Att dricka liberalt

Ikon

Annars är risken att det blir gravöl för partipolitiken

Vad kan vi lära av Obamas kampanj?

Barack Obamas kampanj för att vinna det demokratiska partiets nominering och sedan presidentvalet, förändrade synen på kampanjer och politik i Sverige. Plötsligt ställdes helt nya krav om gräsrotsorganisation och internetverktyg på de svenska politiska partiernas strateger. Den ena efter den andra åkte till USA för att lära. Men vi har fått veta alldeles för lite av vad de såg.

Jag läste därför Barack Obamas kampanjchef David Plouffes bok om processen The Audacity to win, för att se vilka erfarenheter som kan omsättas i svensk politik. (Läs gärna Per T Ohlssons intressanta artikel om de vulgära lärdomar tidigare delegationer har tagit med sig hem till Sverige.) Här kommer en första artikel med erfarenheter från boken. Jag börjar med lärdomar från hur Plouffe planerade kampanjen.

Första lärdomen

Den första understrykningen jag gör i boken är när Obama ger förslag till svar på frågan om han ska ställa upp i presidentvalet eller inte. Han vet att han kommer att få frågan i en intervju med teve-programmet Meet the press lite före kongressvalet 2006, och diskuterar med dem som ska bli hans kampanjteam

Läs hela inlägget här »

Annonser

Postat i:Politiska böcker, , , , ,

I Stockholm är övrigapartisterna fler än C och KD ihop

Idag publicerar Aftonbladet denna undersökning över opinionen i Stockholm stad. Men den enda nyhet de presenterar är att Miljöpartiet har gått framåt. Att ”övriga partier”, exklusive Sverigedemokraterna, har 6 procent är av någon anledning inte intressant. Det är betydligt mer än KD och C ihop.

Om vi antar att de flesta övrigapartisterna svarade Piratpartiet eller Feministiskt initiativ på frågan om vad de skulle rösta på i kommunalvalet, så närmar sig verkligheten den prognos ADL skrev om för ett halvår sedan.

Erik

Postat i:Politiska kommentarer, , , , ,

Alliansen stänger ute sina egna

Häromveckan upptäckte jag att Alliansens reformarbetsgrupper ville ha kommentarer på sina rapporter. Svaren skulle vara inne före den 25 januari. Det var ont om tid så jag skrev till den elektroniska brevlådan:

Jag vill veta vilka andra förslag som har kommit in till grupperna så att jag vet vilka synpunkter jag inte behöver ta upp.

Svar kom snabbt från Alliansens kampanjstab:

Du är mycket välkommen med dina synpunkter och idéer. De synpunkter som kommit in är vidarebefordrade till respektive reformarbetsgrupp och vi har inte för avsikt att redovisa inkomna synpunkter.

Detta hade ju varit ett rimligt förfarande om de var tvungna att skicka pappersbrev med alla andras förslag till var och en som bad om dem.

Men varför publicerar de inte alla förslag som kommer in på hemsidan? Det skulle ju vara jättespännande att veta vad Alliansvänner är intresserade av, och hur stort intresset är för att delta. (Frågan är berättigad även om alla vet svaret.)

Nåväl, om Alliansen aldrig hade lovat att öppna sig för svenskarna och för sina partimedlemmar hade det varit en sak. Men redan hösten 2008 skrev Alliansens partisekreterare detta på Brännpunkt.

Men vi måste också fortsätta och förstärka arbetet med att öppna upp vår allians och göra den bredare och tillgänglig för många fler. Vi ska se till att forma oss på ett sätt så att vi tar vara på människors intresse.

Det handlar till exempel om framväxten av sociala miljöer i den digitala världen och hur nätet blir ett nav som förmår fånga upp människor. Envägskommunikation förbyts i interaktivitet när människor ges möjlighet att själva agera och ge stöd.

Om de menar vad de skrev, är det rimligt att de delar med sig av vad andra skriver så att vi som vill engagera oss, vet vad vi har att förhålla oss till. Men de menar det inte. De vill bara sätta en bild av att de lyssnar.

Samma vilja att suga stöd från supportrarna men inte dela med sig av något, präglade det Samtal med Sverige som vi alla bjöds in till för ett år sedan. Att dricka liberalt skrev ett brev till Alliansen med massor av synpunkter. Men vi fick aldrig något svar om vad de hade gjort med synpunkterna.

I sammanställningen kan man inte heller se något spår av vårt brev eller någon annans. Varför ska man då delta i framtiden?

Postat i:Gör det själv, Organisationsfrågor, , ,

Folkpartiledningen i ny blogg

Folkpartiets hemsida lever fortfarande på 1900-talet. Och nyhetsbrev per e-post är vad som erbjuds om man vill kommunicera med de ledande personerna i partiet. Det finns mycket att ändra på.

Men Att dricka liberalts linje är inte att klaga, utan göra själv. Det är själva tanken med det wikibaserade partiprogrammet Ett liberalt parti, Landsmötesbloggenvårt svar till ”samtal med Sverige”, och det kollektiva motionsskrivandet inför landsmötet.

Alltså har vi skapat en blogg som samlar Jan Björklunds, Nyamko Sabunis, Tobias Krantz och Erik Ullenhags nyhetsbrev, och dessutom RSS-flödena om dem från Knuff.se och Google news. Titta här:

Liberalaledare.wordpress.com

Nu ska ju ingen tro att detta är något avancerat, eller ”i framkant”, som så många folkpartister vill vara. Men det är enkelt och gratis.

Erik

Postat i:Gör det själv, , , ,

Partipolitikens långa svans blir allt tjockare

Gruppen ”övriga partier” är fjärde största parti i förra veckans partisympatiundersökning från SCB. Bland förstagångsväljare går det fyra övrigapartister (A) på varje folkpartist (C). I maj 2006 var det tvärt om. Titta här:

Strukturomvandlingen i partipolitiken är tydlig för den som tittar. Och den har pågått sedan början av 1990-talet.

