid sidan om och heja på: ”Nu söker vi fler supportrar för vår idé”, är själva budskapet. Förhoppningen i folkpartiets kampanj är att regeringens budget ska locka människor att gå med, men vad de nya medlemmarna ska göra sen är otydligt. Och KDU ser sina medlemmar som ett simpelt verktyg för att få statliga bidrag.

Förutom några pliktskyldiga formuleringar om hur viktiga medlemmarna är för att tillsätta poster och få ”mothugg” på politiken, så finns det hos organisationerna inget tecken på att de tror att de potentiella medlemmarna har något som partierna kan dra nytta av, utom möjligtvis som fotarbetare i valrörelsen.

Utgångspunkten för de tre organisationerna är istället att intresset för politiken och samhällsutvecklingen har minskat, och att det moderna partiets uppdrag är att leverera något som medborgarna kan heja på när det är val.

Om de politiska partierna ska ha en framtid – vilket i sig alltså är oerhört viktigt – måste de istället erbjuda en gemenskap genom vilken medlemmarna tillsammans kan förändra problem som de är engagerade i. För varför ska man vara medlem i en organisation som inte tror att man kan bidra med något på riktigt? Det är inte medborgarna det är fel på, utan partiernas syn på medborgarna.

Partiarbete som kommunikation

Partiarbete är i grunden ett kommunikationsarbete – men inte utåtriktat som utspelspolitikens företrädare önskar – utan ett internt. Det består av ett kontinuerligt samtal där man med demokratiska metoder kommer överens om hur det gemensamma partiprogrammet ska lyda, och om vilka personer som ska ansvara för att förverkliga det.

Men istället för att fundera över hur 100 år av kommunikationsutveckling kan användas för att göra arbetet på ett bättre sätt än tidigare, har partierna bestämt sig för att det är just de klassiska organisationsformerna som ger det bästa resultatet vad gäller såväl partiprogram som företrädare. Politikutformningen bygger fortfarande på partistyrelseförslag, rådslag, motionsskrivande, utskottsförhandlingar, plenumdebatter och redaktionskommitteer etc.

Faktum är att de svenska politiska partierna skulle fungera ungefär som vanligt, om än lite långsammare, om internet plötsligt försvann. De arbetar på i princip samma sätt som vid demokratins genombrott i Sverige: post (förvisso elektronisk men likväl post), telefon och partimöten. Men det är inte ett bevis på partiernas överlevnadsförmåga, utan ett bevis på att de lever i en helt annan tid.  Det är en absurd tanke i varje annan organisation.

Partiprogram som open source

När Att dricka liberalt skapades, diskuterade vi därför inte bara behovet av att förnya den liberala opinionsbildningen, utan även behovet av nya politiska organisationsformer. Olika former attraherar olika människor, och med nya former skulle vi därmed kunna hitta nya perspektiv på framtidens liberala utmaningar. Vi skapade då wikin Ett liberalt parti för att se vad som händer om man använder ett av de nya kommunikationsverktyg som finns för att många människor ska skriva en text tillsammans.

När Johan sedan skickade texten The Cathedral and the Bazaar, av Eric Steven Raymond som behandlar författarens lärdomar av arbetet med open source-programmet Fetchmail och operativsystemet Linux, blev det uppenbart att det fanns mer lärdomar att använda hos open source-rörelsen än just själva tekniken. Den har funnit en organisationsform och ett arbetssätt som andra öppna organisationer kan lära mycket av.

Katedralen representerar här den auktoritetstrogna och slutna organisationsmodellen, och basaren en platt nätverksmodell där alla deltagare fyller olika men viktiga funktioner.

Tro det eller ej, men när man läser texten blir det tydligt att skillnaden inte är så stor mellan ett partiprogram och ett dataprogram. De ska upprätthålla ett antal principer, fungera i oväntade och nya situationer, vara möjliga att skriva om när verkligheten förändras, och hela tiden vara tillräckligt attraktiva för att många ska vilja använda dem.

Och om en öppen gemenskap har lyckats skriva ett avancerat operativsystem som Linux genom att alla som vill bjuds in att påverka hur det ska se ut, skriva om, rätta fel och bygga in nya funktioner, borde det vara fullt möjligt att skriva ett partiprogram med samma metod.

