Partierna är mediernas underleverantörer och snart knackar tidningskrisen på dörren

När tidningskoncernen Tribune Co., med några av USAs viktigaste dagstidningar i portföljen, ställde in betalningarna häromveckan  var det bara den första stora smällen i den kommande dagstidningskrisen. Arne Ruth och Bjarne Stenquist beskriver det som en ”systemkollaps” och ett ”epokskifte”.

Frågan är nu vad som händer med partipolitiken, en av dagstidningarnas viktigaste underleverantörer? Vem ska i framtiden efterfråga de utspel som politikens pressavdelningar har lärt sig utforma till perfektion?

Alla som har arbetat i ett politiskt parti, eller några veckor på ett politiskt kansli – från kommunhus till riksdag och regeringskansliet – vet att allt arbete genomsyras av frågan om hur man kan spela ut det till medierna. Och det är inte så konstigt eftersom smarta utspel uppenbarligen kan vända hela valrörelser.

Men om mottagarna av utspelen försvinner, vad händer då? Om man läser Ruth och Stenquist sammanfattning av dagstidningskrisen från ett underleverantörsperspektiv är den skrämmande:

Det stora hotet mot dagstidningarnas överlevnad är de drastiskt ändrade medievanorna bland unga människor. I åldersgruppen 60 till 85 år läser fortfarande 85 procent av alla svenskar en prenumererad morgontidning. Men i åldersgruppen 15 till 29 år är det inte ens hälften så många. Och det nya är att även åldersgruppen upp till 44 år i växande utsträckning överger den tryckta tidningen för informationsinhämtning på nätet.

Men politiken har inte velat se djupet i krisen, bara den ytliga förändringen på mediemarknaden. Svaret har därför varit att bemöta de nya medierna som gamla; bjuda bloggare på frukost och lägga till bloggar på mejllistorna för pressmeddelanden. Som om själva bloggen var det nya!

Det som däremot är nytt är medborgarnas förhållningssätt till medierna och därmed till politiken. Ruth och Stenquist beskriver journalistrollens förändring så här:

Tidigare var artikeln som trycktes i tidningen slutprodukten i det journalistiska arbetet. Nu är den i stället början i en dialog med läsekretsen som ingen vet hur länge den kommer att pågå. I bildlik mening övergår journalisten från sin plats vid det löpande nyhetsbandet med uppgift att kränga artiklar till rollen som producent eller curator som i allt hon eller han producerar tar hänsyn till vad som redan finns ute på nätet i form av källmaterial, bloggar och information från andra, inklusive konkurrerande, medier.

Precis som journalistrollen förändras måste underleverantörens roll förändras. Till framtidens journalister kan man inte kränga nyheter med ”ensamrätt” med förhoppningen att få ”rätt” bild i tidningen. Och, dessutom, när det för partierna blivit praktiskt möjligt att prata direkt med lika många medborgare som de klassiska medierna, försvinner beroendet av mediernas distributionskanaler.

Politiken kan alltså börja förhålla sig direkt till medborgarna, istället för att gå via de klassiska nyhetsmedierna. Mellanledet blir onödigt och är dessutom i ekonomisk kris. Om de historiska partierna inte fattar detta, kommer någon annan att göra det, och då är de snart lika efterfrågade som Saabs underleverantörer utanför Trollhättan.

Frågan är då vad partierna ska göra. Även här kan Ruths och Stenquists analys av framtidens journalister ge vägledning:

[Journalisterna] är inte längre ensamma på banan, monopolet är borta, och även de måste anpassa sig till ett arbetssätt där andra än utbildade journalister publicerar sig med anspråk på att bli tagna på allvar.

Vi kan sannolikt se optimistiskt på yrkets framtid om dagstidningarna klarar denna omställning. De måste i så fall bygga en arkitektur som gynnar verkligt deltagande och förvandlar tidningarna till öppna plattformar för nya, samhällsdanande berättelser. En genomarbetad nyhetsjournalistik kan samspela med djupreportage, analyser och kommentarer som kräver tryckta medier för att bli lästa. Det demokratiska samtalet kan i så fall bli ännu bredare, tydligare och mer djuplodande.

De svenska partier som klarar att göra samma radikala omtänk i sin relation till medborgarna och till medierna, som Ruth och Stenquist avkräver journalistkåren, kan förstås överleva även på sikt.

Men med tanke på ointresset från partierna att förändra sig, trots att man har tappat mer än hälften av sina medlemmar på drygt tio år, så är det inte osannolikt att en smart entreprenör snart knycker väsentliga delar av detta utrymme för politiskt engagemang. Att smygtitta lite på piratpartiets medlemssiffror, opinionssiffror och förhållningssätt till medborgarna skulle inte skada.

—

intressant

Mer om tidningskrisen, DN, SvD, SvD

Filed under: Uncategorized, Media, partipolitik, piratpartiet, strategi