Att dricka liberalt

Ikon

Annars är risken att det blir gravöl för partipolitiken

Länkar: andra om internet och sociala mediers kraft i politiken

Jag passar på att dela med mig av några länkar från mitt bloggläsande på sistone:

Johan Ulvenlöv, som ansvarar för sociala medier hos sossarna, har lagt upp en presentation på slideshare om Netroots och annat. Intressant för den som bryr sig om vad Sveriges största parti har i sikte inför nästa val.

Lakes lakonismer uttrycker liknande frustrationer som Att Dricka Liberalt över sitt partis inställning gällande integritetsfrågor, synen på partimedlemmarna och bristen på dialog.

Jerry Silfwer skriver om hur politiska partiet borde opinionsbilda på nätet. Det är inte rocket science, ändå är det ju ingen som gör det – bra inspiration för partiarbetare, således.

JMW Kommunikation bloggar om vad partierna behöver förstå om sociala medier här, här och här

Och ingen har väl missat utmärkta  Juliagruppens engagemang för ett fritt internet? Jag lyssnade idag på fd folkpartisten Johanna Nylander som talade om detta på Geek Girl Meetup i Stockholm.

Postat i:Länktips, Politiska kommentarer, , , , , ,

Ett annat postdigitalt manifest – Hur partipolitiken äger rum

I en känd anekdot från Uppsalas sena 80-tal satt två pretentiösa entusiaster i ett hörn på Barowiak och diskuterade musiksmak. Den ene stövlade på med svåra referenser och gjorde mos av den andres försök att motivera sina favoriter. Det hela slutade med att den andre sa: ”Nä, du har rätt R. Din musiksmak är bättre än min.”

När jag läser Rasmus Fleischers Det postdigitala manifest, med undertiteln ”Hur musik äger rum”, sitter minnet av diskussionen ovan framför ögonen hela tiden. Men inte bara som beskrivning av det trista musikklimatet i Uppsala på 80-talet, utan också som bild av det partipolitiska klimatet idag.

Hur ofta måste man som partimedlem inte övertyga sig själv genom att utbrista ”Nä, du har rätt Partiledningen, dina politiska värderingar är bättre än mina”. Annars orkar man knappast vara kvar eftersom de egna idéerna aldrig blir bekräftade.

Manifestet nedan är knappt ens en parafras på Fleischers, men ändå. När den svenska partipolitiken gräver sin egen grav genom att vägra digitaliseringen, får vi som är fast i den låta oss inspireras av samhällsförändringar på andra områden.

Fleischers postdigitala manifest handlar inte om hur människors tillgång till musik har förändrats, utan om hur det totala överflödet av musik förändrar själva musikupplevelsen. Det säger därmed mycket om hur den postdigitala partipolitiken kan utvecklas. Det totala överflödet av gemenskaper, kommunikationsmetoder och samarbetsmöjligheter, förändrar inte bara förutsättningarna för dagens partipolitik, utan hela partipolitikens väsen.

Det postdigitala manifestet – Hur partipolitiken äger rum

1

Cd-bubblans 1990-tal, då skivbolagen firade sin historiska guldålder medan levande framträdanden reducerades till ett sätt att marknadsföra produkterna. Musiken framstod som mer lösryckt från sina sammanhang än någonsin tidigare. (p26)

I politiken motsvaras cd-bubblan av 90-talets kommunikations- och utspelshysteri. De bästa skivförsäljarna hittade fram i distributionskanalerna, och de främsta politikerna var de som bäst hittade ut till massorna genom det begränsade antalet massmedier.

1990-talet gjorde slut på de politiska partierna som vi hade känt dem. Medlemskapets värde reducerades och relationen till enskilda journalister blev allt viktigare. Politiken var inte längre ett resultat av samarbetet partimedlemmarna emellan, utan skapades istället i de fickor som partiernas kongresser och landsmöten inte hade täppt till. Ett bra utspel var beroende av att partiet inte hade tagit ställning i frågan tidigare.

Det gick så långt att jag på en fest  – före språkkravet 2002 – fick höra av en god vän med PR-ambitioner att han inte kunde rösta på Folkpartiet eftersom Leijonborgs kommunikationsstrategi var för dålig. Det viktiga var inte längre politiken, utan bilden av politiken.

