Ett annat postdigitalt manifest – Hur partipolitiken äger rum

I en känd anekdot från Uppsalas sena 80-tal satt två pretentiösa entusiaster i ett hörn på Barowiak och diskuterade musiksmak. Den ene stövlade på med svåra referenser och gjorde mos av den andres försök att motivera sina favoriter. Det hela slutade med att den andre sa: ”Nä, du har rätt R. Din musiksmak är bättre än min.”

När jag läser Rasmus Fleischers Det postdigitala manifest, med undertiteln ”Hur musik äger rum”, sitter minnet av diskussionen ovan framför ögonen hela tiden. Men inte bara som beskrivning av det trista musikklimatet i Uppsala på 80-talet, utan också som bild av det partipolitiska klimatet idag.

Hur ofta måste man som partimedlem inte övertyga sig själv genom att utbrista ”Nä, du har rätt Partiledningen, dina politiska värderingar är bättre än mina”. Annars orkar man knappast vara kvar eftersom de egna idéerna aldrig blir bekräftade.

Manifestet nedan är knappt ens en parafras på Fleischers, men ändå. När den svenska partipolitiken gräver sin egen grav genom att vägra digitaliseringen, får vi som är fast i den låta oss inspireras av samhällsförändringar på andra områden.

Fleischers postdigitala manifest handlar inte om hur människors tillgång till musik har förändrats, utan om hur det totala överflödet av musik förändrar själva musikupplevelsen. Det säger därmed mycket om hur den postdigitala partipolitiken kan utvecklas. Det totala överflödet av gemenskaper, kommunikationsmetoder och samarbetsmöjligheter, förändrar inte bara förutsättningarna för dagens partipolitik, utan hela partipolitikens väsen.

Det postdigitala manifestet – Hur partipolitiken äger rum

–

1

Cd-bubblans 1990-tal, då skivbolagen firade sin historiska guldålder medan levande framträdanden reducerades till ett sätt att marknadsföra produkterna. Musiken framstod som mer lösryckt från sina sammanhang än någonsin tidigare. (p26)

I politiken motsvaras cd-bubblan av 90-talets kommunikations- och utspelshysteri. De bästa skivförsäljarna hittade fram i distributionskanalerna, och de främsta politikerna var de som bäst hittade ut till massorna genom det begränsade antalet massmedier.

1990-talet gjorde slut på de politiska partierna som vi hade känt dem. Medlemskapets värde reducerades och relationen till enskilda journalister blev allt viktigare. Politiken var inte längre ett resultat av samarbetet partimedlemmarna emellan, utan skapades istället i de fickor som partiernas kongresser och landsmöten inte hade täppt till. Ett bra utspel var beroende av att partiet inte hade tagit ställning i frågan tidigare.

Det gick så långt att jag på en fest  – före språkkravet 2002 – fick höra av en god vän med PR-ambitioner att han inte kunde rösta på Folkpartiet eftersom Leijonborgs kommunikationsstrategi var för dålig. Det viktiga var inte längre politiken, utan bilden av politiken.

Utspelshysterin och negligerandet av partimedlemmarna gjorde att kvaliteten i partiernas politik och gemenskaper sjönk, vilket är de främsta orsakerna till den strukturomvandling i partipolitiken som pågår just nu.

2

Megafoner förvandlar en demonstration, oavsett de verbala budskap som kommuniceras, till en manifestation av diktatur. Någon dikterar bokstavligen ett budskap, de övriga repeterar.

Rörelser med ambitionen att få med sig människor av olika ålder och bakgrund inbillar sig alltför ofta att musik kan användas för att inkludera, utan att inse att musik alltid exkluderar i exakt samma grad. (p22)

Det blir aldrig någon trevlig gemenskap om några envisas med att använda megafon, vilket är partiernas främsta kommunikationsmetod.

Men precis som musiken bygger politiken på lika delar exkludering som inkludering. Det finns ingen musikalisk gemenskap som alla vill ingå i, och inte heller någon politisk. Därför kommer också de e-demokratiprojekt som startats i olika kommuner alltid att misslyckas. De försöker skapa kommunala plattformar för diskussion på internet (som Malmö stads initiativ) där alla medborgare ska vara välkomna att diskutera olika förslag utifrån en idé om samarbete för kommunens bästa. Men kommunens bästa finns bara utifrån ett visst ideologiskt perspektiv. Det finns inte objektivt.

Kvaliteten på den politiska diskussionen i dessa fora blir därför lika dåligt som utbudet i en kommunal musikaffär.

Kraften i politiskt samarbete finns alltid i en ideologisk gemenskap, som exempelvis ett parti kan erbjuda, och som skapar de ramar inom vilka politiken utformas. Det är därför i första hand de politiska partierna som behöver öppna den politiska debatten, inte staten eller kommunerna.

3

Låt oss i tanken ta sikte på en singularitetspunkt: det totala överflödet. Punkten då vi närsomhelst, varsomhelst, i vilket sammanhang som helst kan välja att lyssna på vilken förinspelad musik som helst. (p11)

För partipolitiken är denna punkt betydligt längre bort i framtiden än för musiken. Kanske inträffar den när de hierarkiska kommunikationsmetoderna som dominerar de etablerade partierna idag har brutits ned till svärmar, som utvecklar politik, utser företrädare och driver kampanj samtidigt. Den totala kommunikationen i en stor gemenskap där man bara känner varandras IP-nummer.

Inte heller en sådan gemenskap kommer att fylla de funktioner ett parti behöver, precis som shuffle-funktionen på en mp3-spelare i sig inte skapar bättre musikupplevelser. Bra politik utvecklas i sammanhang där det finns goda och förtroendefulla personliga relationer. Dessa relationer kan självklart utvecklas på internet precis som afk, men de kan inte skapas i hur stora gemenskaper som helst.

4

Efter att ha förlikat oss med överflödet som faktum kan vi åter rikta uppmärksamheten mot de postdigitala situationer där musiken äger rum. (p14)

Det är nu man måste ställa sig frågan: Vad i partipolitiken är det som är värdefullt?

Kvaliteten i våra diskussioner när vi äter middag med Att dricka liberalt bygger på att vi har en tydlig gemenskap kring frustrationen över hur partipolitiken i allmänhet och Folkpartiet i synnerhet har stagnerat. Det är denna gemenskap som är nyckeln till vårt arbete.

Även Folkpartiet byggdes en gång på en gemenskap i viljan att skapa ett politiskt system som vilade på alla människors lika värde och rättigheter, och en politik som främjade jämlikhet.