Sannolikt beror den av två fakturer: För det första har efterfrågan förändrats. Antalet medlemmar i de etablerade partierna har minskat dramatiskt under samma tid som ”övriga partier” har blivit allt mer populära. Väljarna söker något annat än det som de etablerade partierna har att erbjuda.

Med tanke på att en stor del av sympatierna har gått till Sverigedemokraterna kan man lätt tro att väljarna blivit mer rasistiska, eller i alla fall att motståndet mot invandring har ökat.

Men – och för det andra – som Andreas Bergh konstaterar, så har rasismen inte ökat i Sverige under denna tid, tvärt om. Däremot har Sverigedemokraterna blivit allt skickligare på att organisera dem som faktiskt sympatiserar med partiets politik. De har blivit bättre på att nå sina sympatisörer.

På samma sätt förklaras inte Folkpartiets ras bland ungdomar med att ungdomar är mindre liberala, utan av att Folkpartiet inte organiserar dem.

Strukturomvandlingen består i att det har blivit våldsamt mycket lättare att ”producera” parti, för dem som vågar försöka. Sverigedemokraterna och Piratpartiet är de som lyckas bäst med detta just nu.

De etablerade partierna fortsätter dock att använda samma ”produktionsmetoder” som i början av förra seklet. Så det är inte konstigt om de snart blir helt omsprungna i popularitet av dessa nya politiska entreprenörer.

Men undersökningen visar också en annan viktig aspekt på strukturomvandlingen, nämligen att det blir allt svårare att veta vad förstagångsväljarna efterfrågar. SCB får inte tag på dem. Andelen man inte har fått tag på när man ringer (B) har stigit från knappt 9 procent till 19 på bara tre och ett halvt år. Ju längre och tjockare den långa svansen blir i den svenska partipolitiken desto svårare blir det att göra prognoser av vad medborgarna efterfrågar.

Uppdatering 7 jan 2010: I kommentarsfältet nedan finns en omfattande diskussion om hur man ska tolka statistiken i det sista resonemanget, B. Jag har dock inte ändrat i texten ovan.

Erik

Postat i:Politiska kommentarer, , , , , ,

Det är riksdagspartierna som förlorar

Bloggpartaj blir det när opinionsmätningarna kommer just nu (Svd 1, Svd 2, DN 1). Alla vill dra slutsatser av Sverigedemokraternas framgångar.

Men man kan också dra slutsatsen att det är de etablerade partierna som förlorar. För det är inte bara Sd som vinner mark, utan hela kategorin av partier som inte sitter i riksdagen. I mätningen förra veckan fick ”övriga” 1,4 procent, och i dagens mätning 2,8. Tillsammans med Sd ger det 7,2 respektive 10,0 procent.

Denna strukturomvandling kommer att fortsätta om de etablerade partierna inte förstår att organisera om sig, så att de återigen blir relevanta för medborgarna. Det är inte utan att min prognos för valet 2010 känns allt mer sannolik.

Erik

Postat i:Politiska kommentarer, , ,

Mina frågor till partistyrelsen

Folkpartiets landsmöte i helgen kommer att behandla ett antal motioner som har skrivits inom Att dricka liberalts nätverk. De flesta finns publicerade tillsammans med partistyrelsens svar på Landsmötesbloggen.

Jag önskar att jag kunde vara där och fråga partistyrelsen varför de inte yrkar bifall till motionerna, men kan tyvärr inte vara med. Här kommer dock några av de frågor jag skulle ha ställt till partistyrelsen så att vem som helst använda dem. Motionerna behandlas på lördag kl 18 under M. Organisation och stadgar.

1, Folkpartiet och internet

I motion M 1 yrkar vi bland annat att Folkpartiet ska göra det möjligt för alla medlemmar att rösta i valet av partiledare, och att man ska kunna bli medlem i ett länsförbund på internet. Båda förslagen kommer från den idéskrift från Folkpartiets utvecklingsgrupp som togs farm 2003. Det första förslaget finns även med i utvecklingsgruppens rapport till landsmötet 2005.

Bland dem som tog ställning för dessa förslag då, finns flera representanter från dagens partistyrelse: Johan Pehrson, Håkan Lindh, Helene Odenjung, Olle Schmidt och Maria Wallhager.

Min fråga till Johan, Håkan, Helene, Olle och Maria.

Varför tycker ni inte att dessa förslag är bra nu när de väl har kommit upp på landsmötets bord? Partistyrelsen yrkar inte bifall, och ni har inte reserverat er. (2005 hänsköts hela ärendet till en stadgegrupp inom partistyrelsen.)

2, Folkpartiet och partistyrelsen

Vi har också motionerat (M 18 ) att i valberedningens förslag till partistyrelse ska endast hälften vara hel- eller halvtidspolitiker. Det främsta argumentet för detta är att partistyrelsen även behöver annan kompetens än den man får om man arbetar med politik hela dagarna. I partistyrelsens svar är det dock tydligt att man menar att det inte behövs någon annan kompetens än just politik:

Motionärerna har naturligtvis all rätt att tycka att det är olyckligt att partistyrelsen i så hög grad består av personer som har politiska uppdrag för Folkpartiet, men samtidigt är detta personer som fått sina uppdrag av medlemmarna just på grund av politisk kompetens. Det finns en logik i att många av dem som är ledande i att utforma vår politik, i riksdagsgruppen, i landsting och kommuner, har en plats i partistyrelsen.