Utspelshysterin och negligerandet av partimedlemmarna gjorde att kvaliteten i partiernas politik och gemenskaper sjönk, vilket är de främsta orsakerna till den strukturomvandling i partipolitiken som pågår just nu.

2

Megafoner förvandlar en demonstration, oavsett de verbala budskap som kommuniceras, till en manifestation av diktatur. Någon dikterar bokstavligen ett budskap, de övriga repeterar.

Rörelser med ambitionen att få med sig människor av olika ålder och bakgrund inbillar sig alltför ofta att musik kan användas för att inkludera, utan att inse att musik alltid exkluderar i exakt samma grad. (p22)

Det blir aldrig någon trevlig gemenskap om några envisas med att använda megafon, vilket är partiernas främsta kommunikationsmetod.

Men precis som musiken bygger politiken på lika delar exkludering som inkludering. Det finns ingen musikalisk gemenskap som alla vill ingå i, och inte heller någon politisk. Därför kommer också de e-demokratiprojekt som startats i olika kommuner alltid att misslyckas. De försöker skapa kommunala plattformar för diskussion på internet (som Malmö stads initiativ) där alla medborgare ska vara välkomna att diskutera olika förslag utifrån en idé om samarbete för kommunens bästa. Men kommunens bästa finns bara utifrån ett visst ideologiskt perspektiv. Det finns inte objektivt.

Kvaliteten på den politiska diskussionen i dessa fora blir därför lika dåligt som utbudet i en kommunal musikaffär.

Kraften i politiskt samarbete finns alltid i en ideologisk gemenskap, som exempelvis ett parti kan erbjuda, och som skapar de ramar inom vilka politiken utformas. Det är därför i första hand de politiska partierna som behöver öppna den politiska debatten, inte staten eller kommunerna.

3

Låt oss i tanken ta sikte på en singularitetspunkt: det totala överflödet. Punkten då vi närsomhelst, varsomhelst, i vilket sammanhang som helst kan välja att lyssna på vilken förinspelad musik som helst. (p11)

För partipolitiken är denna punkt betydligt längre bort i framtiden än för musiken. Kanske inträffar den när de hierarkiska kommunikationsmetoderna som dominerar de etablerade partierna idag har brutits ned till svärmar, som utvecklar politik, utser företrädare och driver kampanj samtidigt. Den totala kommunikationen i en stor gemenskap där man bara känner varandras IP-nummer.

Inte heller en sådan gemenskap kommer att fylla de funktioner ett parti behöver, precis som shuffle-funktionen på en mp3-spelare i sig inte skapar bättre musikupplevelser. Bra politik utvecklas i sammanhang där det finns goda och förtroendefulla personliga relationer. Dessa relationer kan självklart utvecklas på internet precis som afk, men de kan inte skapas i hur stora gemenskaper som helst.

4

Efter att ha förlikat oss med överflödet som faktum kan vi åter rikta uppmärksamheten mot de postdigitala situationer där musiken äger rum. (p14)

Det är nu man måste ställa sig frågan: Vad i partipolitiken är det som är värdefullt?

Kvaliteten i våra diskussioner när vi äter middag med Att dricka liberalt bygger på att vi har en tydlig gemenskap kring frustrationen över hur partipolitiken i allmänhet och Folkpartiet i synnerhet har stagnerat. Det är denna gemenskap som är nyckeln till vårt arbete.

Även Folkpartiet byggdes en gång på en gemenskap i viljan att skapa ett politiskt system som vilade på alla människors lika värde och rättigheter, och en politik som främjade jämlikhet.

Ingen ska tro att tekniken kan ersätta dessa gemenskaper kring politiska värderingar. Tekniken kan däremot skapa bättre förutsättningar för människor att hitta varandra och effektivisera samarbetsmetoderna. Den postdigitala partipolitiken använder tekniken för att bygga gemenskaper och samarbeten – situationer där politiken äger rum – inte för att ersätta dem med effektiva kommunikationsstrategier.

