Att dricka liberalt

Ikon

Annars är risken att det blir gravöl för partipolitiken

Ett annat postdigitalt manifest – Hur partipolitiken äger rum

I en känd anekdot från Uppsalas sena 80-tal satt två pretentiösa entusiaster i ett hörn på Barowiak och diskuterade musiksmak. Den ene stövlade på med svåra referenser och gjorde mos av den andres försök att motivera sina favoriter. Det hela slutade med att den andre sa: ”Nä, du har rätt R. Din musiksmak är bättre än min.”

När jag läser Rasmus Fleischers Det postdigitala manifest, med undertiteln ”Hur musik äger rum”, sitter minnet av diskussionen ovan framför ögonen hela tiden. Men inte bara som beskrivning av det trista musikklimatet i Uppsala på 80-talet, utan också som bild av det partipolitiska klimatet idag.

Hur ofta måste man som partimedlem inte övertyga sig själv genom att utbrista ”Nä, du har rätt Partiledningen, dina politiska värderingar är bättre än mina”. Annars orkar man knappast vara kvar eftersom de egna idéerna aldrig blir bekräftade.

Manifestet nedan är knappt ens en parafras på Fleischers, men ändå. När den svenska partipolitiken gräver sin egen grav genom att vägra digitaliseringen, får vi som är fast i den låta oss inspireras av samhällsförändringar på andra områden.

Fleischers postdigitala manifest handlar inte om hur människors tillgång till musik har förändrats, utan om hur det totala överflödet av musik förändrar själva musikupplevelsen. Det säger därmed mycket om hur den postdigitala partipolitiken kan utvecklas. Det totala överflödet av gemenskaper, kommunikationsmetoder och samarbetsmöjligheter, förändrar inte bara förutsättningarna för dagens partipolitik, utan hela partipolitikens väsen.

Det postdigitala manifestet – Hur partipolitiken äger rum

1

Cd-bubblans 1990-tal, då skivbolagen firade sin historiska guldålder medan levande framträdanden reducerades till ett sätt att marknadsföra produkterna. Musiken framstod som mer lösryckt från sina sammanhang än någonsin tidigare. (p26)

I politiken motsvaras cd-bubblan av 90-talets kommunikations- och utspelshysteri. De bästa skivförsäljarna hittade fram i distributionskanalerna, och de främsta politikerna var de som bäst hittade ut till massorna genom det begränsade antalet massmedier.

1990-talet gjorde slut på de politiska partierna som vi hade känt dem. Medlemskapets värde reducerades och relationen till enskilda journalister blev allt viktigare. Politiken var inte längre ett resultat av samarbetet partimedlemmarna emellan, utan skapades istället i de fickor som partiernas kongresser och landsmöten inte hade täppt till. Ett bra utspel var beroende av att partiet inte hade tagit ställning i frågan tidigare.

Det gick så långt att jag på en fest  – före språkkravet 2002 – fick höra av en god vän med PR-ambitioner att han inte kunde rösta på Folkpartiet eftersom Leijonborgs kommunikationsstrategi var för dålig. Det viktiga var inte längre politiken, utan bilden av politiken.

Utspelshysterin och negligerandet av partimedlemmarna gjorde att kvaliteten i partiernas politik och gemenskaper sjönk, vilket är de främsta orsakerna till den strukturomvandling i partipolitiken som pågår just nu.

2

Megafoner förvandlar en demonstration, oavsett de verbala budskap som kommuniceras, till en manifestation av diktatur. Någon dikterar bokstavligen ett budskap, de övriga repeterar.

Rörelser med ambitionen att få med sig människor av olika ålder och bakgrund inbillar sig alltför ofta att musik kan användas för att inkludera, utan att inse att musik alltid exkluderar i exakt samma grad. (p22)

Det blir aldrig någon trevlig gemenskap om några envisas med att använda megafon, vilket är partiernas främsta kommunikationsmetod.