Ingen ska tro att tekniken kan ersätta dessa gemenskaper kring politiska värderingar. Tekniken kan däremot skapa bättre förutsättningar för människor att hitta varandra och effektivisera samarbetsmetoderna. Den postdigitala partipolitiken använder tekniken för att bygga gemenskaper och samarbeten – situationer där politiken äger rum – inte för att ersätta dem med effektiva kommunikationsstrategier.

5

Vad säger att musiksmaken skulle ha sin hemvist i individen? Musiksmaken är knappast stabil. Den är tvärtom betingad av de tillfälliga förbindelser som våra kroppar inträder i. Det vi kallar ”personlig smak” kanske bättre kan beskrivas som ett aggregat av överpersonligt och underpersonligt. […] Framför allt betingas musikvalet av andra människor i rummet, av våra relationer och begär till dem. Det är aldrig så att ett antal människor som sammanstrålar på en plats har med sig varsin musiksmak som de sedan bara jämkar samman. Idéer om direktdemokrati kan inte tillämpas på de praktiska situationer som kräver ett urval av musik. (p15)

De kreativa ögonblick när politiken äger rum är aldrig individuella. De har skapats tillsammans med andra, även om resultatet kan dyka upp som en tanke eller idé först på tunnelbanan efteråt. De präglas inte heller av demokrati, medlemmars lika värde eller något annat ur-demokratiskt, utan av helt andra kategorier. De uppstår i relationen till dem som ingår i diskussionen, och beror av hierarkierna i dessa relationer. De är också beroende av de värden och erfarenheter som deltagarna kommer in i diskussionen med.

Bra politik skapas därför inte i slutna, hierarkiska och homogena gemenskaper med få kontaktytor till andra delar av verkligheten, vilket idag är fallet i många partier. Folkpartiets partistyrelse består exempelvis till hundra procent av personer som är minst halvtidsarvoderade för sina politiska uppdrag. Då är det inte underligt att kvaliteten på omvärldsanalyser och idéer är låg, och att den internetpolitiska debatten ännu inte har satt några avtryck i arbetet som något annat än ett hot.

Men precis som liberalismens grundläggande frågeställningar utvecklades av människor som levde mitt i slaveriet, maktfullkomliga monarkier, skråväsendet, fattigdomen, handelsrestriktioner och förtryck av yttrandefrihet och religionsfrihet, så kommer framtidens liberala frågeställningar att utvecklas av människor som lever i dagens viktiga problem.

Den politiska beslutsfattarens vardag präglas däremot av frågeställningar om hur man ska få budgeten att gå ihop, vinna nästa val, skapa snygga rubriker, behålla regeringsunderlaget och komma högt i partiets provval. Det finns inte, och ska kanske inte finnas, utrymme för att ifrågasätta grunderna i samhället, och utveckla helt nya idéer. Men för att ett parti ska utvecklas måste någon tillåtas göra det, och ha möjlighet att föra in dessa tankar i politikutvecklingen.

Liberalismen hade precis som musiken i Europa inte varit mycket värd utan rytmerna från Västafrika som överlevde slaveriet och byggde soundtracket till den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

6

Lärdomen som bör dras från 1900-talets musikhistoria är att maskiner inte ersätter människor. Däremot påverkar de vilka mänskliga insatser som värderas. Vi behöver knappast vara rädda för att det mänskliga ska trängas ut ur musiken den här gången heller. (p18)

Motståndet mot maskinerna har pågått länge inom partipolitiken, och det har varit framgångsrikt: Partimöten är fortfarande den bästa metoden för att skapa politik, skruvade utspel är kommunikation, valsedlar i papperskuvert är interndemokrati, supportrar är medlemmar. Allt består för att man ska slippa fundera över hur man bäst värderar människors insatser.

7

Lärdomarna från musikaliska situationer kan med fördel tillämpas på politiken, som ju i högsta grad är en fråga om ansvar. Kring sekelskiftet 1800 framträdde parlamentet och konserthuset parallellt som den nya borgerlighetens politiska respektive musikaliska tempel. Filharmonin (dirigent/orkester/publik) är som en spegelbild av demokratin (statschef/parlament/medborgare) – båda framställer en idealiserad fördelning av ansvar, med löfte om att alla dissonanser ska upplösas i ett harmoniskt slutackord. Effektivare massmedier förändrade villkoren för politik såväl som för musik. Under 1900-talet tjänade de som överordnade filter som sållade i överflödet av åsikter så att det återstående urvalet blev möjligt för individen att överblicka. Sedan någon gång kring sekelskiftet 2000 förmår dock inte massmedierna att upprätthålla denna roll särskilt väl. Vi lämnas med uppgiften att konstruera nya tekniker för urval ur överflödet av åsikter. (p21)

8

Musiken i det postdigitala är tvärtom musik som äger rum. Begreppet postdigital betecknar inte ett nytt kulturhistoriskt stadium, snarare en mognad av den digitala erfarenheten som får oss att åter lägga vikt vid närvaro. Urval ur överflödet blir en mer angelägen fråga än att få tillgång till ännu fler inspelningar. […] Musikens fortgående digitalisering har inte resulterat i en ”virtuell” version av 1990-talets skivförsäljningskultur, utan snarare lett till ett återupplivande av sådant som länge tycktes hopplöst omodernt. (p26)

Det är långt kvar innan frågan om vad den postdigitala partipolitiken innebär etablerar sig. Först måste de partipolitiskt aktiva hänföras av de digitala partipolitikens alla möjligheter, för att sedan finna behovet av tekniker för urval ur överflödet av åsikter. Men kanske kan svaren finnas bland det som är hopplöst omodernt nu.  Några exempel skulle kunna vara:

Studiecirklar. Det var inte kommunala musikskolor som byggde det ”svenska musikundret”. Var det något så var det studieförbundens bidrag till musikgrupper så att de kunde betala replokaler och få tillgång till inspelningsutrustning.

Interndemokrati. Den svenska partipolitikens kunskapsmassa har byggts av miljoner inlägg, yrkanden, motioner och debatter. Utan detta hade partierna inte haft någon värdegrund eller identitet, dvs det som partiledningarna de senaste decennierna har skapat nyheter genom att sparkat loss ifrån.

Medlemmar. När massmedierna drabbas av den långa svansens kraft och förlorar genomslagskraft, kommer medlemmarna att stå för en allt viktigare kontaktyta till samhället.

Bredd istället för tydlighet. När partierna drabbas av den långa svansens kraft och förlorar makten över dagordningen, kommer bredden i partiprogrammet och förmågan att ge svar på de mest detaljera frågor och svara mot de mest nischade intressena att bli allt viktigare.