Min fråga till partistyrelsen:

Är det inte viktigt att det i all fall finns någon i partistyrelsen som inte arbetar med politik varje dag, som fattar andra svåra beslut än politiska, tar till sig annan information än den som är politiskt relevant, och träffar människor i en annan roll än politikerns? Menar ni att Folkpartiets partistyrelse har bred kompetens, och bred kontaktyta till samhället?

Erik

Postat i:Organisationsfrågor, , , ,

Vad ska partistyrelsen ha Folkpartiet till egentligen?

Så här skriver Folkpartiets partistyrelse i sitt svar på Att dricka liberalts motion till landsmötet (M18 på Landsmötesbloggen) om att max hälften av styrelseledamöterna borde vara halvtidsarvoderade politiker:

Motionärerna har naturligtvis all rätt att tycka att det är olyckligt att partistyrelsen i så hög grad består av personer som har politiska uppdrag för Folkpartiet, men samtidigt är detta personer som fått sina uppdrag av medlemmarna just på grund av politisk kompetens. Det finns en logik i att många av dem som är ledande i att utforma vår politik, i riksdagsgruppen, i landsting och kommuner, har en plats i partistyrelsen.

Men poängen är väl den motsatta? Det är partiet som ska utforma politiken som partiets företrädare i riksdag, kommuner och landsting ska genomföra. Vad ska ledamöterna i styrelsen annars ha ett parti till?

Erik

Postat i:Uncategorized, , ,

Länkar: andra om internet och sociala mediers kraft i politiken

Jag passar på att dela med mig av några länkar från mitt bloggläsande på sistone:

Johan Ulvenlöv, som ansvarar för sociala medier hos sossarna, har lagt upp en presentation på slideshare om Netroots och annat. Intressant för den som bryr sig om vad Sveriges största parti har i sikte inför nästa val.

Lakes lakonismer uttrycker liknande frustrationer som Att Dricka Liberalt över sitt partis inställning gällande integritetsfrågor, synen på partimedlemmarna och bristen på dialog.

Jerry Silfwer skriver om hur politiska partiet borde opinionsbilda på nätet. Det är inte rocket science, ändå är det ju ingen som gör det – bra inspiration för partiarbetare, således.

JMW Kommunikation bloggar om vad partierna behöver förstå om sociala medier här, här och här

Och ingen har väl missat utmärkta  Juliagruppens engagemang för ett fritt internet? Jag lyssnade idag på fd folkpartisten Johanna Nylander som talade om detta på Geek Girl Meetup i Stockholm.

Postat i:Länktips, Politiska kommentarer, , , , , ,

Ett annat postdigitalt manifest – Hur partipolitiken äger rum

I en känd anekdot från Uppsalas sena 80-tal satt två pretentiösa entusiaster i ett hörn på Barowiak och diskuterade musiksmak. Den ene stövlade på med svåra referenser och gjorde mos av den andres försök att motivera sina favoriter. Det hela slutade med att den andre sa: ”Nä, du har rätt R. Din musiksmak är bättre än min.”

När jag läser Rasmus Fleischers Det postdigitala manifest, med undertiteln ”Hur musik äger rum”, sitter minnet av diskussionen ovan framför ögonen hela tiden. Men inte bara som beskrivning av det trista musikklimatet i Uppsala på 80-talet, utan också som bild av det partipolitiska klimatet idag.

Hur ofta måste man som partimedlem inte övertyga sig själv genom att utbrista ”Nä, du har rätt Partiledningen, dina politiska värderingar är bättre än mina”. Annars orkar man knappast vara kvar eftersom de egna idéerna aldrig blir bekräftade.

Manifestet nedan är knappt ens en parafras på Fleischers, men ändå. När den svenska partipolitiken gräver sin egen grav genom att vägra digitaliseringen, får vi som är fast i den låta oss inspireras av samhällsförändringar på andra områden.

Fleischers postdigitala manifest handlar inte om hur människors tillgång till musik har förändrats, utan om hur det totala överflödet av musik förändrar själva musikupplevelsen. Det säger därmed mycket om hur den postdigitala partipolitiken kan utvecklas. Det totala överflödet av gemenskaper, kommunikationsmetoder och samarbetsmöjligheter, förändrar inte bara förutsättningarna för dagens partipolitik, utan hela partipolitikens väsen.

Det postdigitala manifestet – Hur partipolitiken äger rum

1

Cd-bubblans 1990-tal, då skivbolagen firade sin historiska guldålder medan levande framträdanden reducerades till ett sätt att marknadsföra produkterna. Musiken framstod som mer lösryckt från sina sammanhang än någonsin tidigare. (p26)

I politiken motsvaras cd-bubblan av 90-talets kommunikations- och utspelshysteri. De bästa skivförsäljarna hittade fram i distributionskanalerna, och de främsta politikerna var de som bäst hittade ut till massorna genom det begränsade antalet massmedier.

1990-talet gjorde slut på de politiska partierna som vi hade känt dem. Medlemskapets värde reducerades och relationen till enskilda journalister blev allt viktigare. Politiken var inte längre ett resultat av samarbetet partimedlemmarna emellan, utan skapades istället i de fickor som partiernas kongresser och landsmöten inte hade täppt till. Ett bra utspel var beroende av att partiet inte hade tagit ställning i frågan tidigare.

Det gick så långt att jag på en fest  – före språkkravet 2002 – fick höra av en god vän med PR-ambitioner att han inte kunde rösta på Folkpartiet eftersom Leijonborgs kommunikationsstrategi var för dålig. Det viktiga var inte längre politiken, utan bilden av politiken.

Utspelshysterin och negligerandet av partimedlemmarna gjorde att kvaliteten i partiernas politik och gemenskaper sjönk, vilket är de främsta orsakerna till den strukturomvandling i partipolitiken som pågår just nu.

2

Megafoner förvandlar en demonstration, oavsett de verbala budskap som kommuniceras, till en manifestation av diktatur. Någon dikterar bokstavligen ett budskap, de övriga repeterar.