Men precis som musiken bygger politiken på lika delar exkludering som inkludering. Det finns ingen musikalisk gemenskap som alla vill ingå i, och inte heller någon politisk. Därför kommer också de e-demokratiprojekt som startats i olika kommuner alltid att misslyckas. De försöker skapa kommunala plattformar för diskussion på internet (som Malmö stads initiativ) där alla medborgare ska vara välkomna att diskutera olika förslag utifrån en idé om samarbete för kommunens bästa. Men kommunens bästa finns bara utifrån ett visst ideologiskt perspektiv. Det finns inte objektivt.

Kvaliteten på den politiska diskussionen i dessa fora blir därför lika dåligt som utbudet i en kommunal musikaffär.

Kraften i politiskt samarbete finns alltid i en ideologisk gemenskap, som exempelvis ett parti kan erbjuda, och som skapar de ramar inom vilka politiken utformas. Det är därför i första hand de politiska partierna som behöver öppna den politiska debatten, inte staten eller kommunerna.

3

Låt oss i tanken ta sikte på en singularitetspunkt: det totala överflödet. Punkten då vi närsomhelst, varsomhelst, i vilket sammanhang som helst kan välja att lyssna på vilken förinspelad musik som helst. (p11)

För partipolitiken är denna punkt betydligt längre bort i framtiden än för musiken. Kanske inträffar den när de hierarkiska kommunikationsmetoderna som dominerar de etablerade partierna idag har brutits ned till svärmar, som utvecklar politik, utser företrädare och driver kampanj samtidigt. Den totala kommunikationen i en stor gemenskap där man bara känner varandras IP-nummer.

Inte heller en sådan gemenskap kommer att fylla de funktioner ett parti behöver, precis som shuffle-funktionen på en mp3-spelare i sig inte skapar bättre musikupplevelser. Bra politik utvecklas i sammanhang där det finns goda och förtroendefulla personliga relationer. Dessa relationer kan självklart utvecklas på internet precis som afk, men de kan inte skapas i hur stora gemenskaper som helst.

4

Efter att ha förlikat oss med överflödet som faktum kan vi åter rikta uppmärksamheten mot de postdigitala situationer där musiken äger rum. (p14)

Det är nu man måste ställa sig frågan: Vad i partipolitiken är det som är värdefullt?

Kvaliteten i våra diskussioner när vi äter middag med Att dricka liberalt bygger på att vi har en tydlig gemenskap kring frustrationen över hur partipolitiken i allmänhet och Folkpartiet i synnerhet har stagnerat. Det är denna gemenskap som är nyckeln till vårt arbete.

Även Folkpartiet byggdes en gång på en gemenskap i viljan att skapa ett politiskt system som vilade på alla människors lika värde och rättigheter, och en politik som främjade jämlikhet.

Ingen ska tro att tekniken kan ersätta dessa gemenskaper kring politiska värderingar. Tekniken kan däremot skapa bättre förutsättningar för människor att hitta varandra och effektivisera samarbetsmetoderna. Den postdigitala partipolitiken använder tekniken för att bygga gemenskaper och samarbeten – situationer där politiken äger rum – inte för att ersätta dem med effektiva kommunikationsstrategier.

5

Vad säger att musiksmaken skulle ha sin hemvist i individen? Musiksmaken är knappast stabil. Den är tvärtom betingad av de tillfälliga förbindelser som våra kroppar inträder i. Det vi kallar ”personlig smak” kanske bättre kan beskrivas som ett aggregat av överpersonligt och underpersonligt. […] Framför allt betingas musikvalet av andra människor i rummet, av våra relationer och begär till dem. Det är aldrig så att ett antal människor som sammanstrålar på en plats har med sig varsin musiksmak som de sedan bara jämkar samman. Idéer om direktdemokrati kan inte tillämpas på de praktiska situationer som kräver ett urval av musik. (p15)

De kreativa ögonblick när politiken äger rum är aldrig individuella. De har skapats tillsammans med andra, även om resultatet kan dyka upp som en tanke eller idé först på tunnelbanan efteråt. De präglas inte heller av demokrati, medlemmars lika värde eller något annat ur-demokratiskt, utan av helt andra kategorier. De uppstår i relationen till dem som ingår i diskussionen, och beror av hierarkierna i dessa relationer. De är också beroende av de värden och erfarenheter som deltagarna kommer in i diskussionen med.