5

Vad säger att musiksmaken skulle ha sin hemvist i individen? Musiksmaken är knappast stabil. Den är tvärtom betingad av de tillfälliga förbindelser som våra kroppar inträder i. Det vi kallar ”personlig smak” kanske bättre kan beskrivas som ett aggregat av överpersonligt och underpersonligt. […] Framför allt betingas musikvalet av andra människor i rummet, av våra relationer och begär till dem. Det är aldrig så att ett antal människor som sammanstrålar på en plats har med sig varsin musiksmak som de sedan bara jämkar samman. Idéer om direktdemokrati kan inte tillämpas på de praktiska situationer som kräver ett urval av musik. (p15)

De kreativa ögonblick när politiken äger rum är aldrig individuella. De har skapats tillsammans med andra, även om resultatet kan dyka upp som en tanke eller idé först på tunnelbanan efteråt. De präglas inte heller av demokrati, medlemmars lika värde eller något annat ur-demokratiskt, utan av helt andra kategorier. De uppstår i relationen till dem som ingår i diskussionen, och beror av hierarkierna i dessa relationer. De är också beroende av de värden och erfarenheter som deltagarna kommer in i diskussionen med.

Bra politik skapas därför inte i slutna, hierarkiska och homogena gemenskaper med få kontaktytor till andra delar av verkligheten, vilket idag är fallet i många partier. Folkpartiets partistyrelse består exempelvis till hundra procent av personer som är minst halvtidsarvoderade för sina politiska uppdrag. Då är det inte underligt att kvaliteten på omvärldsanalyser och idéer är låg, och att den internetpolitiska debatten ännu inte har satt några avtryck i arbetet som något annat än ett hot.

Men precis som liberalismens grundläggande frågeställningar utvecklades av människor som levde mitt i slaveriet, maktfullkomliga monarkier, skråväsendet, fattigdomen, handelsrestriktioner och förtryck av yttrandefrihet och religionsfrihet, så kommer framtidens liberala frågeställningar att utvecklas av människor som lever i dagens viktiga problem.

Den politiska beslutsfattarens vardag präglas däremot av frågeställningar om hur man ska få budgeten att gå ihop, vinna nästa val, skapa snygga rubriker, behålla regeringsunderlaget och komma högt i partiets provval. Det finns inte, och ska kanske inte finnas, utrymme för att ifrågasätta grunderna i samhället, och utveckla helt nya idéer. Men för att ett parti ska utvecklas måste någon tillåtas göra det, och ha möjlighet att föra in dessa tankar i politikutvecklingen.

Liberalismen hade precis som musiken i Europa inte varit mycket värd utan rytmerna från Västafrika som överlevde slaveriet och byggde soundtracket till den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

6

Lärdomen som bör dras från 1900-talets musikhistoria är att maskiner inte ersätter människor. Däremot påverkar de vilka mänskliga insatser som värderas. Vi behöver knappast vara rädda för att det mänskliga ska trängas ut ur musiken den här gången heller. (p18)

Motståndet mot maskinerna har pågått länge inom partipolitiken, och det har varit framgångsrikt: Partimöten är fortfarande den bästa metoden för att skapa politik, skruvade utspel är kommunikation, valsedlar i papperskuvert är interndemokrati, supportrar är medlemmar. Allt består för att man ska slippa fundera över hur man bäst värderar människors insatser.

7

Lärdomarna från musikaliska situationer kan med fördel tillämpas på politiken, som ju i högsta grad är en fråga om ansvar. Kring sekelskiftet 1800 framträdde parlamentet och konserthuset parallellt som den nya borgerlighetens politiska respektive musikaliska tempel. Filharmonin (dirigent/orkester/publik) är som en spegelbild av demokratin (statschef/parlament/medborgare) – båda framställer en idealiserad fördelning av ansvar, med löfte om att alla dissonanser ska upplösas i ett harmoniskt slutackord. Effektivare massmedier förändrade villkoren för politik såväl som för musik. Under 1900-talet tjänade de som överordnade filter som sållade i överflödet av åsikter så att det återstående urvalet blev möjligt för individen att överblicka. Sedan någon gång kring sekelskiftet 2000 förmår dock inte massmedierna att upprätthålla denna roll särskilt väl. Vi lämnas med uppgiften att konstruera nya tekniker för urval ur överflödet av åsikter. (p21)

8

Musiken i det postdigitala är tvärtom musik som äger rum. Begreppet postdigital betecknar inte ett nytt kulturhistoriskt stadium, snarare en mognad av den digitala erfarenheten som får oss att åter lägga vikt vid närvaro. Urval ur överflödet blir en mer angelägen fråga än att få tillgång till ännu fler inspelningar. […] Musikens fortgående digitalisering har inte resulterat i en ”virtuell” version av 1990-talets skivförsäljningskultur, utan snarare lett till ett återupplivande av sådant som länge tycktes hopplöst omodernt. (p26)

Det är långt kvar innan frågan om vad den postdigitala partipolitiken innebär etablerar sig. Först måste de partipolitiskt aktiva hänföras av de digitala partipolitikens alla möjligheter, för att sedan finna behovet av tekniker för urval ur överflödet av åsikter. Men kanske kan svaren finnas bland det som är hopplöst omodernt nu.  Några exempel skulle kunna vara:

Studiecirklar. Det var inte kommunala musikskolor som byggde det ”svenska musikundret”. Var det något så var det studieförbundens bidrag till musikgrupper så att de kunde betala replokaler och få tillgång till inspelningsutrustning.