Rörelser med ambitionen att få med sig människor av olika ålder och bakgrund inbillar sig alltför ofta att musik kan användas för att inkludera, utan att inse att musik alltid exkluderar i exakt samma grad. (p22)

Det blir aldrig någon trevlig gemenskap om några envisas med att använda megafon, vilket är partiernas främsta kommunikationsmetod.

Men precis som musiken bygger politiken på lika delar exkludering som inkludering. Det finns ingen musikalisk gemenskap som alla vill ingå i, och inte heller någon politisk. Därför kommer också de e-demokratiprojekt som startats i olika kommuner alltid att misslyckas. De försöker skapa kommunala plattformar för diskussion på internet (som Malmö stads initiativ) där alla medborgare ska vara välkomna att diskutera olika förslag utifrån en idé om samarbete för kommunens bästa. Men kommunens bästa finns bara utifrån ett visst ideologiskt perspektiv. Det finns inte objektivt.

Kvaliteten på den politiska diskussionen i dessa fora blir därför lika dåligt som utbudet i en kommunal musikaffär.

Kraften i politiskt samarbete finns alltid i en ideologisk gemenskap, som exempelvis ett parti kan erbjuda, och som skapar de ramar inom vilka politiken utformas. Det är därför i första hand de politiska partierna som behöver öppna den politiska debatten, inte staten eller kommunerna.

3

Låt oss i tanken ta sikte på en singularitetspunkt: det totala överflödet. Punkten då vi närsomhelst, varsomhelst, i vilket sammanhang som helst kan välja att lyssna på vilken förinspelad musik som helst. (p11)

För partipolitiken är denna punkt betydligt längre bort i framtiden än för musiken. Kanske inträffar den när de hierarkiska kommunikationsmetoderna som dominerar de etablerade partierna idag har brutits ned till svärmar, som utvecklar politik, utser företrädare och driver kampanj samtidigt. Den totala kommunikationen i en stor gemenskap där man bara känner varandras IP-nummer.

Inte heller en sådan gemenskap kommer att fylla de funktioner ett parti behöver, precis som shuffle-funktionen på en mp3-spelare i sig inte skapar bättre musikupplevelser. Bra politik utvecklas i sammanhang där det finns goda och förtroendefulla personliga relationer. Dessa relationer kan självklart utvecklas på internet precis som afk, men de kan inte skapas i hur stora gemenskaper som helst.

4

Efter att ha förlikat oss med överflödet som faktum kan vi åter rikta uppmärksamheten mot de postdigitala situationer där musiken äger rum. (p14)

Det är nu man måste ställa sig frågan: Vad i partipolitiken är det som är värdefullt?

Kvaliteten i våra diskussioner när vi äter middag med Att dricka liberalt bygger på att vi har en tydlig gemenskap kring frustrationen över hur partipolitiken i allmänhet och Folkpartiet i synnerhet har stagnerat. Det är denna gemenskap som är nyckeln till vårt arbete.

Även Folkpartiet byggdes en gång på en gemenskap i viljan att skapa ett politiskt system som vilade på alla människors lika värde och rättigheter, och en politik som främjade jämlikhet.

Ingen ska tro att tekniken kan ersätta dessa gemenskaper kring politiska värderingar. Tekniken kan däremot skapa bättre förutsättningar för människor att hitta varandra och effektivisera samarbetsmetoderna. Den postdigitala partipolitiken använder tekniken för att bygga gemenskaper och samarbeten – situationer där politiken äger rum – inte för att ersätta dem med effektiva kommunikationsstrategier.

5

Vad säger att musiksmaken skulle ha sin hemvist i individen? Musiksmaken är knappast stabil. Den är tvärtom betingad av de tillfälliga förbindelser som våra kroppar inträder i. Det vi kallar ”personlig smak” kanske bättre kan beskrivas som ett aggregat av överpersonligt och underpersonligt. […] Framför allt betingas musikvalet av andra människor i rummet, av våra relationer och begär till dem. Det är aldrig så att ett antal människor som sammanstrålar på en plats har med sig varsin musiksmak som de sedan bara jämkar samman. Idéer om direktdemokrati kan inte tillämpas på de praktiska situationer som kräver ett urval av musik. (p15)

De kreativa ögonblick när politiken äger rum är aldrig individuella. De har skapats tillsammans med andra, även om resultatet kan dyka upp som en tanke eller idé först på tunnelbanan efteråt. De präglas inte heller av demokrati, medlemmars lika värde eller något annat ur-demokratiskt, utan av helt andra kategorier. De uppstår i relationen till dem som ingår i diskussionen, och beror av hierarkierna i dessa relationer. De är också beroende av de värden och erfarenheter som deltagarna kommer in i diskussionen med.

Bra politik skapas därför inte i slutna, hierarkiska och homogena gemenskaper med få kontaktytor till andra delar av verkligheten, vilket idag är fallet i många partier. Folkpartiets partistyrelse består exempelvis till hundra procent av personer som är minst halvtidsarvoderade för sina politiska uppdrag. Då är det inte underligt att kvaliteten på omvärldsanalyser och idéer är låg, och att den internetpolitiska debatten ännu inte har satt några avtryck i arbetet som något annat än ett hot.

Men precis som liberalismens grundläggande frågeställningar utvecklades av människor som levde mitt i slaveriet, maktfullkomliga monarkier, skråväsendet, fattigdomen, handelsrestriktioner och förtryck av yttrandefrihet och religionsfrihet, så kommer framtidens liberala frågeställningar att utvecklas av människor som lever i dagens viktiga problem.