Bra politik skapas därför inte i slutna, hierarkiska och homogena gemenskaper med få kontaktytor till andra delar av verkligheten, vilket idag är fallet i många partier. Folkpartiets partistyrelse består exempelvis till hundra procent av personer som är minst halvtidsarvoderade för sina politiska uppdrag. Då är det inte underligt att kvaliteten på omvärldsanalyser och idéer är låg, och att den internetpolitiska debatten ännu inte har satt några avtryck i arbetet som något annat än ett hot.

Men precis som liberalismens grundläggande frågeställningar utvecklades av människor som levde mitt i slaveriet, maktfullkomliga monarkier, skråväsendet, fattigdomen, handelsrestriktioner och förtryck av yttrandefrihet och religionsfrihet, så kommer framtidens liberala frågeställningar att utvecklas av människor som lever i dagens viktiga problem.

Den politiska beslutsfattarens vardag präglas däremot av frågeställningar om hur man ska få budgeten att gå ihop, vinna nästa val, skapa snygga rubriker, behålla regeringsunderlaget och komma högt i partiets provval. Det finns inte, och ska kanske inte finnas, utrymme för att ifrågasätta grunderna i samhället, och utveckla helt nya idéer. Men för att ett parti ska utvecklas måste någon tillåtas göra det, och ha möjlighet att föra in dessa tankar i politikutvecklingen.

Liberalismen hade precis som musiken i Europa inte varit mycket värd utan rytmerna från Västafrika som överlevde slaveriet och byggde soundtracket till den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

6

Lärdomen som bör dras från 1900-talets musikhistoria är att maskiner inte ersätter människor. Däremot påverkar de vilka mänskliga insatser som värderas. Vi behöver knappast vara rädda för att det mänskliga ska trängas ut ur musiken den här gången heller. (p18)

Motståndet mot maskinerna har pågått länge inom partipolitiken, och det har varit framgångsrikt: Partimöten är fortfarande den bästa metoden för att skapa politik, skruvade utspel är kommunikation, valsedlar i papperskuvert är interndemokrati, supportrar är medlemmar. Allt består för att man ska slippa fundera över hur man bäst värderar människors insatser.

7

Lärdomarna från musikaliska situationer kan med fördel tillämpas på politiken, som ju i högsta grad är en fråga om ansvar. Kring sekelskiftet 1800 framträdde parlamentet och konserthuset parallellt som den nya borgerlighetens politiska respektive musikaliska tempel. Filharmonin (dirigent/orkester/publik) är som en spegelbild av demokratin (statschef/parlament/medborgare) – båda framställer en idealiserad fördelning av ansvar, med löfte om att alla dissonanser ska upplösas i ett harmoniskt slutackord. Effektivare massmedier förändrade villkoren för politik såväl som för musik. Under 1900-talet tjänade de som överordnade filter som sållade i överflödet av åsikter så att det återstående urvalet blev möjligt för individen att överblicka. Sedan någon gång kring sekelskiftet 2000 förmår dock inte massmedierna att upprätthålla denna roll särskilt väl. Vi lämnas med uppgiften att konstruera nya tekniker för urval ur överflödet av åsikter. (p21)

8

Musiken i det postdigitala är tvärtom musik som äger rum. Begreppet postdigital betecknar inte ett nytt kulturhistoriskt stadium, snarare en mognad av den digitala erfarenheten som får oss att åter lägga vikt vid närvaro. Urval ur överflödet blir en mer angelägen fråga än att få tillgång till ännu fler inspelningar. […] Musikens fortgående digitalisering har inte resulterat i en ”virtuell” version av 1990-talets skivförsäljningskultur, utan snarare lett till ett återupplivande av sådant som länge tycktes hopplöst omodernt. (p26)

Det är långt kvar innan frågan om vad den postdigitala partipolitiken innebär etablerar sig. Först måste de partipolitiskt aktiva hänföras av de digitala partipolitikens alla möjligheter, för att sedan finna behovet av tekniker för urval ur överflödet av åsikter. Men kanske kan svaren finnas bland det som är hopplöst omodernt nu.  Några exempel skulle kunna vara:

Studiecirklar. Det var inte kommunala musikskolor som byggde det ”svenska musikundret”. Var det något så var det studieförbundens bidrag till musikgrupper så att de kunde betala replokaler och få tillgång till inspelningsutrustning.