9

Om vi fortsättningsvis ska tala om musik som berör (och inte bara om information som kopieras) föreslås tre enkla premisser. Musik samlar skaror. Musik tar tid. Musik äger rum. (p47)

Partipolitik samlar skaror. Partipolitik tar tid. Partipolitik äger rum.

Erik

Filed under: Politiska böcker, Recensioner, demokrati, liberalism, manifest, medlemskap, partipolitik, Politiska böcker, postdigital, samhällsklimat, strukturomvandling

Grundkurs i framtidens partipolitik för frustrerade unga socialdemokrater

”Snart går vi utan er – brev till Socialdemokraterna” är en bok med bättre titel än innehåll. Den ger bilden av att det finns unga socialdemokrater som har tänkt längre, snabbare och skarpare, och som tröttnat på konservatismen i partiet, och som vet att världen ser annorlunda ut nu än för tre decennier sedan. Men titeln bedrar, tyvärr.

Jag törstar efter svenskar som skriver politik på ett nytt sätt, och tror att Jens Lundberg och Daniel Suhonen om några känner dem inom socialdemokratin som använder sin egen historia för att skapa och förankra en ny framtidsvision. Men med en blandning av glädje och sorg konstaterar jag att de har lika långt dit som Sveriges liberaler.

Filed under: Recensioner, medlemskap, partipolitik, piratpartiet, socialdemokraterna

Om tyska liberaler fick bestämma över Balkans

Helgens Libseen-konferens* i Pristina bjöd på flera intressanta bilder av de liberala partiernas framtid i Europa. Den första är att liberaler på Balkan har ett fungerande nätverk sedan många år där de deltar i varandras kongresser, umgås som vänner och delar syn på de politiska utmaningarna. Miljöpolitiken, potentialen i ekologisk matproduktion mm och självkritik om bristerna i det socialpolitiska engagemanget var tydligt.

Den andra är att partier i norra Europa  som finansierar dessa evenemang (FNSt, VVD, NDI, ELDR) alltför ofta tror sig veta hur framtidens politiska partier ser ut, och vilka som är de partipolitiska utmaningarna.

Jag hade uppdraget att representera Silc för att berätta om liberal politik gentemot nationella minoriteter och några av de utmaningar vi står inför i Sverige. Silc var däremot inte en av finansiärerna. Om även jag gick i fällan får andra bedöma. (Min presentation finns här: Minority rights – Kosovo June 2009)

De mest spännande diskussionerna på denna typ av möten sker självklart inte under de timmar man sitter i konferensrummet, utan vid frukost-, lunch-, kaffe-, middags- och bar-borden. Det är uppenbart för alla och anledningen till att de också är viktiga.

Däremot visar seminariepassen en del om hur deltagarna ser på sina egna organisationer och kompetenser. Den tyske liberalen och politiska konsulten Rolf Steltemeier var ett utmärkt exempel på nordeuropeisk förhoppning om att det är våra kunskaper som verkligen är värda något, men det hade lika gärna kunnat vara en svensk eller något annat.

Hans presentation började med konstaterandet att den europeiska politiken domineras av partier inom de tre politiska strömningarna, socialism, liberalism och konservatism. Och att liberaler har nått framgång när de har haft en tydligt liberal agenda.

Som en parentes berättade han sedan att även de politiska partierna i Tyskland har svårt att rekrytera medlemmar, och att endast 3,3 procent av väljarna är medlemmar i ett politiskt parti, men drog inga slutsatser av det.

Sedan gav han en engagerad beskrivning av vilka kritiska punkter ett liberalt parti bör hålla ett öga på när man utformar sin organisation, allt tänkt som positiv uppmuntran de de balkanska liberalerna:

Först är det viktigt att interndemokratin byggs underifrån och upp, och inte från ledarskapet och ned. Informationsflödet i organisationen måste vara fritt. Dessutom måste medlemmarna informeras först om det som händer, före allmänheten. Man måste också fråga sig hur medlemskåren är involverad i politikutformningen, och vilka metoder för inflytande som är öppna för medlemmarna.

Inget fel i detta, tvärtom. Problemet var att han konsekvent använde FDPs organisation som ett exempel på hur detta kan förverkligas. Det behövs inte mycket erfarenhet av europeiska liberala partier, för att veta att det är precis dessa värden som partiledningar under de senaste decennierna har försökt undkomma. Och det är precis därför de inte längre attraherar politiskt engagerade medborgare som vill ha inflytande.

Det vore en tragedi om de liberala partierna på Balkan byggde nordeuropeiska organisationer för att engagera medborgarna. Om liberaler ska utforma framtidens politik kan de inte låta sig inspireras av partipolitikens General Motors. Strukturomvandlingen i partipolitiken sker även på Balkan.

Erik

* Libseen är ett nätverk av liberala partier i ett tiotal länder på Balkan.

Filed under: Recensioner, Europa, liberalism, medlemskap, partipolitik

Strukturomvandlingen i partipolitiken är förklaringen – Piratpartiet och Sverigedemokraterna har förstått hur man utnyttjar den

Nu slåss de om förklaringarna, partierna. Och om bara ett år ska erfarenheterna användas för att utforma nästa valkampanj.

Antingen kan partistrategerna nu göra en analys som grundar sig på förhoppningen att det är enskilda åsikter, kandidater, kampanjmetoder eller affischer som avgör resultatet, eller så kan de undersöka den strukturomvandling som pågår i ”parti-och-medie-Sverige”. (Ett bra ord, någon?) för att se åt vilket håll politiken utvecklas och försöka förhålla sig till det.

Många självkritiska och självgoda analyser om åsikts- och metodpaketet har redan gjorts. Men strukturen är det få som pratar om. Detta är min analys:

Strukturomvandlingen leder till att de traditionella medierna och partierna snabbt förlorar greppet om svenskarnas bild av politik. Den viktiga kampen på sikt står därför inte om vissa frågor eller väljargrupper, utan om svenskarnas politiska medvetande.

Under den förra strukturen bestämdes förutsättningarna för den politiska diskussionen i stort sätt av mediernas politiska rapportering och av de politiska partierna, tillsammans med ett och annat särintresse. Partierna var mediernas underleverantörer och näringen gick via partiernas pressekreterare.

Denna struktur var stabil sedan 1930-talet fram till nyss. Kanske är miljöpartiets intåg i riksdagen 1988, det första beviset på att parti- och mediestrukturen började förändras. Men det har inte fått genomslag förrän de senaste åren.

Valet 2002 var det sista där ett tillräckligt lömskt utspel om krav på språkkunskaper för medborgarskap, eller ett tillräckligt smart scoop om rasism i valstugorna, kunde förändra en hel valrörelse.

