Små steg mot förnyelse på liberalt riksmöte

Några slutsatser från helgens kommunala riksmöte med Folkpartiet i Linköping. Vad hände som var nytt och positivt, och vilka delar var rester från partipolitikens stolta men historiska historia?:

• Våren 2004 gick Folkpartiet in i EP-valrörelsen med ryggen först genom att kräva att Sverige skulle införa övergångsregler för alla de nya EU-medborgarna. Bitterheten förstenade stämningen i hela valkampanjen och ett bra tag efteråt. (Motståndet mot övergångsreglerna bland medlemmarna, som leddes av Erik Ullenhag, vann dock, och ledde till att det inte blev någon kompromiss i riksdagen) Entusiasmen inför årets ideologiskt trygga valkampanj – som också presenterades av nämnde Ullenhag – var på riksmötet mycket stark.

• Missnöjet bland personal och folkvalda är annorlunda idag än för några år sedan, mer konstruktivt. Men fortfarande grundat i bristen på ideologisk förankring i partiets utspel. När Folkpartiets arbetsgrupper presenterat sina förslag har det hittills varit tydligt att spetsen och uppmärksamheten söks i provokation och populism (förbjud matematikundervisning på arabiska, mobbare under 15 år ska polisanmälas, utökat avdrag för hushållsnära tjänster). Någon formulerade det som ”Det är inte uppmärksamhet som ger röster, utan att man vinner väljarnas förtroende för sin politik.” Det konstruktiva motståndet var dock starkt bland deltagarna. Och när alla nu uppmanas att aktivera sig på internet blir det omöjligt för partiledningen att komma undan kritiken.

• ”Allt det nya” hade en tydlig närvaro på riksmötet. Martina Linds föredrag om att flest vänner på internet vinner, Liberatis seminarium om det nya nätverkssamhället, kandidaterna till Europaparlamentet avkrävdes svar på hur de använder nya medier, Barbro Westerholm gjorde sin presentation via en Youtubefilm (Men var är den nu?), det fanns en bemannad datorhörna för de medlemmar som behövde lära sig hur man registrerar en blogg eller blir medlem på facebook och några glada entusiaster startade en facebookgrupp med budskapet att Erik Ullenhag borde bli medlem. Kanske låter detta inte som något nytt, men det är det.
• Vad som inte var nytt var de förlegade mötesformerna. De som var med redan från fredagen fick i sig nio anföranden på mellan en och en och en halv timme. Utöver dessa hölls fyra seminarieomgångar i stora salar, förvisso med möjlighet till frågor men i mycket traditionell form. Och det fanns ingen metod för hur människor skulle lära känna varandra. Det var fullt möjligt att delta hela helgen utan att någonsin säga ett ord, eller prata med en enda ny människa.
• I valrörelsen 2002 gjorde Folkpartiet integrationspolitiken till en stor profilfråga. Sju år senare är närvaron av människor från Sveriges utanförskapsområden fortfarande helt frånvarande när Folkpartiet samlar 800 av sina folkvalda. Birgitta Ohlsson brukar säga, att om man vill förändra världen måste man börja med sig själv. Amen.

Andra bloggar om riksmötet: Mathias Sundin, Hanna Lager, Tobias Krantz, Fredrik Sneibjerg, Niklas Frykman, Inger Hilmansson, Lotta Edholm.

Filed under: Politiska kommentarer, EP-val, Folkpartiet, integration, medlemskap, partipolitik