Interndemokrati. Den svenska partipolitikens kunskapsmassa har byggts av miljoner inlägg, yrkanden, motioner och debatter. Utan detta hade partierna inte haft någon värdegrund eller identitet, dvs det som partiledningarna de senaste decennierna har skapat nyheter genom att sparkat loss ifrån.

Medlemmar. När massmedierna drabbas av den långa svansens kraft och förlorar genomslagskraft, kommer medlemmarna att stå för en allt viktigare kontaktyta till samhället.

Bredd istället för tydlighet. När partierna drabbas av den långa svansens kraft och förlorar makten över dagordningen, kommer bredden i partiprogrammet och förmågan att ge svar på de mest detaljera frågor och svara mot de mest nischade intressena att bli allt viktigare.

9

Om vi fortsättningsvis ska tala om musik som berör (och inte bara om information som kopieras) föreslås tre enkla premisser. Musik samlar skaror. Musik tar tid. Musik äger rum. (p47)

Partipolitik samlar skaror. Partipolitik tar tid. Partipolitik äger rum.

Erik

Postat i:Politiska böcker, Recensioner, , , , , , , , ,

Moderaternas kampanjmotor – ett fulländat dynamiskt verktyg?

Eriks mycket roliga testkörning av moderaternas asociala kampanjmotor blev ännu roligare när jag hittade denna beskrivning av satsningen på webbsverige:

Kampanjmotorn är ett fulländat dynamiskt verktyg för kommunikations högkvarteret att skapa nya kampanjer med tillhörande material som sedan är enkelt och snyggt modifierbart för den som vill skapa sitt personliga material.

Läs hela inlägget här »

Postat i:Politiska kommentarer, , ,

Officiell backchannel till FP:s landsmöte

Nu startar jag och Dricka Liberalt en officiell backchannel till FP:s landsmöte. Så vitt jag vet blir vi det första partiet som har landsmöte med en backchannel. Det kommer bli grymt, och äntligen har man lite incitament att börja, fortsätta eller förbättra sitt twittrande.

Vad är en backchannel?

En Backchannel är en plats på twitter där man kan diskutera något samtidigt som det pågår (och innan och efter förstås). Ett slags ”twitterforum” eller en ”dialogkanal” kan man kanske beskriva det som.  Backchanneln är en konversation online om landsmötet:  där kan man tex diskutera motioner inför landsmötet, kommentera Jans tal samtidigt som det pågår, ställa frågor eller applådera den som talar, digitalt.

Så här gör man: Starta ett twitterkonto om du inte redan har ett.  När du vill twittra om landsmötet skriver du en hashtag (#) och taggen (dvs ordet) ”fplandsmöte” , dvs  #fplandsmöte någonstans i ditt twitterinlägg.

Läs hela inlägget här »

Postat i:Gör det själv, Politiska kommentarer, , , ,

”Mitt bästa tips, rösta på en man i slips”

Tobias Krantz storslagna uttalande inför Unescos generalkonferens om att Dawit Isaak måste släppas är ett viktigt steg på vägen mot en tydligare svensk politik gentemot Eritrea. Faktumet att kraven kommer inför delegater från 193 länder, innebär också att regeringen visar att samvetsfångarna i Eritrea inte bara är bilateral fråga. Det är en fråga som regeringen menar berör hela världen. Nästa steg måste nu vara att bygga stöd för en sammanhållen EU-politik gentemot Eritrea, som inte innebär mer bistånd eller handelsavtal.

När Tobias Krantz kandiderade till riksdagen första gången (1994?). Var ”mitt bästa tips, rösta på en man i slips” kampanjens tema. Budskapet står kvar.