Förutsättningen var nämligen att medborgarna lyssnade på vad medierna och partierna sa. Men vad händer när de inte gör det längre?

På mms utmärkta tjänst hottop kan man se ungefärliga tittarsiffror för teveprogrammen i Sverige. Jag undersökte de hundra mest sedda programmen för olika åldersgrupper den 2 till 8 maj. För dem som vill använda tevenyheterna för att berätta för medborgarna vad de ska rösta på är det deprimerande läsning.

• Bland de hundra mest sedda programmen för gruppen 15 till 24-åringar fanns varken Aktuellt eller Rapport med.
• I gruppen 15 till 39 år fanns fyra Rapport- eller Aktuellt-sändningar. Den som sågs av flest nådde 3,9 procent av målgruppen.
• För svenskarna över 60 var däremot åtta av de tio mest populära programmen Rapport eller regionala nyheter, och varje Rapportsändning sågs av 30 procent av målgruppen.
• Det är inte heller så att människor under 40 ser andra program. Det mest sedda programmet bland dem över 60 (Rapport) hade mer än dubbelt så många tittare som det mest sedda bland dem mellan 15 och 39 (Wipeout). De har övergivit teven.

Och tidningar är inte heller ett alternativ om man vill prata till framtidens medborgare. Att dagstidningsläsandet minskar snabbt är inte en nyhet. Men att det skulle gå så högt upp i åldrarna som Arne Ruth och Bjarne Stenquist skriver, är fortfarande en överraskning för många:

I åldersgruppen 60 till 85 år läser fortfarande 85 procent av alla svenskar en prenumererad morgontidning. Men i åldersgruppen 15 till 29 år är det inte ens hälften så många. Och det nya är att även åldersgruppen upp till 44 år i växande utsträckning överger den tryckta tidningen.

Förutsättningarna för att smarta utspel eller reportage ska få genomslag minskar alltså snabbt när medborgarna överger de traditionella medierna.

Men effekten blir dubbel när också partiernas kontaktyta gentemot medborgarna minskar. Sedan början av 1990-talet har antalet partimedlemmar i Sverige mer än halverats.

Samtidigt är gammelpartiernas kontaktyta gentemot medborgarna via internet mycket blygsam. De senaste 30 dagarna har folkpartiet.se haft 36 000 träffar och moderat.se ca 46 000 träffar, medan piratpartiet.se har haft 234 000 (trafficestimate). (Vilket också innebär att jag vunnit en flaska champagne)

Så länge de politiska partierna struntar i att värdera sina medlemmar och använder gammelmedier som sin huvudsakliga kommunikationsmetod, kommer kontaktytan gentemot medborgarna att fortsätta minska. Det gäller oavsett budskap.

I varje annan bransch skulle en slipad entreprenör se denna reträtt från medborgarnas politiska medvetande och lansera en helt ny produkt, som bättre uppfyller vad medborgarna efterfrågar. Intresset för politik har ju inte minskat.

Och det är precis vad som hänt: Efter Miljöpartiet kom Ny demokrati, Sjukvårdspartiet, Pensionärspartiet, alla Skånepartierna, mängder av kommunpartier, Sverigedemokraterna, Feministiskt initiativ och Junilistan. För varje lyckat försök kommer det att bli många misslyckade. Men antalet försök kommer att öka.

Internet har sedan ett tag underblåst denna strukturomvandling snabbare än någon partistrateg velat se. Piratpartiet var först med att runda medierna helt och kommunicera direkt med medborgarna. Men Sverigedemokraterna är på god väg, och sedan är metoden uppenbar för alla andra.

Den viktigaste tillgången i framtidens partipolitik blir därför ett stort och aktivt medlemsregister. Frågan är om gammelpartierna vågar ta den utmaningen. Eller ska de stå där med skägget i brevlådan som Xerox som inte trodde på det grafiska gränssnittet eller Facit som inte trodde på elektroniska miniräknar, när Piratpartiet, Sverigedemokraterna traskar in i riksdagen 2010.

http://mms.se/

Filed under: Politiska kommentarer, EP-val, Folkpartiet, medlemskap, partipolitik, piratpartiet, Sverigedemokraterna

Två motioner som skulle förändra Folkpartiet i grunden, och till det bättre

Det är ingen överraskning att de politiska partierna har förlorat förmågan att göra framtidsinriktade analyser och handlingsplaner. Ju fler medlemmar partierna har förlorat, desto mer inåtvända har de blivit när de sökt svar på framtidens utmaningar, och mer utspelsfixerade i sin kommunikation.

Om Folkpartiet inte ska fortsätta den process man är mitt uppe i, med allt svagare medlemsunderlag och därmed sämre kunskapsunderlag för sin politik, måste partiet öppna sig för människors engagemang. Detta gäller både i partistyrelsen och i arbetsmetoderna för medlemmarna.

Nedan följer två motioner till Folkpartiets landsmötet i höst som skulle möjliggöra detta. En om partistyrelsens sammansättning, och en om hur partiet skulle kunna bygga sin organisation kring internet. Dessa två reformer skulle innebära några avgörande steg mot tröskeln till 2000-talet

Filed under: Politiska kommentarer, demokrati, Folkpartiet, Landsmötet 2009, medlemskap, partipolitik

Att dricka liberalts 11 motioner till Folkpartiets landsmöte – så här långt

Förändringstrycket på partipolitiken är mycket stort. Tyvärr har alldeles för få i partiorganisationerna upptäckt det. Om dagens partier ska överleva som levande organisationer som tar fram bra politik och mobiliserar människor måste arbetsformerna förändras.

Att dricka liberalt skriver därför sina motioner till Folkpartiets landsmöte i wikin Ett liberalt parti. De handlar både om hur politiken borde förändras och om hur arbetsformerna kan moderniseras. Läs här:

1. På väg mot fri invandring
2. Inget försörjningskrav för anhöriginvandring
3. Förläng inte rätten att arbeta deltid
4. Riv i Danderyd också!
5. Mer frihet för kulturen med bredare finansiering
6. Fond för utveckling av kulturens strukturkapital
7. Max halva partistyrelsen ska vara heltidspolitiker
8. Tillåt kommentarer på Folkpartiets hemsida
9. Låt dem som behöver det gå i de bästa skolorna
10. Stärk barnens rätt till integritet
11. Bygg Folkpartiet kring internet

Motionerna är fortfarande öppna för kompletteringar, och några är inte klara. Så det vore kanon om fler ville titta på dem och redigera.

“Given enough eyeballs, all buggs are shallow.”

Vi kommer dock att väcka dem under dagarna som kommer. När det är gjort kommer det att finnas information här om hur man undertecknar.