Raymonds lärdomar är därför centrala för alla som vill bygga en organisationsform som tar till vara så många ideellt engagerade människors kunskaper som möjligt, tex:

  • Utgå från det som redan finns, försök inte börja från noll.
  • Låt deltagarna arbeta med problem som intresserar dem, inte med det som intresserar andra.
  • Erbjud ledarskap som inte bygger på maktrelationer, utan på att deltagarna i arbetet bekräftas.
  • Behandla deltagarna som den värdefullaste resursen i arbetet med programmet.

Och det kanske viktigaste för att skapa självförtroende i en organisation med många människor, är det som Raymonds kallar ”Linus’s law”:

”Given enough eyeballs, all buggs are shallow.”

Partipolitik som problemlösare

Här leder open source-rörelsens arbetsmetoder rakt in i hjärtat på framtidens liberala partipolitik. Om vi är tillräckligt många som letar efter intressanta politiska problem, och har makt att formulera förslag till lösningar, kommer de flesta problem att visa sig vara relativt ytliga

Framtidens vinnare i partipolitiken, och som därmed kommer att sätta agendan för samhällsutvecklingen, kommer inte att koras i tävlingen om de smartaste utspelen, den fräckaste trianguleringen eller mest välsmorda kampanjmaskinen. Deras storhetstid är nu.

Framtidens politik kommer att styras av de partier som lyckas mobilisera och tillvarata flest människors engagemang och kunskap för att lösa problemen på vägen mot ett gemensamt mål. För liberaler finns det därför ett öppet partiprogram som alla kan vara med att skriva.

Postat i:Politiska kommentarer, , , ,

I papperskorgen med den svenska modellen, sa Littorin

Visst är det svårsmält att oppositionsledaren kallar regeringens arbetsmarknadspolitik för någonting ”sataniskt, elakt och väldigt konservativt”. Det är ett uttalande som förtjänar kritik. Och borgerliga ledarsidor och bloggar har det senaste dygnet hjälpts åt att leverera råskäll.

Men så nödvändig kritiken som förs fram mot Mona Sahlin av borgerliga och liberala tidningars ledarsidor än är, lika viktigt är det att inte glömma hur regeringen, närmare bestämt arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, har svarat på kritiken. I skuggan av Sahlins prat om satanism har Littorin undsluppit sig ett antal formuleringar som vilken annan dag som helst skulle få mycket stor uppmärksamhet.

Redan förra veckan förklarade han för Ekot att man bara ”får ut sitt grundskydd genom a-kassan” och att man sedan vid behov får ”toppa upp den med annat”. Någonting annat är inte förenligt med regeringens linje. Där ser man. Är de övriga ministrarna och partierna informerade om att det är dags att överge den generella modellen att alla som bidrar till de gemensamma systemen ska få ut en ordentlig ersättning, även vid relativt höga löner?

Inkomstbortfallsprincipen är viktig, den är ingenting som regeringen bör tillåta en av sina ministrar att slarva bort över förmiddag. Vid kortare tid av arbetslöshet eller sjukdom ska inte villa eller bilen behöva säljas bara för att man saknar en privat förmögenhet (inte helt lätt att skrapa ihop genom förvärvsarbete med det skattesystem vi har) – eller inte har haft möjlighet att toppa ”grundtryggheten” med lite guldkantsförsäkringar.

Det finns ingen inneboende motsättning mellan en generell välfärd och en välfungerande arbetsmarknad. Utanför de allra mest insnöade högerskrymslen är det välkänt faktum. En generös a-kassa (med en tydlig bortre parentes) och en reformerad arbetsrätt ger en både rörlig och trygg arbetsmarknad. Står verkligen det i motsättning till regeringens arbetslinje?

Postat i:Uncategorized

Om Danmark och invandring

På svenskans ledarblogg kan man idag läsa om Danmarks rekordhöga invandring. Den största invandringen på 28 år, till och med. Den förvånade läsaren uppmanas att läsa här , så att man kan lägga skepticismen åt sidan och omvärdera sin syn på Danmarks invandringspolitik.