Interndemokrati. Den svenska partipolitikens kunskapsmassa har byggts av miljoner inlägg, yrkanden, motioner och debatter. Utan detta hade partierna inte haft någon värdegrund eller identitet, dvs det som partiledningarna de senaste decennierna har skapat nyheter genom att sparkat loss ifrån.

Medlemmar. När massmedierna drabbas av den långa svansens kraft och förlorar genomslagskraft, kommer medlemmarna att stå för en allt viktigare kontaktyta till samhället.

Bredd istället för tydlighet. När partierna drabbas av den långa svansens kraft och förlorar makten över dagordningen, kommer bredden i partiprogrammet och förmågan att ge svar på de mest detaljera frågor och svara mot de mest nischade intressena att bli allt viktigare.

9

Om vi fortsättningsvis ska tala om musik som berör (och inte bara om information som kopieras) föreslås tre enkla premisser. Musik samlar skaror. Musik tar tid. Musik äger rum. (p47)

Partipolitik samlar skaror. Partipolitik tar tid. Partipolitik äger rum.

Erik

Annonser

Postat i:Politiska böcker, Recensioner, , , , , , , , ,

Knappast statsbärande eller föregångsland på internet

Gjorde ett besök på moderat.se härom veckan för att se vad det nya statsbärande partiet i IT-landet Sverige hade för spännande idéer. På förstasidan finns en länk till ”nya moderaterna på Facebook”. Sådana länkar har nästan alla partier. Men moderaternas är nog den enda som inte leder till fejjan. Hos moderaterna kommer man till kampanjbloggen.

Gerillamarknadsföring, tänkte jag. För på kampanjbloggen kunde man göra mycket kul, såg det ut som.

Först lockades jag av ”lär dig bli aktiv på nätet”. Den uppmaningen leder till en sida med texten: ”Error 404 – Sidan kan tyvärr inte hittas”.

Läs hela inlägget här »

Postat i:Recensioner, ,

Vad berättar en Saab 9000 om samtiden – fråga Globaliseringsrådet

Idag har två paradigm krockat i huvudet på mig. Båda texterna beskriver världsekonomins förändring, gillar marknadsekonomi, behandlar globaliseringen och är relativt nyskrivna. Men de beskriver helt olika världar.

I slutrapporten från Globaliseringsrådets kansli ”Utvecklingskraft och omställningsförmåga – En globaliserad svensk ekonomi” på 349 sidor som kom i våras, finns ordet ”internet” med noll gånger, ”nätet” noll gånger, ”IT-” tre gånger och ”IKT-” (informations- och kommunikationsteknik) sex gånger.

Läs hela inlägget här »

Postat i:Recensioner,

På plats 5: I väntan på Mona Sahlin, av Christer Isaksson

I väntan på Mona Sahlin

I väntan på Mona Sahlin

En seg bok, trots att det var denna jag från början var mest intresserad av. Full av långa, tråkiga och hypotetiska resonemang av typen: …Mona tittar ut i fjärran…vad tänker hon på? Innehåller enerverande  utdragna spekulationer om det mesta, tex vem som kan ha gett ”toblerone-tipset”  – utan att komma fram till någonting. Även utdragna spekulationer om varför Mona Sahlin inte tycker om att stänga av sin telefonsvarare – författaren menar att hennes medarbetare borde ingripa (?).

Lite intressant information får man dock: Monas och Per Nuders pappor var kollegor hos bostadsminister Ingvar Carlsson, och författarens beskrivning av Mona gör att hennes bana känns nästan oundviklig. Att hon skulle tackat nej till ledarskapet inom S vore som att Victoria avsade sig tronen, typ. Delvis framstår Mona som en gisslan inom sitt eget parti, eftersom tidigt barnafödande gjorde att han aldrig utbildade sig och stakade ut sin egen väg i världen (detta är författarens tes). Den beskrivningen kan nog rymma en viss underskattning av Monas egen vilja och strategiska tänkande på senare år, tänker jag. Den socialdemokratiska ”adeln” beskrivs med viss insikt. Det är belysande när arvtagarna till Carlsson samlas och kommer överens om vem som ska ta över – snacka om maktkoncentration.