Erik

Filed under: Politiska kommentarer, demokrati, Folkpartiet, medlemskap, motioner, partipolitik

Ingen champagne till Folkpartiet – men vad ska vi slå vad om nu?

Jaha, vad ska man slå vad om nu? För knappt två månader sedan slog vi vad om att Piratpartiet skulle ha fler klick på sin hemsidan än Folkpartiet de 30 dagarna EP-före valet den 7 juni.

Dessutom slog vi vad om att Piratpartiet skulle ha fler medlemmar på valnatten.

Och som man kan se i kommentarerna så har Piratpartiet nu mer än tio gånger så mycket klick och Rick Falkvinge påpekar att hans parti under fredagen dessutom gick om Folkpartiet med ett par tusen medlemmar (20 600 mot 17 800).

En fråga till läsarna, vad ska vi slå vad om nu? Potten om fem flaskor champagne finns ju kvar.

Erik

Filed under: Mat och dryck, Folkpartiet, medlemskap, partipolitik, piratpartiet

När Stockholmscaféer lär av gammelpartierna är hela nationen på fall

”Jag kan kanske ta bort de så här”, sa cafépersonalen och stack ned fingrarna i den färdiggjorda baguetten med laxröra, när jag bad om en smörgås utan tomatklyftor. Sitter just nu på Café Copacabana och undrar om 90-talets tomat- och gurkterror på färdiggjorda baguetter är den nya retro-trenden i heta Hornstull.

Stockholms caféer har ju länge utmärkt sig som Sveriges sämsta och otrevligaste. Men när ett av de få som ändå har haft någon slags idé om att det är kul att ha gäster, viktigt att ha ”stilig personal”, och vill vara stans ”snällaste fik”, så helt har förfallit blir man ju orolig för hela nationens väl.

Jag tänker så här: Copacabana ligger på en av Sveriges allra bästa caféadresser, och har precis startat ett lovande samarbete med nyöppnade Bio Rio. Paradförutsättningar för att driva en bra rörelse alltså.

Men idag, precis som flera gånger på sistone, fick vi stå i kö i 20 minuter. Varje kund före oss fick beställa, sin kaffe gjord, smörgås inrullad i papper och sedan betala. Så här lång var kön, kanske 10 personer:

Samtidigt var lokalen, och entrén till bion som också servas av Copacabana, nästan helt tomma.

När jag efter den evighetslånga väntan frågade varför gästerna inte kunde få beställa och betala först och sedan gå och sätta sig, så att kaffegörandet och smörgåsmakandet kunde ske samtidigt som själva sällskapandet kunde sätta igång, blev svaret från personalen med fingrarna: ”Men vi har så lång kö, så vi hinner inte springa ut med beställningarna.”

Detta är precis samma inställning som de svenska politiska partierna har. Människor som vill komma in, bidra till rörelsen och göra något som är värdefullt för dem själva ses som problem. Det är inte bara partierna som behöver förändras. Det är själva bemötandet och förhållningssättet till våra medmänniskor, medlemmar och gäster som måste förbättras.

Erik

Läs även andra bloggares åsikter om Copacabana, café, Hornstull

Filed under: Mat och dryck, medlemskap, partipolitik

Är det internet eller Folkpartiet som är på riktigt?

Häromveckan skrev jag en artikel om hur Folkpartiet i början av 2000-talet begravde medlemmarnas krav på förnyelse genom att tillsätta en riktigt långdragen utredning.

Men när jag fortsatt gräva i Folkpartiets rapporter om den interna partiförnyelsen tror jag mig finna även anledningen till genomklappningen i internetpolitiken.

Artikeln om att partiledningen bara låtsades lyssna på medlemmarna fick till resultat att ytterligare bortglömda rapporter från förnyelsearbetet kom till ytan. Bland annat utvecklingsgruppens rapport från 2005, som inte heller längre finns på folkpartiet.se.

Filed under: Politiska kommentarer, Folkpartiet, FRA, ipred, medlemskap, partipolitik, Skola, TPB

Små steg mot förnyelse på liberalt riksmöte

Några slutsatser från helgens kommunala riksmöte med Folkpartiet i Linköping. Vad hände som var nytt och positivt, och vilka delar var rester från partipolitikens stolta men historiska historia?:

• Våren 2004 gick Folkpartiet in i EP-valrörelsen med ryggen först genom att kräva att Sverige skulle införa övergångsregler för alla de nya EU-medborgarna. Bitterheten förstenade stämningen i hela valkampanjen och ett bra tag efteråt. (Motståndet mot övergångsreglerna bland medlemmarna, som leddes av Erik Ullenhag, vann dock, och ledde till att det inte blev någon kompromiss i riksdagen) Entusiasmen inför årets ideologiskt trygga valkampanj – som också presenterades av nämnde Ullenhag – var på riksmötet mycket stark.

Filed under: Politiska kommentarer, EP-val, Folkpartiet, integration, medlemskap, partipolitik

Låtsas ni att ni lyssnar på medlemmarna?

Det är ett klassiskt politiskt trick att begrava problematiska frågor i en utredning. Efter valet 2002 var det många i folkpartiet som tyckte att utspelspolitikens framgångar i valrörelsen hade gjorts på interndemokratins bekostnad.

Samtidigt var det uppenbart att partiledningen gillade den nya linjen och inte tänkte lyssna på motvalsen – utredning alltså! (Kanske kan detta vara något att diskutera på folkpartiets liberala riksmöte i helgen?)

Problemet med utredningen blev dock att den så kallade ”utvecklingsgruppen” i slutet av 2003 publicerade en mycket intressant rapport med många kreativa förslag. Dessutom gjorde gruppen en internetenkät till medlemmarna som bekräftade att tankegångarna var helt rätt. Rapporterna finns inte kvar på folkpartiet.se. Men tål fortfarande att läsas:

En idéskrift från folkpartiet liberalernas utvecklingsgrupp

Enkätundersökning

Filed under: Politiska kommentarer, demokrati, Folkpartiet, medlemskap, partipolitik

Piratpartiet vs. folkpartiet – Champagne till segraren!

Vadslagning är inne, spelbranschen går för högtryck även i lågkonjunkturen. Häromdagen slog jag därför vad med en person om att piratpartiet skulle ha fler träffar på sin hemsida än folkpartiet den sista månaden före EP-valet.

Vi trodde båda att det var den enklaste champagnen någonsin. Min föraning grundade sig på att piratpartiet.se de senaste 30 dagarna haft 91 000 träffar, medan folkpartiet.se har haft 26 000 (Trafficestimate). Häns ställningstagande grundade sig på att intresset för politik ökar kraftigt veckorna före valet.