Den politiska beslutsfattarens vardag präglas däremot av frågeställningar om hur man ska få budgeten att gå ihop, vinna nästa val, skapa snygga rubriker, behålla regeringsunderlaget och komma högt i partiets provval. Det finns inte, och ska kanske inte finnas, utrymme för att ifrågasätta grunderna i samhället, och utveckla helt nya idéer. Men för att ett parti ska utvecklas måste någon tillåtas göra det, och ha möjlighet att föra in dessa tankar i politikutvecklingen.

Liberalismen hade precis som musiken i Europa inte varit mycket värd utan rytmerna från Västafrika som överlevde slaveriet och byggde soundtracket till den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

6

Lärdomen som bör dras från 1900-talets musikhistoria är att maskiner inte ersätter människor. Däremot påverkar de vilka mänskliga insatser som värderas. Vi behöver knappast vara rädda för att det mänskliga ska trängas ut ur musiken den här gången heller. (p18)

Motståndet mot maskinerna har pågått länge inom partipolitiken, och det har varit framgångsrikt: Partimöten är fortfarande den bästa metoden för att skapa politik, skruvade utspel är kommunikation, valsedlar i papperskuvert är interndemokrati, supportrar är medlemmar. Allt består för att man ska slippa fundera över hur man bäst värderar människors insatser.

7

Lärdomarna från musikaliska situationer kan med fördel tillämpas på politiken, som ju i högsta grad är en fråga om ansvar. Kring sekelskiftet 1800 framträdde parlamentet och konserthuset parallellt som den nya borgerlighetens politiska respektive musikaliska tempel. Filharmonin (dirigent/orkester/publik) är som en spegelbild av demokratin (statschef/parlament/medborgare) – båda framställer en idealiserad fördelning av ansvar, med löfte om att alla dissonanser ska upplösas i ett harmoniskt slutackord. Effektivare massmedier förändrade villkoren för politik såväl som för musik. Under 1900-talet tjänade de som överordnade filter som sållade i överflödet av åsikter så att det återstående urvalet blev möjligt för individen att överblicka. Sedan någon gång kring sekelskiftet 2000 förmår dock inte massmedierna att upprätthålla denna roll särskilt väl. Vi lämnas med uppgiften att konstruera nya tekniker för urval ur överflödet av åsikter. (p21)

8

Musiken i det postdigitala är tvärtom musik som äger rum. Begreppet postdigital betecknar inte ett nytt kulturhistoriskt stadium, snarare en mognad av den digitala erfarenheten som får oss att åter lägga vikt vid närvaro. Urval ur överflödet blir en mer angelägen fråga än att få tillgång till ännu fler inspelningar. […] Musikens fortgående digitalisering har inte resulterat i en ”virtuell” version av 1990-talets skivförsäljningskultur, utan snarare lett till ett återupplivande av sådant som länge tycktes hopplöst omodernt. (p26)

Det är långt kvar innan frågan om vad den postdigitala partipolitiken innebär etablerar sig. Först måste de partipolitiskt aktiva hänföras av de digitala partipolitikens alla möjligheter, för att sedan finna behovet av tekniker för urval ur överflödet av åsikter. Men kanske kan svaren finnas bland det som är hopplöst omodernt nu.  Några exempel skulle kunna vara:

Studiecirklar. Det var inte kommunala musikskolor som byggde det ”svenska musikundret”. Var det något så var det studieförbundens bidrag till musikgrupper så att de kunde betala replokaler och få tillgång till inspelningsutrustning.

Interndemokrati. Den svenska partipolitikens kunskapsmassa har byggts av miljoner inlägg, yrkanden, motioner och debatter. Utan detta hade partierna inte haft någon värdegrund eller identitet, dvs det som partiledningarna de senaste decennierna har skapat nyheter genom att sparkat loss ifrån.

Medlemmar. När massmedierna drabbas av den långa svansens kraft och förlorar genomslagskraft, kommer medlemmarna att stå för en allt viktigare kontaktyta till samhället.

Bredd istället för tydlighet. När partierna drabbas av den långa svansens kraft och förlorar makten över dagordningen, kommer bredden i partiprogrammet och förmågan att ge svar på de mest detaljera frågor och svara mot de mest nischade intressena att bli allt viktigare.

9

Om vi fortsättningsvis ska tala om musik som berör (och inte bara om information som kopieras) föreslås tre enkla premisser. Musik samlar skaror. Musik tar tid. Musik äger rum. (p47)

Partipolitik samlar skaror. Partipolitik tar tid. Partipolitik äger rum.

Erik

Postat i:Politiska böcker, Recensioner, , , , , , , , ,

Är det ett problem att inte nämna internet?

Internet nämndes inte i regeringsförklaringen, skriver Nicklas. Det nämndes nästan inte i Globaliseringsrådets rapport om utmaningarna för Sveriges ekonomi. Det statsbärande partiets, och Robinpartiets internetarbete är rena haverier, osv.

Jag fick idag frågan om det behöver vara ett problem?

Svaret är väl att politik till mycket stor del handlar om hur man organiserar samhället. Och om förutsättningarna för hur man kan organisera samhällets olika funktioner; tex staten, ekonomin som de politiska partierna, radikalt förändras, så borde det vara en central politisk utmaning att utforska dessa.

Erik

Postat i:Politiska kommentarer, , ,

Knappast statsbärande eller föregångsland på internet

Gjorde ett besök på moderat.se härom veckan för att se vad det nya statsbärande partiet i IT-landet Sverige hade för spännande idéer. På förstasidan finns en länk till ”nya moderaterna på Facebook”. Sådana länkar har nästan alla partier. Men moderaternas är nog den enda som inte leder till fejjan. Hos moderaterna kommer man till kampanjbloggen.

Gerillamarknadsföring, tänkte jag. För på kampanjbloggen kunde man göra mycket kul, såg det ut som.