Erik

Postat i:Kandidater,

FP kör good cop/bad cop

Idag gick Erik Ullenhag ut och berättade om en extrainsatt riksdagsgruppsmöte, där gruppen tagit ställning mot försörjningskrav för anhöriginvandring som skiljer barn från föräldrar. Tufft, eftersom det innebär att bryta en ingången överenskommelse i utredningsdirektiven. Rätt, eftersom FP på sikt strävar mot att alla människor ska få flytta vart de vill. Då kan mer begränsad migrationspolitik omöjligt vara ett steg på vägen. Att dricka liberalt har tillsammans med många andra tryckt på för det här (läs gärna landsmötesmotionen). De som tycker att partiet borde ha en starkare socialliberal profil borde sluta stirra sig blinda på socialpolitiken, där enigheten är stor mellan partierna, och i stället titta på migration, integration och integritet – det är ju ett tema för den här bloggen.
Läs hela inlägget här »

Postat i:Politiska kommentarer

”Socialliberalismen bygger på det egna ansvaret och vikten av jämlikhet” – Ulf Öfverberg

Ulf Öfverberg är nr 2 av Att dricka liberalts kandidater i Folkpartiets provval till riksdagsvalet 2010. Den första att presenteras var Jenny Sonesson. Jenny och Ulf är kandidater för Stockholms stad.

Både Sverige och världen behöver mer av socialliberalismen.

Jag tror att det finns en längtan efter mer ideologisk koppling till vår politik. Efter många år av en politik som ibland varit bra men alltför ofta inneburit en snedvridning av budskapet för att anpassas efter populistiska idéer och opportunistiska utspel finns det en längtan efter en politik som vägleds av den socialliberala kompassen.

Bild på Ulf

Det är dags att knyta an till en modern socialliberalism som argumenterar för sin sak i dialog med väljarna och inte endast sneglar på opinionsundersökningar. Jag tror vi måste våga bli mer ideologiska och också mer socialliberala.

En modern socialliberalism bygger på två pelare: det egna ansvaret och vikten av jämlikhet. Alla människor har ett eget ansvar för sitt liv och för att sitt liv blir lyckat istället för misslyckat. Men gränsen för människor eget ansvar går där de inte längre på grund av miljö, arv, sjukdom eller annat, inte längre kan påverka sin situation. Därför är det viktigt att jämlikhet i levnadsvillkor och omständigheter eftersträvas. Jämlikheten är ofta förutsättningen för att människor ska kunna utnyttja sina friheter.

Läs hela inlägget här »

Postat i:Kandidater, , , , ,

”Folkpartiet, Sverige och världen behöver min röst” – Jenny Sonesson

Jag ställer upp i provvalet till riksdagen eftersom jag känner att jag har energi, erfarenhet och engagemang som jag vill omsätta i politisk handling. Frågor som jag brinner för är socialpolitik, rättsfrågor och jämställdhet. Det internationella perspektivet är för mig ständigt närvarande.

Att jag är liberal kom jag till insikt om när jag studerade till socionom i Lund. Politiskt intresserad hade jag alltid varit men den ideologiska hemvisten var oklar. Den studiemiljö som Socialhögskolan bjöd på – starkt indoktrinerad av oreflekterad socialism – innebar för mig ett politiskt uppvaknande.

Läs hela inlägget här »

Postat i:Kandidater, , , , ,

Är det ett problem att inte nämna internet?

Internet nämndes inte i regeringsförklaringen, skriver Nicklas. Det nämndes nästan inte i Globaliseringsrådets rapport om utmaningarna för Sveriges ekonomi. Det statsbärande partiets, och Robinpartiets internetarbete är rena haverier, osv.

Jag fick idag frågan om det behöver vara ett problem?

Svaret är väl att politik till mycket stor del handlar om hur man organiserar samhället. Och om förutsättningarna för hur man kan organisera samhällets olika funktioner; tex staten, ekonomin som de politiska partierna, radikalt förändras, så borde det vara en central politisk utmaning att utforska dessa.

Erik

Postat i:Politiska kommentarer, , ,

Knappast statsbärande eller föregångsland på internet

Gjorde ett besök på moderat.se härom veckan för att se vad det nya statsbärande partiet i IT-landet Sverige hade för spännande idéer. På förstasidan finns en länk till ”nya moderaterna på Facebook”. Sådana länkar har nästan alla partier. Men moderaternas är nog den enda som inte leder till fejjan. Hos moderaterna kommer man till kampanjbloggen.