Men efter Piratpartiets framgångar de senaste veckorna, faktumet att piratpartiets politik seglar upp som nyckelfrågor under våren, och gammelpartiernas allmänt svaga analys av samhällsutvecklingen känns champagnen för enkel.

Risken är ju att piratpartiet snart även har fler medlemmar än folkpartiet. Bristen på strategi för att göra det attraktivt att bli medlem i folkpartiet är ju dessutom total. Enligt Folkpartiets statistik hade partiet 18 036 medlemmar i januari 2009 Piratpartiet har nu 11 248.

Att dricka liberalt dristar sig därför till att slå vad om ytterligare fem flaskor champagne med dem som tror att Folkpartiet fortfarande har fler medlemmar än Piratpartiet på valnatten 7 juni 2009.

Av oss som dricker liberalt är det många som inte tror att folkpartiet klarar det. De fem första som i kommentarsfältet nedan sätter emot kan alltså vinna en flaska champagne. (De två partiernas officiella siffror den 7 juni 2009 gäller.)

Erik

Läs även andra bloggares åsikter om piratpartiet, folkpartiet, champagne, EP-valet

Filed under: Mat och dryck, Politiska kommentarer, EP-val, Folkpartiet, medlemskap, partipolitik, piratpartiet, strategi

Medlemsorganisation istället för utspelshets

Viljan att trängas i mitten i svensk politik är större än någonsin. Moderater prioriterar kvalitet i vården framför privatisering. KD skuffar undan den enda kandidaten till Europaparlamentet som har en åsikt utanför mitten. S triangulerar en lokal litteraturkanon i Stockholm. Och viljan att komma överens i energipolitiken är större än någonsin.

Det är inte konstigt att det blir allt jämnare i opinionen.

I valkampanjen 2010 blir det ännu värre. Dessutom har medielandskapet då förändrats ännu mer. Och allt färre blir nåbara genom de traditionella medierna.

När Arne Modig föreläste på en folkpartikonferens i höstas berättade han om en undersökning där han frågat ett stort underlag om de sett folkpartiet i medierna den senaste veckan. En mycket stor andel av dem som svarade ja var personer över 50 år. Modigs slutsats var att det ”antagligen är de som tittar mest på teve”.

Däremot var det en mycket liten andel av åldersgruppen 18 – 25 som hade sett folkpartiet. Enligt Arne Ruth mfl är det bland 15 till 29-åringar bara 40 procent som läser en morgontidning.

Modig drog dock ingen slutsats av det, men borde ha förklarat att det inte beror på att ungdomar inte konsumerar medier, utan på att de inte konsumerar medierna som folkpartiet finns i.

I vilket annat sammanhang som helst skulle detta varit en trivial slutsats. Men Folkpartiets mediestrategi går fortfarande till 100 procent ut på att övertyga medborgarna genom de traditionella medierna och göra fler ihåliga utspel som sätter rubriker i mediebruset.

Viljan att återuppfinna framgången med språktestet 2002 är stark. Men numer blir sådana utspel tillintetgjorda när människor får chansen att kommentera direkt via twingly och knuff mm. Partierna har helt förlorat kontrollen över själva spinnet, men vägrar erkänna detta ens för sig själva

Men det går inte heller att presentera samma utspel i nya medier. Massmediet kräver sin egen relation till målgruppen, man ”övertygar” i teve och ”kommunicerar” i sociala medier. Om man vill hitta de ungdomar som inte konsumerar de traditionella medierna måste man alltså även byta metod för hur själva relationen byggs.

I valet 2010 kan Folkpartiet välja att antingen stångas med de andra partierna i mitten, med det ena mer idiotiska utspelet efter det andra som främsta vapen, eller att erbjuda en organisation som unga människor gillar att identifiera sig med eftersom att de vet att de kan påverka den och därmed själva politiken.

Den relationen byggs inte så här!

Filed under: Politiska kommentarer, Folkpartiet, medlemskap, partipolitik, strategi

Medlemmarna är mest i vägen

Mellan 1991 och 2001 minskade antalet medlemmar i Folkpartiet från 38 000 till 20 000 (SNS Demokratiråd). Sedan stod medlemstalet i princip still fram till och med 2004, trots att partiet hade stora framgångar i valen 1999 och 2002, och i opinionsmätningarna. Sedan började det sjunka igen.

I ungdomsförbundet är det lika illa. Enligt LUFs ansökan till ungdomsstyrelsen 2008 hade förbundet 743 medlemmar under 25 år. Och det trots att medlemsavgiften bara var 20 kronor, 10 procent av vad den var för 10 år sedan.  Och i höstas beslutade en extrakongress att medlemsavgiften skulle vara 0 kronor.

Inom partierna, och det gäller inte bara FP, har medlemsraset de senaste decennierna behandlats som ett närmast teoretiskt problem, som bara behöver åtgärder för syns skull. Med utspelspolitiken är medlemmarna dessutom mest i vägen, eftersom de kastar ideologiskt grus i partiledningarnas smarta strategier om övergångsregler, kravliberalism och nationalromantik.

Men om inget händer i medlemssiffrorna, regeringsframgångarna fortsätter och Folkpartiet får behålla makten, kommer avsaknaden av rekryteringsunderlag till förtroendeposter att vara ett av nästa mandatperiods största problem. Avhoppen är ju ett stort problem redan nu.

Efter framgångsvalet 2002 hade Folkpartiet 4200 personer med kommunala förtroendeuppdrag (SNS). Det var ca 20 procent av medlemskåren. Men det inkluderade inte folkpartister med uppdrag i landsting, på riksnivå, som var nämndledamöter eller ersättare, och inte heller personer som nyligen hade avsagt sig sina uppdrag, sammanlagt ytterligare en stor andel.

Rekryteringsunderlaget var alltså dåligt redan då. Men eftersom folkpartiet inte var med och bildade regering, och inte heller majoritet i Stockholms stad, blev problemet inte akut. 2006 tappade folkpartiet mandat över hela landet varför problemet inte heller då ställdes på sin spets.

Men vad händer om folkpartiet skulle öka i stöd 2010, och dessutom vara med och bildar majoritet i riket och i Stockholm?

Jo partiet får äta upp att man inte byggde en organisation som det var relevant för politiskt engagerade och begåvade människor att gå med i. Den generation som ska fylla på är liten och svag vilket i sig, vilket kommer att omöjliggöra för partiet att växa av brist på tillräckligt kompetenta företrädare. Pyrrhus oh Pyrrhus, varför är du så bortglömd!?