Först lockades jag av ”lär dig bli aktiv på nätet”. Den uppmaningen leder till en sida med texten: ”Error 404 – Sidan kan tyvärr inte hittas”.

Läs hela inlägget här »

Postat i:Recensioner, ,

Valprognos för 2010 – Riksdagspartierna får bara 90 procent

Det är ett år kvar till valet och dags att göra en prognos. Förutsättningen för denna prognos är att strukturomvandlingen i partipolitiken fortsätter genom att de etablerade partierna förlorar allt mer inflytande över medborgarnas politiska tänkande. Det leder till att 10 procent av väljarna röstar på partier som inte sitter i riksdagen idag. Konsekvenserna:

Miljöpartiet har mindre barlast av medlemmars investerade intressen i politiska karriärer och sakfrågor än de andra riksdagspartierna, vilket gör det enkelt att modernisera partiets politik, framtoning och kampanjmetoder. Miljöpartiet är det parti som går framåt mest, bland annat genom strömhopp från socialdemokraterna, och blir största parti bland väljare under 30 år.

Läs hela inlägget här »

Postat i:Politiska kommentarer, , , , , , , , ,

Grundkurs i framtidens partipolitik för frustrerade unga socialdemokrater

Snart går vi utan er – brev till Socialdemokraterna” är en bok med bättre titel än innehåll. Den ger bilden av att det finns unga socialdemokrater som har tänkt längre, snabbare och skarpare, och som tröttnat på konservatismen i partiet, och som vet att världen ser annorlunda ut nu än för tre decennier sedan. Men titeln bedrar, tyvärr.

Jag törstar efter svenskar som skriver politik på ett nytt sätt, och tror att Jens Lundberg och Daniel Suhonen om några känner dem inom socialdemokratin som använder sin egen historia för att skapa och förankra en ny framtidsvision. Men med en blandning av glädje och sorg konstaterar jag att de har lika långt dit som Sveriges liberaler.
Läs hela inlägget här »

Postat i:Recensioner, , , ,

Om tyska liberaler fick bestämma över Balkans

Helgens Libseen-konferens* i Pristina bjöd på flera intressanta bilder av de liberala partiernas framtid i Europa. Den första är att liberaler på Balkan har ett fungerande nätverk sedan många år där de deltar i varandras kongresser, umgås som vänner och delar syn på de politiska utmaningarna. Miljöpolitiken, potentialen i ekologisk matproduktion mm och självkritik om bristerna i det socialpolitiska engagemanget var tydligt.

Den andra är att partier i norra Europa  som finansierar dessa evenemang (FNSt, VVD, NDI, ELDR) alltför ofta tror sig veta hur framtidens politiska partier ser ut, och vilka som är de partipolitiska utmaningarna.

Jag hade uppdraget att representera Silc för att berätta om liberal politik gentemot nationella minoriteter och några av de utmaningar vi står inför i Sverige. Silc var däremot inte en av finansiärerna. Om även jag gick i fällan får andra bedöma. (Min presentation finns här: Minority rights – Kosovo June 2009)

De mest spännande diskussionerna på denna typ av möten sker självklart inte under de timmar man sitter i konferensrummet, utan vid frukost-, lunch-, kaffe-, middags- och bar-borden. Det är uppenbart för alla och anledningen till att de också är viktiga.

Däremot visar seminariepassen en del om hur deltagarna ser på sina egna organisationer och kompetenser. Den tyske liberalen och politiska konsulten Rolf Steltemeier var ett utmärkt exempel på nordeuropeisk förhoppning om att det är våra kunskaper som verkligen är värda något, men det hade lika gärna kunnat vara en svensk eller något annat.

Hans presentation började med konstaterandet att den europeiska politiken domineras av partier inom de tre politiska strömningarna, socialism, liberalism och konservatism. Och att liberaler har nått framgång när de har haft en tydligt liberal agenda.

Som en parentes berättade han sedan att även de politiska partierna i Tyskland har svårt att rekrytera medlemmar, och att endast 3,3 procent av väljarna är medlemmar i ett politiskt parti, men drog inga slutsatser av det.

Sedan gav han en engagerad beskrivning av vilka kritiska punkter ett liberalt parti bör hålla ett öga på när man utformar sin organisation, allt tänkt som positiv uppmuntran de de balkanska liberalerna:

Först är det viktigt att interndemokratin byggs underifrån och upp, och inte från ledarskapet och ned. Informationsflödet i organisationen måste vara fritt. Dessutom måste medlemmarna informeras först om det som händer, före allmänheten. Man måste också fråga sig hur medlemskåren är involverad i politikutformningen, och vilka metoder för inflytande som är öppna för medlemmarna.

Inget fel i detta, tvärtom. Problemet var att han konsekvent använde FDPs organisation som ett exempel på hur detta kan förverkligas. Det behövs inte mycket erfarenhet av europeiska liberala partier, för att veta att det är precis dessa värden som partiledningar under de senaste decennierna har försökt undkomma. Och det är precis därför de inte längre attraherar politiskt engagerade medborgare som vill ha inflytande.

Det vore en tragedi om de liberala partierna på Balkan byggde nordeuropeiska organisationer för att engagera medborgarna. Om liberaler ska utforma framtidens politik kan de inte låta sig inspireras av partipolitikens General Motors. Strukturomvandlingen i partipolitiken sker även på Balkan.

Erik

* Libseen är ett nätverk av liberala partier i ett tiotal länder på Balkan.

Postat i:Recensioner, , , ,

Därför Birgitta Ohlsson som minister

Helene Odenljung, Carl B Hamilton, kanske Erik Ullenhag som ny fp-minister?  Svaret borde vara Birgitta Ohlsson? Det anser Ulf Överberg, bloggare här på Att dricka liberalt. På Newsmill förklarar han varför:

Den som efterträder Lars Leijonborg kommer att behöva bidra med det nya som Jan Björklund inte ännu har kunnat eller velat leverera. Bilden av Folkpartiet som en populistisk kravmaskin måste tvättas bort. Ungdomarna måste vinnas. Därför föreslår vi Birgitta Ohlsson som ny minister.