Gerillamarknadsföring, tänkte jag. För på kampanjbloggen kunde man göra mycket kul, såg det ut som.

Först lockades jag av ”lär dig bli aktiv på nätet”. Den uppmaningen leder till en sida med texten: ”Error 404 – Sidan kan tyvärr inte hittas”.

Läs hela inlägget här »

Postat i:Recensioner, ,

Valprognos för 2010 – Riksdagspartierna får bara 90 procent

Det är ett år kvar till valet och dags att göra en prognos. Förutsättningen för denna prognos är att strukturomvandlingen i partipolitiken fortsätter genom att de etablerade partierna förlorar allt mer inflytande över medborgarnas politiska tänkande. Det leder till att 10 procent av väljarna röstar på partier som inte sitter i riksdagen idag. Konsekvenserna:

Miljöpartiet har mindre barlast av medlemmars investerade intressen i politiska karriärer och sakfrågor än de andra riksdagspartierna, vilket gör det enkelt att modernisera partiets politik, framtoning och kampanjmetoder. Miljöpartiet är det parti som går framåt mest, bland annat genom strömhopp från socialdemokraterna, och blir största parti bland väljare under 30 år.

Läs hela inlägget här »

Postat i:Politiska kommentarer, , , , , , , , ,

Vad betyder ”absoluta ambitioner”?

I eftermiddags deltog jag i en telefonutfrågning av Per Schlingmann. Det var stundtals mycket givande, stundtals helt hopplöst. Nu vet jag precis vad moderaterna ska diskutera under sin arbetsstämma, jag vet återigen hur fantastiskt jobbskatteavdraget är, men däremot har jag fortfarande ingen aning om vad som händer om Sverigedemokraterna kravlar sig över fyraprocentsspärren nästa år.

Läs hela inlägget här »

Postat i:Politiska kommentarer, , , , ,

Sommarens bästa politiska pocket: Väninnan av Eva Franchell

Väninnan av Eva Franchell

Franchell skriver öppet och intressant om livet i regeringskansliet, särskilt första halvan av boken gillar jag. Intressant om hur sossarna använder internationella konsulter och mörkar det, samt om hur de ringer runt och sprider falska (egenhändigt påhittade) rykten till redaktioner, om bl a Lars Leijonborgs äktenskap. Lite klurigt blir det dock när Franchell återger samtal hon själv inte hört. Hon anger att andra tjänstemän och människor runt omkring henne varit källor, men ibland är det lite väl vagt för att man ska kunna avgöra om allt är ’sant’ .

En stor fördel med Franchells bok är att hon inte har någon egen politisk karriär framför sig eller bakom sig, vilket gör att den känns ärligare på flera sätt – men också att den inte innehåller något eget långdraget ideologiskt manifest. Det är helt enkelt en välskriven redogörelse för en människas erfarenhet inom politiken – och den handlar mycket om just människorna, samspelet och intrigen. Det räcker långt. Rekommenderas.

Postat i:Politiska böcker, Politiska kommentarer, , , , ,

Näst bäst i sommar: Reinfeldt Ensamvargen av Anita Kratz

Reinfeldt Ensamvargen

 

Minst 300 sidor för lång. Hur denna bok kunnat ges ut i detta över 500-sidiga skick är ett mysterium: antagligen orkade ingen på förlaget läsa igenom den. Men de kvarvarande, läsvärda, 200 sidorna tecknar ett ganska kul och intressant porträtt av Fredrik Reinfeldt – som tycker om att städa, dricka alkoholsvaga drinkar och hålla saker under kontroll. Hoppa över intervjun med Maud Olofsson, hon är som vanligt jättetråkig. Innehåller en del kul kuriosa, som att Anna Ekström erbjöds Sven-Otto Littorins jobb men tackade nej. Mot bokens slut börjar Reinfeldt bli bitter på författaren, och numera tål han henne inte. Han förstår inte varför böckerna om honom också måste innehålla kritik – kan inte en positiv bok vara ”sann”? Och menar att journalisterna slentrianmässigt slänger in kritiska synpunkter för att verka neutrala inför andra. Ganska intressant om relationen mellan journalister och makthavare, särskilt de som kommer lite närmre inpå varandra och sedan ska upprätthålla sina ’objektiva’ röster.