Filed under: Uncategorized, Folkpartiet, medlemskap, partipolitik, strategi

Förhållningssättet är det viktiga, inte formen

Det var väl ungefär här det började. Visst hade mikrobloggarna funnits innan dess, i hyfsat utsträckning dessutom. Twitter och de andra formaten hade redan en snabbt växande skara användare. Men det var när Promemorian efterlyste svenska mediers twitteranvändande som det började snurra riktigt fort: Svenskans ledarredaktion reggade en användare samma dag, bloggposten var en av de mest länkade på knuff.se, och några dagar senare passade även expressens ledardito på att sluta sig till de twittrandes skara.

Och här nånstans följde även politikersvansen efter. Det var nytt (nåja), det var hett och det var ”socialt”. När nya opinionsbildare är snabba att skåpa ut gårdagens metoder gäller det att visa att man hänger med. Sveriges  twixdag, som samlar twittrade politiker, är bara tio dagar gammal, men redan har en rad riksdagsledamöter anslutit sig.

Men betyder detta att politikerna har fattat sociala medier, att de inser att nya kanaler och nya medievanor kräver nya förhållningssätt? Njae, jag skulle gärna vilja svara ja, men jag tror inte det. Det är nog bara ett fåtal som förstår. Det viktiga med sociala medier är inte formerna, det är förhållningssättet. Det är det ”sociala” som är huvudsaken. Så länge partierna och deras företrädare fortsätter att bara prata och försöka övertyga, låt vara i nya medier, vinner de inga nya anhängare. De måste våga låta sig påverkas. Men dit är det långt än.

Frågan borde inte vara om man använder Twitter, utan hur.

Filed under: Politiska kommentarer, Media, medlemskap, parti

Det perfekta partimötet

I förra veckan var jag på ytterligare ett perfekt partimöte. Det var svensk folkrörelsedemokrati när den fungerar precis som det är tänkt, representantskapet för Folkpartiet i Stockholms stad.

Handlingar och kallelser var utskickade i tid. Medlemmarnas motionerna var välskrivna och handlade om viktiga ämnen. Styrelsens svar var väl avvägda och yrkade bifall i flera fall. Mötesordföranden höll tydligt men generöst i klubban. Talarna var ofta väl förberedda och höll talartiden på tre minuter, och sedan när debatten rann iväg, två minuter. Det fanns fika i entrén och till och med tekniken, dvs mikrofonen, fungerade som den skulle.

Men samtidigt kändes det som en begravning. Tidlöst och skönt när det var över.

Av partiets ca 1500 medlemmar i stan var 70 där. Under det nästan 3 timmar långa mötet hölls 57 inlägg, av sammanlagt 29 personer, av vilka 8 sitter i styrelsen.

Några överraskningar blev det inte heller. Styrelsens yrkanden vann i varje beslut, med möjligtvis något undantag. Det hölls två jämna voteringar. Rösträkning var helt nödvändigt, men vinnare var den rådande linjen i frågorna.

Vid en av voteringarna fladdrade ett gult röstkort i luften, i kontrast mot de övriga blå. Personen hade inte rösträtt, vilket hän också fick veta. På dessa möten har bara de som är utsedda till representant för respektive lokalförening rösträtt, även om alla medlemmar får yttra sig.

Men det ska inte vara dramatiskt i en fungerande demokrati, och stadgar måste följas. Problemet är att mötesformerna gör att kommunikationen går så fruktansvärt långsamt. Inte ens hälften av dem som var där fick säga vad de tyckte, och den samlade informationen från talarstolen hade man redan kunnat läsa sig till i handlingarna.

Folkrörelsesverige är den enda del av samhället som inte har förstått att använda ny kommunikationsteknik och moderna organisationsformer för att göra samtalet internt i organisationerna spännande och vitalt.

Resultatet av långsamheten blir ännu färre medlemmar. För varför ska man vara medlem om beslutsformerna i partiet gör att endast 4,5 procent av medlemmarna har rösträtt, och 1,5 procent har möjlighet att uttrycka sin åsikt vid själva beslutsfattandet?

Så här kan det inte fortsätta om partierna även i framtiden ska leverera kompetenta människor till viktiga politiska positioner, och om partierna ska fortsätta att vara grunden för vår parlamentariska demokrati.

Under veckorna som kommer ska vi publicera ett antal artiklar om hur medlemskapet i de politiska partierna borde förändras.

(Den här processen måste komma inifrån partipolitiken. Ointressanta tyckare som Håkan Boström på DN har ingen aning om vad som är själva problemet. Vi har dessutom redan skrivit en del i ämnet här)

Filed under: Politiska kommentarer, demokrati, Folkpartiet, medlemskap, partipolitik

Äldre och äldre dag för dag

Folkpartiets provval till Europaparlementet är klart. När medlemmarna får bestämma ger ålder förtur. Provvalets segrare är alla en bra bit över 50 år gamla, och har redan mycket långa politiska karriärer bakom sig.

Det är inget fel på Marit Paulsen, Olle  Schmidt, Maria Leissner och Barbro Westerholm i sig, tvärt om. Ålder säger inte nödvändigtvis något om förmåga till nytänkande, och erfarenhet är viktigt för att man ska nå resultat med sin politik.

Men faktumet att dessa fyra vann säger mycket om möjligheterna för unga politiker att nå viktiga positioner för att inleda en politisk karriär. Mandatperioden som börjar efter valet i juni avslutas sommaren 2014, några månader före riksdagsvalet. En plats i Europaparlementet skulle med andra ord vara en utmärkt plattform för en ambitiös politiker som vill vidare i rikspolitiken, och ta EU-erfarenheterna med sig, som Cecilia Malmström.

Men om medlemmarna får välja blir det nu en omöjlighet – folkpartimedlemmarna följer nu efter de andra partierna och gör Europaparlementet till en reträttpost.

Men har man rätt att klaga på resultatet av en demokratisk omröstning? Valdeltagande bland folkpartimedlemmarna på 20 procent är till och med högre än någonsin.

Problemet är dock att det fortfarande bara är 20 procent av folkpartisterna som deltar i provvalet, en av de viktigaste påverkansmöjligheterna som ett partimedlemskap ger.

En av orsakerna är säkert att medlemsomröstningen inte är beslutande, som i miljöpartiet. Ytterligare ett orsak är förstås att omröstningen inte är enkel och snabb på internet, utan fortfarande genomförs med valsedel och två papperskuvert uskickade som bilagor i tidningen Nu. Dessutom är säkerligen anledningen till den höga andelen snarare att antalet medlemmar har sjunkit än att fler är intresserade av att delta.