Då jag hör till den skara svenskar som verkligen ogillar dansk invandringspolitik, kände jag mig manad att läsa mer. I den senaste OECD-rapporten (som visserligen bara innehåller siffror från 2005) hittar jag dock mest information som ger mig vatten på min skeptiska kvarn. OECD skriver nämligen om en "modest increase" av invandringen som drivs av en ökad arbetskraftsinvandring (där antalet migranter från andra europeiska länder ökar), och tittar man på nivåerna av det man kallar "humanitarian migration" och familjeåterförening, minskar siffrorna. På sidan två är siffrorna nedbrutna, och där ser man att hälften av inflödet av invandrare i Danmark består av EU-medborgare som utnyttjar sin fria rörlighet. Endast runt 5 procent (eller ok, 2005 låg siffran på hela 6,4 %) kom av humanitära skäl.

OECD-rapporten tar också upp fler test för invandrare, uppstramningen av beviljandet av permanenta uppehållstillstånd som kom så sent som förra året och Dansk folkepartis inflytande över invandringspolitiken.

 Så ja, jag är informerad av den ökade invandringen i Danmark. Men det gör inte att jag ändrar uppfattning om den politik som förs. Exempelvis danska lagar för anhöriginvandring är fortfarande hårda , så hårda att EG-domstolen satt ned foten .

Postat i:Politiska kommentarer, ,

Vilka ska köpa Schlingmanns blågula EU-pytt?

Vad är det som får en människa att välja en viss påse pyttipanna av tre stycken som ligger där i frysdisken? Det är där politik börjar och det är det jag utgår i från när jag tänker politik. Så förklarar moderaternas partisekreterare Per Schlingmann sin syn på politisk strategi i en intervju i tidningen Fokus. Han menar att ”man måste förstå väljarna och få dem att känna igen sig runt kroken.”

Så skrev jag i ledare publicerad i Upsala Nya Tidning i augusti i år. Per Schlingmann utmålas ofta som moderaternas och alliansens store mediestrateg. Och den egenskapen gör honom – och hans pyttipannor – intressant.  Jag kom att tänka på min några månader gamla text när jag läste dagens ledare i Svenska Dagbladet där Per Gudmundsson med utgångspunkt i det senaste numret av tidskriften Neo diskuterar vad som händer om Sverigedemokraterna tar klivet in i riksdagen.

Det är inte i de stora dramatiska skeenden som ett förändrat samhällsklimat förändrar sig, det är i de små detaljerna. Det är i allt det där som man bara uppfattar som allra flyktigast, i detaljen som dyker upp i ögonvrån för att sen lika hastigt försvinna, det är där man kan se tendenserna, förändringarna. Och det är det som gör Per Schlingmann och hans prioriteringar intressanta. Inte idolreportage tillägnade ”den store strategen”.

Den senaste frysta pyttipannan till försäljning är gräddstuvad EU-pytt, vackert inslagen i blågul förpackning. När Schlingmann nu säger att moderaterna ska lansera en ”nationalistisk” EU-politik är kanske inte fokuseringen det mest förvånande, och oroväckande, utan det faktum att det är någonting som bara passerar utan att någon ens lyfter på ett ögonbryn

Annat var det sommaren 2002. När folkpartiet lanserade sitt integrationspolitiska program och språkkravet blev kravet på allas läppar, gick det officiella Sverige i taket. Angreppen på folkpartiet var många. De kom både inifrån och utifrån.

Mycket av kritiken var bara larv. Folkpartiet bröt mot svensk partipolitiks konventioner och motståndarna såg en möjlighet att tvåla till det präktiga, liberala bror duktig-partiet. Men all kritik berodde inte på inbillning, politiska motståndares önsketänkande och att folkpartiet bröt nya vägar i partilandskapet. Man behövde inte lyssna och läsa alltför noga för att under de kommande åren upptäcka tydliga signalord och slängar som bara kunde uppfattas på ett sätt av främlingsfientliga swing-väljare. Kronan på verket var partiets propagerande för övergångsregler.

Men det var då. Den nuvarande partiledningen verkar åtminstone delvis ha lärt sig läxan: ett liberalt parti som överger sina bärande principer, eller uppfattas göra det, är snart inget parti alls. Så, folkpartiet har förändrats, men det har också tiderna – och samhällsklimatet.