Postat i:Uncategorized

Vad berättar en Saab 9000 om samtiden – fråga Globaliseringsrådet

Idag har två paradigm krockat i huvudet på mig. Båda texterna beskriver världsekonomins förändring, gillar marknadsekonomi, behandlar globaliseringen och är relativt nyskrivna. Men de beskriver helt olika världar.

I slutrapporten från Globaliseringsrådets kansli ”Utvecklingskraft och omställningsförmåga – En globaliserad svensk ekonomi” på 349 sidor som kom i våras, finns ordet ”internet” med noll gånger, ”nätet” noll gånger, ”IT-” tre gånger och ”IKT-” (informations- och kommunikationsteknik) sex gånger.

Läs hela inlägget här »

Postat i:Recensioner,

På plats 3: Min väg, mina val av Göran Persson

Göran Persson

 

Den här boken har beskyllts för att vara tråkig, men i sin genre är den faktiskt riktigt bra – välskriven och upplysande svensk samtidshistoria. Det är skönt att den inte är strikt kronologisk utan tar upp olika spår i lite disparata avsnitt. Det gör också att man lätt kan hoppa över de tristare bitarna. Göran Persson framstår ganska mycket som en klassisk landsbygds-centerpartist när han får formulera sina politiska ideal själv. Det är mest glöd i texten när han får skriva om ansvarstagande och miljö, i rörelsens klassiska frågor känns han mer ljummen. Saker som kommunalisering och regionala högskolor gillar han mycket. Göran Persson framstår nästan som en extern rekrytering för socialdemokratin. Efter att ha läst boken känns det ganska logiskt att Göran numera håller föredrag för högst betalande – det känns inte som att han längre passar in i socialdemokratin. Per Nuder nämns mest i förbigående, vilket är lite hjärtknipande när man läst Per Nuders bok.

Postat i:Politiska böcker, Politiska kommentarer, , ,

På plats 4: Stolt men inte nöjd av Pär Nuder

Stolt men inte nöjd av Per Nuder

På baksidan framgår att Pär Nuder skrivit denna bok för att krossa bilden av sig själv som en karriärpolitiker. Det är ironiskt eftersom han snarast styrker just det intrycket. Pär skildrar på ett intressant sätt det praktiska arbetet under Göran Persson i regeringskansliet. Och boken kretsar väldigt mycket kring just Göran Persson: den äldre mannen som såg, älskade, betrodde och lyfte fram Pär Nuder. Och sedan svek honom. På många sätt är detta en redogörelse för deras ”kärlekshistoria” på det professionella (och ibland inte så professionella) planet. Kuriosa: Pär Nuder importerade ”rör inte min kompis kampanjen” till Sverige. Hans redogörelser för hur hans ironi ständigt missförstås är också lite kul. Hoppa gärna över Pär Nuders mer ideologiska avsnitt, de är jättetråkiga. Den politiska analysen utanför det han själv handgripligen upplevt tycker jag är förvånansvärt svajig.

Postat i:Politiska böcker, Politiska kommentarer, , ,

På plats 5: I väntan på Mona Sahlin, av Christer Isaksson

I väntan på Mona Sahlin

I väntan på Mona Sahlin

En seg bok, trots att det var denna jag från början var mest intresserad av. Full av långa, tråkiga och hypotetiska resonemang av typen: …Mona tittar ut i fjärran…vad tänker hon på? Innehåller enerverande  utdragna spekulationer om det mesta, tex vem som kan ha gett ”toblerone-tipset”  – utan att komma fram till någonting. Även utdragna spekulationer om varför Mona Sahlin inte tycker om att stänga av sin telefonsvarare – författaren menar att hennes medarbetare borde ingripa (?).

Lite intressant information får man dock: Monas och Per Nuders pappor var kollegor hos bostadsminister Ingvar Carlsson, och författarens beskrivning av Mona gör att hennes bana känns nästan oundviklig. Att hon skulle tackat nej till ledarskapet inom S vore som att Victoria avsade sig tronen, typ. Delvis framstår Mona som en gisslan inom sitt eget parti, eftersom tidigt barnafödande gjorde att han aldrig utbildade sig och stakade ut sin egen väg i världen (detta är författarens tes). Den beskrivningen kan nog rymma en viss underskattning av Monas egen vilja och strategiska tänkande på senare år, tänker jag. Den socialdemokratiska ”adeln” beskrivs med viss insikt. Det är belysande när arvtagarna till Carlsson samlas och kommer överens om vem som ska ta över – snacka om maktkoncentration.