Men man måste verkligen plåga sig fram för att komma över det intressanta. Skumma och hoppa så mycket du kan.

Postat i:Politiska kommentarer, Recensioner, , , , , ,

Grundkurs i framtidens partipolitik för frustrerade unga socialdemokrater

Snart går vi utan er – brev till Socialdemokraterna” är en bok med bättre titel än innehåll. Den ger bilden av att det finns unga socialdemokrater som har tänkt längre, snabbare och skarpare, och som tröttnat på konservatismen i partiet, och som vet att världen ser annorlunda ut nu än för tre decennier sedan. Men titeln bedrar, tyvärr.

Jag törstar efter svenskar som skriver politik på ett nytt sätt, och tror att Jens Lundberg och Daniel Suhonen om några känner dem inom socialdemokratin som använder sin egen historia för att skapa och förankra en ny framtidsvision. Men med en blandning av glädje och sorg konstaterar jag att de har lika långt dit som Sveriges liberaler.
Läs hela inlägget här »

Postat i:Recensioner, , , ,

Om tyska liberaler fick bestämma över Balkans

Helgens Libseen-konferens* i Pristina bjöd på flera intressanta bilder av de liberala partiernas framtid i Europa. Den första är att liberaler på Balkan har ett fungerande nätverk sedan många år där de deltar i varandras kongresser, umgås som vänner och delar syn på de politiska utmaningarna. Miljöpolitiken, potentialen i ekologisk matproduktion mm och självkritik om bristerna i det socialpolitiska engagemanget var tydligt.

Den andra är att partier i norra Europa  som finansierar dessa evenemang (FNSt, VVD, NDI, ELDR) alltför ofta tror sig veta hur framtidens politiska partier ser ut, och vilka som är de partipolitiska utmaningarna.

Jag hade uppdraget att representera Silc för att berätta om liberal politik gentemot nationella minoriteter och några av de utmaningar vi står inför i Sverige. Silc var däremot inte en av finansiärerna. Om även jag gick i fällan får andra bedöma. (Min presentation finns här: Minority rights – Kosovo June 2009)

De mest spännande diskussionerna på denna typ av möten sker självklart inte under de timmar man sitter i konferensrummet, utan vid frukost-, lunch-, kaffe-, middags- och bar-borden. Det är uppenbart för alla och anledningen till att de också är viktiga.

Däremot visar seminariepassen en del om hur deltagarna ser på sina egna organisationer och kompetenser. Den tyske liberalen och politiska konsulten Rolf Steltemeier var ett utmärkt exempel på nordeuropeisk förhoppning om att det är våra kunskaper som verkligen är värda något, men det hade lika gärna kunnat vara en svensk eller något annat.

Hans presentation började med konstaterandet att den europeiska politiken domineras av partier inom de tre politiska strömningarna, socialism, liberalism och konservatism. Och att liberaler har nått framgång när de har haft en tydligt liberal agenda.

Som en parentes berättade han sedan att även de politiska partierna i Tyskland har svårt att rekrytera medlemmar, och att endast 3,3 procent av väljarna är medlemmar i ett politiskt parti, men drog inga slutsatser av det.

Sedan gav han en engagerad beskrivning av vilka kritiska punkter ett liberalt parti bör hålla ett öga på när man utformar sin organisation, allt tänkt som positiv uppmuntran de de balkanska liberalerna:

Först är det viktigt att interndemokratin byggs underifrån och upp, och inte från ledarskapet och ned. Informationsflödet i organisationen måste vara fritt. Dessutom måste medlemmarna informeras först om det som händer, före allmänheten. Man måste också fråga sig hur medlemskåren är involverad i politikutformningen, och vilka metoder för inflytande som är öppna för medlemmarna.