Postat i:Politiska kommentarer, , ,

Vad är väl en seger i Europaparlamentsvalet?

Jag inser att det låter gnälligt, men det var en pyrrhusseger i söndags.

  • Endast 48 procent av dem som röstade på Folkpartiet sa till Valu att de också skulle göra det i ett riksdagsval.
  • 51,6 procent av Folkpartiväljarna kryssade Marit. Inget annat parti förutom FI var i närheten så beroende av sin toppkandidat.
  • Folkpartiet fick enligt Valu 4 procent av väljarna mellan 18 och 22, och 7 procent av dem mellan 23 och 30. Bland riksdagspartierna hade Folkpartiet näst minst andel av sina väljare i åldersgruppen 18 till 30 år efter KD.
  • Folkpartiet förblir ett storstadsparti oförmöget att nå dem som inte finns inom fysiskt räckhåll. Trots bra val och en toppkandidat från landsbygden, var det väljarna i Stockholm som skapade framgången. Stockholms län var partiets bästa med 18,1 procent, och Norrbotten och Jämtland de sämsta med 6,6 procent. (Piratpartiet däremot ritar om den politiska geografin och har samma andel röster i hela landet trots avsaknad av fysisk infrastruktur. Partiets bästa län var Östergötland där man fick 8,1 procent, och sämsta var Jönköping där man fick 5,6 procent.)

När Folkpartiet nu har tillsatt en analysgrupp bestående av Tobias Krantz, Cecilia Wigström och Maria Wallhager som ska undersöka varför valet blev en framgång, finns dessa problemställningar inte med. Och frågan om vad Folkpartiet kan lära av kampanjen inför riksdagsvalet 2010 ställs inte heller.

Erik

Postat i:Uncategorized, , , ,

Strukturomvandlingen i partipolitiken är förklaringen – Piratpartiet och Sverigedemokraterna har förstått hur man utnyttjar den

Nu slåss de om förklaringarna, partierna. Och om bara ett år ska erfarenheterna användas för att utforma nästa valkampanj.

Antingen kan partistrategerna nu göra en analys som grundar sig på förhoppningen att det är enskilda åsikter, kandidater, kampanjmetoder eller affischer som avgör resultatet, eller så kan de undersöka den strukturomvandling som pågår i ”parti-och-medie-Sverige”. (Ett bra ord, någon?) för att se åt vilket håll politiken utvecklas och försöka förhålla sig till det.

Många självkritiska och självgoda analyser om åsikts- och metodpaketet har redan gjorts. Men strukturen är det få som pratar om. Detta är min analys:

Strukturomvandlingen leder till att de traditionella medierna och partierna snabbt förlorar greppet om svenskarnas bild av politik. Den viktiga kampen på sikt står därför inte om vissa frågor eller väljargrupper, utan om svenskarnas politiska medvetande.

Under den förra strukturen bestämdes förutsättningarna för den politiska diskussionen i stort sätt av mediernas politiska rapportering och av de politiska partierna, tillsammans med ett och annat särintresse. Partierna var mediernas underleverantörer och näringen gick via partiernas pressekreterare.

Denna struktur var stabil sedan 1930-talet fram till nyss. Kanske är miljöpartiets intåg i riksdagen 1988, det första beviset på att parti- och mediestrukturen började förändras. Men det har inte fått genomslag förrän de senaste åren.

Valet 2002 var det sista där ett tillräckligt lömskt utspel om krav på språkkunskaper för medborgarskap, eller ett tillräckligt smart scoop om rasism i valstugorna, kunde förändra en hel valrörelse.

Förutsättningen var nämligen att medborgarna lyssnade på vad medierna och partierna sa. Men vad händer när de inte gör det längre?

mms utmärkta tjänst hottop kan man se ungefärliga tittarsiffror för teveprogrammen i Sverige. Jag undersökte de hundra mest sedda programmen för olika åldersgrupper den 2 till 8 maj. För dem som vill använda tevenyheterna för att berätta för medborgarna vad de ska rösta på är det deprimerande läsning.

  • Bland de hundra mest sedda programmen för gruppen 15 till 24-åringar fanns varken Aktuellt eller Rapport med.
  • I gruppen 15 till 39 år fanns fyra Rapport- eller Aktuellt-sändningar. Den som sågs av flest nådde 3,9 procent av målgruppen.
  • För svenskarna över 60 var däremot åtta av de tio mest populära programmen Rapport eller regionala nyheter, och varje Rapportsändning sågs av 30 procent av målgruppen.
  • Det är inte heller så att människor under 40 ser andra program. Det mest sedda programmet bland dem över 60 (Rapport) hade mer än dubbelt så många tittare som det mest sedda bland dem mellan 15 och 39 (Wipeout). De har övergivit teven.

Och tidningar är inte heller ett alternativ om man vill prata till framtidens medborgare. Att dagstidningsläsandet minskar snabbt är inte en nyhet. Men att det skulle gå så högt upp i åldrarna som Arne Ruth och Bjarne Stenquist skriver, är fortfarande en överraskning för många:

I åldersgruppen 60 till 85 år läser fortfarande 85 procent av alla svenskar en prenumererad morgontidning. Men i åldersgruppen 15 till 29 år är det inte ens hälften så många. Och det nya är att även åldersgruppen upp till 44 år i växande utsträckning överger den tryckta tidningen.

Förutsättningarna för att smarta utspel eller reportage ska få genomslag minskar alltså snabbt när medborgarna överger de traditionella medierna.