Det som var kontroversiellt för sex år sedan ger knappast upphov till mer än en axelryckning idag. Om folkpartiet hade kommit med samma förslag nu som 2002 och 2003 hade det inte mötts av ramaskrin om främlingsfientlighet och gud vet vad.

Och då passar smartingarna på. Då är tiden mogen för en ”nationalistisk” borgerlig programförklaring. Med en ”nationalistisk” EU-politik lovar moderaterna att deras företrädare i EU-parlamentet ska slåss för att värna svenska intressen. Jag är inte någon kalenderbitare av rang och det är möjligt att jag har vissa luckor i min partihistoria, men jag kan inte dra mig till minnes att ett etablerat, anständigt parti i Sverige använt sig av en sådan terminologi de senaste decennierna.

Användandet av termen nationalistisk och löftet att värna svenska intressen – kanske Sverige och svenskarna själva – väcker en rad frågor. Vilka mörkermän är det vi ska värnas från? Vilka av våra värderingar är det de hotar? Och kanske viktigast av allt: Vilka väljare vill moderaterna nå med retorik av det här slaget?

Till att börja med vill man förstås nå euroskeptikerna. M tog mycket stryk av junilistan förra EP-valet och vill inte att väljarflykten ska upprepas. Men ”nationalistisk” är inte bara ett signalord för EU-motståndarna, utan också för främlingsfientliga väljare, de väljare som åtminstone delvis lätt sig förföras av kravretoriken 2002.

Då orsakade sådana uppenbara väljarflörtar spaltmeter efter spaltmeter av indignerade artiklar, från vänster till höger. Nu förbigås det med tystnad. Avsaknaden av reaktioner säger egentligen mer än moderaternas nya EU-politik. Det säger någonting om samhällsklimatet. Hur Sverigedemokraterna och deras vapenbröders åsikter blir allt mer rumsrena. Dels för att de tonar ner sin tidigare extremism, men dels för att samhällsklimatet blir allt mer förlåtande till deras världsbild. Och det, det är någonting som borde oroa.

Postat i:Politiska kommentarer, , , ,

RSS Blogglänkar från Knuff.se

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.
november 2008
M T O T F L S
« Okt   Dec »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930

Liberala ledare – ny blogg!

Folkpartiets hemsida lever fortfarande på 1900-talet. Men Att dricka liberalts linje är att inte bara klaga, utan göra själv först. Alltså har vi skapat en mycket enkel blogg som samlar Folkpartiets ledarskaps nyhetsbrev, och dessutom RSS-flödena från Knuff och Google news på en och samma plats. Titta här: Liberala ledare

Våra kandidater i Folkpartiets provval

Folkpartiets provval pågår under hösten. Alla medlemmar kommer att få röstsedel och kandidatpresentationer i brevlådan. Att dricka liberalts kandidater till riksdagen är:

Jenny Sonesson - Läs mer här.
Ulf Öfverberg - Läs mer här.

Och till Stockholms kommunfullmäktige är:
Andreas Bergström - Läs mer här.

Våra idéer för ett nytt partimedlemskap

Förändringstrycket på de svenska politiska partierna är starkt. Men åtgärderna har varit få. Att dricka liberalt har ett antal förslag för hur partimedlemskapet borde utvecklas i framtiden, läs här:

Det perfekta partimötet

Medlemmarna är mest i vägen

Medlemsorganisation istället för utspelshets

Två motioner som skulle förändra Folkpartiet i grunden, och till det bättre

Fler förslag är på väg, men du kan också skriva egna här.

Var med och skriv ett nytt partiprogram

Partipolitiken behöver förnyas. Arbetsformerna för att skriva partiprogram skapades före telefonen. Vi bygger ett liberalt partiprogram genom att använda en gratiswiki. Kolla här

Upprop mot förslaget om försörjningskrav vid anhöriginvandring!

Regeringen har föreslagit att personer som fått uppehållstillstånd i Sverige ska ha en inkomst och bostad innan familjen får komma efter. Detta förslag måste stoppas. Ingen integreras bättre och snabbare för att de separeras från sina barn. Skriv under uppropet här!

Våra omröstningar