Inget fel i detta, tvärtom. Problemet var att han konsekvent använde FDPs organisation som ett exempel på hur detta kan förverkligas. Det behövs inte mycket erfarenhet av europeiska liberala partier, för att veta att det är precis dessa värden som partiledningar under de senaste decennierna har försökt undkomma. Och det är precis därför de inte längre attraherar politiskt engagerade medborgare som vill ha inflytande.

Det vore en tragedi om de liberala partierna på Balkan byggde nordeuropeiska organisationer för att engagera medborgarna. Om liberaler ska utforma framtidens politik kan de inte låta sig inspireras av partipolitikens General Motors. Strukturomvandlingen i partipolitiken sker även på Balkan.

Erik

* Libseen är ett nätverk av liberala partier i ett tiotal länder på Balkan.

Postat i:Recensioner, , , ,

När framtiden redan hänt, och drömmen om den goda människan

Man kan vara helt säker på att partipolitik är en bransch i kris när de traditionella konkurrenterna gör samma analys och uppvisar samma brister.

I Jenny Anderssons ”När framtiden redan hänt – socialdemokratin och folkhemsnostalgin” visar författaren precis hur tom socialdemokratin är på samtidsanalys och framtidsplaner och illustrerar det med 90-talsmantrat: ”Sverige är ett bra land att leva i”.

Läs hela inlägget här »

Postat i:Recensioner, , ,

Från mediepolitik till medlemspolitik

Jag hade nyss förtroendet att prata vid Folkpartiets ledarskapsutbildning i Stockholm. Ämnet för föredraget var ”Från mediepolitik till medlemspoltik”.

Bilderna finns här, fria att använda för den som vill. Jag är förstås tacksam om man nämner Att dricka liberalt som källa.

PPT: Ledarskolans utbildning i maj 2009

Det hela var en mycket upplyftande erfarenhet. Först för att deltagarna hade så mycket åsikter och både höll med och sade emot, och dessuton drev frågeställningarna vidare. Sedan för att helheten i utbildningen verkar så bra. Folkpartiet har gjort en stor satsning på riktig utbildning för nya ledarpersoner. Och det är inte en dag för sent.

Postat i:Recensioner, , , , ,

Fi och Piratpartiet har en framtid tillsammans

Den samlade feministeliten har i senaste Arena bestämt sig för att höja sina röster för att höras. I en oändligt lång enkät får 22 av dess främsta representanter svara på frågor om vart den feministiska debatten tagit vägen, varför den har försvunnit från det offentliga samtalet och om den behöver förnyas.

”Fråga medierna!”, ”media styr det offentliga samtalet med järnhand”, ”mediatrötthet för feministiska frågor”, ”medierna motarbetar aktivisterna och kvinnorörelsen”, ”medierna är ett patriarkalt nattsvart rövhål”, är de bittra svaren om varför debatten har försvunnit.

Läs hela inlägget här »

Postat i:Recensioner, , , , , ,

Kulturen kostar som kriget

 

DN skriver idag att den svenska kulturpolitiken är bäst i Europa. Vi har näst störst andel av de sysselsatta som jobbar med kutlur, störst andel som tagit del av kulturevenemang, vi ligger långt över snittet när det gäller egna kulturaktiviteter.

2006 gick 20,4 miljarder kronor av offentliga medel till kultur. Den som läst mitt förra inlägg om krigen i Irak och Afghanistan gissar kanske att det motsvarar 0,7 procent av BNP, och gissar då alldeles rätt.

Man kan inte vänta sig annat än att kulturjournalister tycker att det är bra med stora satsningar på kultur, så idag ska jag inte gnälla på journalister. Men vi andra kanske ska fundera ett varv – är det rimligt att svensk kulturpolitik ska kosta som George Bushs krig? Det är ju väl värt att notera att hushållen lägger mer än dubbelt så mycket som det offentliga, och att mycket av kulturen är i stort sett ideell – körer, amatörteater, bygdespel, garageband etc.

Klart vi ska ha en massa trevlig kultur i Sverige. Men den offentliga kostnaden är inte oansenlig, och gör kanske inte så stor nytta. Kanske skulle vi kunna överleva även om vi hamnade närmre Europas snitt, och lägga offentliga medel på saker som har större effekt på människors lika möjligheter i livet?