Men man måste verkligen plåga sig fram för att komma över det intressanta. Skumma och hoppa så mycket du kan.

Postat i:Politiska kommentarer, Recensioner, , , , , ,

Ranking av sommarens politiska pocketar

Den som inte velat läsa deckare har denna sommar haft ett digert utbud av politiska pocketar som alternativ. Jag hunnit med fem stycken: en om Mona Sahlin, en om Fredrik Reinfeldt, en om Per Nuder, en om Göran Persson och en om Anna Lindh. Nordstedts förlag står för tre femtedelar av utgivningen i ett särskilt politiskt initiativ, vilket ju måste uppmuntras – så jag köpte alla tre.

Jag har läst böckerna medan jag passat barn, vilket kan ha gjort mig otåligare än vanligt, men en generell reflektion är att samtliga författare skulle behöva redigerare som kan stryka i texten. Alla böcker utom Eva Franchells innehåller långa och ganska segdragna ideologiska manifest eller analyser. Här blir både journalister och politiker som ointressantast. Jag antar att det är ett uttryck för att författarna måste visa att de har lite analytiskt och visionärt tankegods att komma med – men frågan jag ställer mig, efter detta pocketmaraton, är om de har det. 

Här kommer jag göra en ranking av böckerna. Denna rafflande ranking börjar med sämst först: boken om Mona Sahlin.

Postat i:Politiska kommentarer, , , , , , ,

Grundkurs i framtidens partipolitik för frustrerade unga socialdemokrater

Snart går vi utan er – brev till Socialdemokraterna” är en bok med bättre titel än innehåll. Den ger bilden av att det finns unga socialdemokrater som har tänkt längre, snabbare och skarpare, och som tröttnat på konservatismen i partiet, och som vet att världen ser annorlunda ut nu än för tre decennier sedan. Men titeln bedrar, tyvärr.

Jag törstar efter svenskar som skriver politik på ett nytt sätt, och tror att Jens Lundberg och Daniel Suhonen om några känner dem inom socialdemokratin som använder sin egen historia för att skapa och förankra en ny framtidsvision. Men med en blandning av glädje och sorg konstaterar jag att de har lika långt dit som Sveriges liberaler.
Läs hela inlägget här »

Postat i:Recensioner, , , ,

RSS Blogglänkar från Knuff.se

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.
juli 2017
M T O T F L S
« Sep    
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

Liberala ledare – ny blogg!

Folkpartiets hemsida lever fortfarande på 1900-talet. Men Att dricka liberalts linje är att inte bara klaga, utan göra själv först. Alltså har vi skapat en mycket enkel blogg som samlar Folkpartiets ledarskaps nyhetsbrev, och dessutom RSS-flödena från Knuff och Google news på en och samma plats. Titta här: Liberala ledare

Våra kandidater i Folkpartiets provval

Folkpartiets provval pågår under hösten. Alla medlemmar kommer att få röstsedel och kandidatpresentationer i brevlådan. Att dricka liberalts kandidater till riksdagen är:

Jenny Sonesson - Läs mer här.
Ulf Öfverberg - Läs mer här.

Och till Stockholms kommunfullmäktige är:
Andreas Bergström - Läs mer här.

Våra idéer för ett nytt partimedlemskap

Förändringstrycket på de svenska politiska partierna är starkt. Men åtgärderna har varit få. Att dricka liberalt har ett antal förslag för hur partimedlemskapet borde utvecklas i framtiden, läs här:

Det perfekta partimötet

Medlemmarna är mest i vägen

Medlemsorganisation istället för utspelshets

Två motioner som skulle förändra Folkpartiet i grunden, och till det bättre

Fler förslag är på väg, men du kan också skriva egna här.

Var med och skriv ett nytt partiprogram

Partipolitiken behöver förnyas. Arbetsformerna för att skriva partiprogram skapades före telefonen. Vi bygger ett liberalt partiprogram genom att använda en gratiswiki. Kolla här

Upprop mot förslaget om försörjningskrav vid anhöriginvandring!

Regeringen har föreslagit att personer som fått uppehållstillstånd i Sverige ska ha en inkomst och bostad innan familjen får komma efter. Detta förslag måste stoppas. Ingen integreras bättre och snabbare för att de separeras från sina barn. Skriv under uppropet här!

Våra omröstningar