Men effekten blir dubbel när också partiernas kontaktyta gentemot medborgarna minskar. Sedan början av 1990-talet har antalet partimedlemmar i Sverige mer än halverats.

partimedlemskap

Samtidigt är gammelpartiernas kontaktyta gentemot medborgarna via internet mycket blygsam. De senaste 30 dagarna har folkpartiet.se haft 36 000 träffar och moderat.se ca 46 000 träffar, medan piratpartiet.se har haft 234 000 (trafficestimate). (Vilket också innebär att jag vunnit en flaska champagne)

Så länge de politiska partierna struntar i att värdera sina medlemmar och använder gammelmedier som sin huvudsakliga kommunikationsmetod, kommer kontaktytan gentemot medborgarna att fortsätta minska. Det gäller oavsett budskap.

I varje annan bransch skulle en slipad entreprenör se denna reträtt från medborgarnas politiska medvetande och lansera en helt ny produkt, som bättre uppfyller vad medborgarna efterfrågar. Intresset för politik har ju inte minskat.

Och det är precis vad som hänt: Efter Miljöpartiet kom Ny demokrati, Sjukvårdspartiet, Pensionärspartiet, alla Skånepartierna, mängder av kommunpartier, Sverigedemokraterna, Feministiskt initiativ och Junilistan. För varje lyckat försök kommer det att bli många misslyckade. Men antalet försök kommer att öka.

Internet har sedan ett tag underblåst denna strukturomvandling snabbare än någon partistrateg velat se. Piratpartiet var först med att runda medierna helt och kommunicera direkt med medborgarna. Men Sverigedemokraterna är på god väg, och sedan är metoden uppenbar för alla andra.

Den viktigaste tillgången i framtidens partipolitik blir därför ett stort och aktivt medlemsregister. Frågan är om gammelpartierna vågar ta den utmaningen. Eller ska de stå där med skägget i brevlådan som Xerox som inte trodde på det grafiska gränssnittet eller Facit som inte trodde på elektroniska miniräknar, när Piratpartiet, Sverigedemokraterna traskar in i riksdagen 2010.

Postat i:Politiska kommentarer, , , , , ,

När framtiden redan hänt, och drömmen om den goda människan

Man kan vara helt säker på att partipolitik är en bransch i kris när de traditionella konkurrenterna gör samma analys och uppvisar samma brister.

I Jenny Anderssons ”När framtiden redan hänt – socialdemokratin och folkhemsnostalgin” visar författaren precis hur tom socialdemokratin är på samtidsanalys och framtidsplaner och illustrerar det med 90-talsmantrat: ”Sverige är ett bra land att leva i”.

Läs hela inlägget här »

Postat i:Recensioner, , ,

Två motioner som skulle förändra Folkpartiet i grunden, och till det bättre

Det är ingen överraskning att de politiska partierna har förlorat förmågan att göra framtidsinriktade analyser och handlingsplaner. Ju fler medlemmar partierna har förlorat, desto mer inåtvända har de blivit när de sökt svar på framtidens utmaningar, och mer utspelsfixerade i sin kommunikation.

Om Folkpartiet inte ska fortsätta den process man är mitt uppe i, med allt svagare medlemsunderlag och därmed sämre kunskapsunderlag för sin politik, måste partiet öppna sig för människors engagemang. Detta gäller både i partistyrelsen och i arbetsmetoderna för medlemmarna.

Nedan följer två motioner till Folkpartiets landsmötet i höst som skulle möjliggöra detta. En om partistyrelsens sammansättning, och en om hur partiet skulle kunna bygga sin organisation kring internet. Dessa två reformer skulle innebära några avgörande steg mot tröskeln till 2000-talet

Läs hela inlägget här »

Postat i:Politiska kommentarer, , , , ,

RSS Blogglänkar från Knuff.se

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.
september 2017
M T O T F L S
« Sep    
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
252627282930  

Liberala ledare – ny blogg!

Folkpartiets hemsida lever fortfarande på 1900-talet. Men Att dricka liberalts linje är att inte bara klaga, utan göra själv först. Alltså har vi skapat en mycket enkel blogg som samlar Folkpartiets ledarskaps nyhetsbrev, och dessutom RSS-flödena från Knuff och Google news på en och samma plats. Titta här: Liberala ledare

Våra kandidater i Folkpartiets provval

Folkpartiets provval pågår under hösten. Alla medlemmar kommer att få röstsedel och kandidatpresentationer i brevlådan. Att dricka liberalts kandidater till riksdagen är:

Jenny Sonesson - Läs mer här.
Ulf Öfverberg - Läs mer här.

Och till Stockholms kommunfullmäktige är:
Andreas Bergström - Läs mer här.

Våra idéer för ett nytt partimedlemskap

Förändringstrycket på de svenska politiska partierna är starkt. Men åtgärderna har varit få. Att dricka liberalt har ett antal förslag för hur partimedlemskapet borde utvecklas i framtiden, läs här:

Det perfekta partimötet

Medlemmarna är mest i vägen

Medlemsorganisation istället för utspelshets

Två motioner som skulle förändra Folkpartiet i grunden, och till det bättre

Fler förslag är på väg, men du kan också skriva egna här.

Var med och skriv ett nytt partiprogram

Partipolitiken behöver förnyas. Arbetsformerna för att skriva partiprogram skapades före telefonen. Vi bygger ett liberalt partiprogram genom att använda en gratiswiki. Kolla här

Upprop mot förslaget om försörjningskrav vid anhöriginvandring!

Regeringen har föreslagit att personer som fått uppehållstillstånd i Sverige ska ha en inkomst och bostad innan familjen får komma efter. Detta förslag måste stoppas. Ingen integreras bättre och snabbare för att de separeras från sina barn. Skriv under uppropet här!

Våra omröstningar