Postat i:Recensioner

Inget nytt från politikens vardagar

Tänk tanken att ett av Sveriges prestigeförlag hösten 2008 ger ut en bok tillsammans med Svenskt näringsliv om ett 20-tal intressanta och framgångsrika små och medelstora företags vardag de senaste decennierna och endast nämner orden ”mobilen” och ”webben” en gång. Det är förstås en omöjlighet.

Men i Claes-Göran Kjellanders och Margit Silbersteins nyligen utkomna reportageserie ”I mänsklig makt – Om politikens vardagar” (Brombergs med stöd av SKL) om framgångsrika och nytänkande kommunalpolitiker, ”vardagshjältar som uträttar storverk utan att vi andra märker det” är det ett faktum som inte överhuvud debatteras.

De enda tidsmarkörerna som smugit sig in är att det för Bengt Germundsson, kommunalråd i Markaryd, är självklart att ”vara tillgänglig på mobilen, eller ‘återkomma så fort jag kan'”. Och att alla kommuninvånarna i Staffanstorp kan ”se kommunens möten på webben.”

Men problemet är inte i första hand att dessa garvade politiska journalister missat att undersöka något, utan att det inte finns något nytt att berätta.

Och för journalisterna, för redaktören på Brombergs och för finansiärerna på SKL är det tydligen inte ett dugg underligt att lokalpolitiken inte har förändrats trots två decennier av radikal utveckling i kommunikationstekniken. Hela texten hade kunnat vara skriven för 40 år sedan, och handlat om de lokalpolitiker som då genom kloka samarbeten och politiska beslut lyckades vända negativ utveckling till positiv.

Och när Kjellander och Silberstein kommer till slutsatserna gör de samma problembeskrivning som alla andra: Politiken tar för mycket tid och unga vill inte engagera sig i partier.

Men att problemet skulle vara att politiken och demokratin inte har haft något yttre förändringstryck på sig och därmed stagnerat och förlorat i attraktivitet gentemot andra karriärvägar vill de inte säga, än mindre ge förslag till förändringar.

Intressant, SMP, Svd, Politiken, SR

Postat i:Recensioner, , ,

RSS Blogglänkar från Knuff.se

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.
december 2017
M T O T F L S
« Sep    
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

Liberala ledare – ny blogg!

Folkpartiets hemsida lever fortfarande på 1900-talet. Men Att dricka liberalts linje är att inte bara klaga, utan göra själv först. Alltså har vi skapat en mycket enkel blogg som samlar Folkpartiets ledarskaps nyhetsbrev, och dessutom RSS-flödena från Knuff och Google news på en och samma plats. Titta här: Liberala ledare

Våra kandidater i Folkpartiets provval

Folkpartiets provval pågår under hösten. Alla medlemmar kommer att få röstsedel och kandidatpresentationer i brevlådan. Att dricka liberalts kandidater till riksdagen är:

Jenny Sonesson - Läs mer här.
Ulf Öfverberg - Läs mer här.

Och till Stockholms kommunfullmäktige är:
Andreas Bergström - Läs mer här.

Våra idéer för ett nytt partimedlemskap

Förändringstrycket på de svenska politiska partierna är starkt. Men åtgärderna har varit få. Att dricka liberalt har ett antal förslag för hur partimedlemskapet borde utvecklas i framtiden, läs här:

Det perfekta partimötet

Medlemmarna är mest i vägen

Medlemsorganisation istället för utspelshets

Två motioner som skulle förändra Folkpartiet i grunden, och till det bättre

Fler förslag är på väg, men du kan också skriva egna här.

Var med och skriv ett nytt partiprogram

Partipolitiken behöver förnyas. Arbetsformerna för att skriva partiprogram skapades före telefonen. Vi bygger ett liberalt partiprogram genom att använda en gratiswiki. Kolla här

Upprop mot förslaget om försörjningskrav vid anhöriginvandring!

Regeringen har föreslagit att personer som fått uppehållstillstånd i Sverige ska ha en inkomst och bostad innan familjen får komma efter. Detta förslag måste stoppas. Ingen integreras bättre och snabbare för att de separeras från sina barn. Skriv under uppropet här!

Våra omröstningar