Men man ska inte ge upp än. Det finns goda möjligheter att kryssa sig förbi medlemmarnas prioritering genom att bedriva en bra kampanj och skaffa starkt stöd hos väljarna. I vårt provval här bredvid pågår omröstningen till sista december. Den kommer att visa vilka som har lyckats mobilisera stöd på internet. Kanske är det en indikator på vilka kandidater som förstår att använda nya kampanjmetoder och därmed hittar ett stöd som provvalssegrarna inte fann.

Filed under: Politiska kommentarer, EP-val, medlemskap, partipolitik

De proprietära partiprogrammens tid är över!

Socialdemokraternas supporterorganisation, folkpartiets medlemsvärvningskampanj och KDU:s argument för att inte ha någon medlemsavgift visar återigen att partipolitiken håller på att dö Sverige. Men det är få som tar det på allvar.

Förvisso säger nu alla att de ska lära av Barack Obamas engagerande kampanj, och visst finns det mycket att lära. Men istället för att hänge sig åt flockbeteende, kan vi som bryr oss om den liberala partipolitiken lära av andra öppna gemenskaper som skriver program tillsammans. Det är nämligen inte partipolitiken i sig som är felet. Det är de proprietära partiprogrammen som har gjort sitt.

Att dagens politiska partier inte lyckas mobilisera människor för partipolitiken är deras eget fel, och beror på att de har förlorat förmågan och viljan att ta till vara människors kunskaper och engagemang.

Partipolitiken är livsviktig

Och detta är ett problem eftersom att den parlamentariska demokratin i Sverige helt vilar på aktiva och öppna politiska partier.

Men när de politiska ungdomsförbunden inte mobiliserar mer än några tusen medlemmar ihop och medelåldern bland partimedlemmarna är en bit över 60, blir rekryteringsbasen för framtidens folkvalda bara någon tiondel så stor som den som dagens politiker har sitt ursprung i.

Partierna är dessutom själva kanalen mellan medborgarnas engagemang och de politiska besluten. I ett samhälle med stängda politiska partier blir medborgarna utan möjlighet att påverka politikens innehåll. Deras makt reduceras till att vart fjärde år välja mellan olika kandidater.

Och om demokratin inte fungerar, kommer också friheten att undergrävas. Maktfullkomlighet drabbar alla politiker som inte behöver ställas till svars för sitt styre och som inte utmanas i politikens innehåll.

Partier som fotbollslag

Men vad har då dagens partier för syn på sina medlemmar. Som supporter för socialdemokraterna är det uppenbart att tanken är att man ska stå vid sidan om och heja på: ”Nu söker vi fler supportrar för vår idé”, är själva budskapet. Förhoppningen i folkpartiets kampanj är att regeringens budget ska locka människor att gå med, men vad de nya medlemmarna ska göra sen är otydligt. Och KDU ser sina medlemmar som ett simpelt verktyg för att få statliga bidrag.

Förutom några pliktskyldiga formuleringar om hur viktiga medlemmarna är för att tillsätta poster och få ”mothugg” på politiken, så finns det hos organisationerna inget tecken på att de tror att de potentiella medlemmarna har något som partierna kan dra nytta av, utom möjligtvis som fotarbetare i valrörelsen.

Utgångspunkten för de tre organisationerna är istället att intresset för politiken och samhällsutvecklingen har minskat, och att det moderna partiets uppdrag är att leverera något som medborgarna kan heja på när det är val.

Om de politiska partierna ska ha en framtid – vilket i sig alltså är oerhört viktigt – måste de istället erbjuda en gemenskap genom vilken medlemmarna tillsammans kan förändra problem som de är engagerade i. För varför ska man vara medlem i en organisation som inte tror att man kan bidra med något på riktigt? Det är inte medborgarna det är fel på, utan partiernas syn på medborgarna.

Partiarbete som kommunikation

Partiarbete är i grunden ett kommunikationsarbete – men inte utåtriktat som utspelspolitikens företrädare önskar – utan ett internt. Det består av ett kontinuerligt samtal där man med demokratiska metoder kommer överens om hur det gemensamma partiprogrammet ska lyda, och om vilka personer som ska ansvara för att förverkliga det.

Men istället för att fundera över hur 100 år av kommunikationsutveckling kan användas för att göra arbetet på ett bättre sätt än tidigare, har partierna bestämt sig för att det är just de klassiska organisationsformerna som ger det bästa resultatet vad gäller såväl partiprogram som företrädare. Politikutformningen bygger fortfarande på partistyrelseförslag, rådslag, motionsskrivande, utskottsförhandlingar, plenumdebatter och redaktionskommitteer etc.

Faktum är att de svenska politiska partierna skulle fungera ungefär som vanligt, om än lite långsammare, om internet plötsligt försvann. De arbetar på i princip samma sätt som vid demokratins genombrott i Sverige: post (förvisso elektronisk men likväl post), telefon och partimöten. Men det är inte ett bevis på partiernas överlevnadsförmåga, utan ett bevis på att de lever i en helt annan tid.  Det är en absurd tanke i varje annan organisation.

Partiprogram som open source

När Att dricka liberalt skapades, diskuterade vi därför inte bara behovet av att förnya den liberala opinionsbildningen, utan även behovet av nya politiska organisationsformer. Olika former attraherar olika människor, och med nya former skulle vi därmed kunna hitta nya perspektiv på framtidens liberala utmaningar. Vi skapade då wikin Ett liberalt parti för att se vad som händer om man använder ett av de nya kommunikationsverktyg som finns för att många människor ska skriva en text tillsammans.

När Johan sedan skickade texten The Cathedral and the Bazaar, av Eric Steven Raymond som behandlar författarens lärdomar av arbetet med open source-programmet Fetchmail och operativsystemet Linux, blev det uppenbart att det fanns mer lärdomar att använda hos open source-rörelsen än just själva tekniken. Den har funnit en organisationsform och ett arbetssätt som andra öppna organisationer kan lära mycket av.

Katedralen representerar här den auktoritetstrogna och slutna organisationsmodellen, och basaren en platt nätverksmodell där alla deltagare fyller olika men viktiga funktioner.

Tro det eller ej, men när man läser texten blir det tydligt att skillnaden inte är så stor mellan ett partiprogram och ett dataprogram. De ska upprätthålla ett antal principer, fungera i oväntade och nya situationer, vara möjliga att skriva om när verkligheten förändras, och hela tiden vara tillräckligt attraktiva för att många ska vilja använda dem.

Och om en öppen gemenskap har lyckats skriva ett avancerat operativsystem som Linux genom att alla som vill bjuds in att påverka hur det ska se ut, skriva om, rätta fel och bygga in nya funktioner, borde det vara fullt möjligt att skriva ett partiprogram med samma metod.

Raymonds lärdomar är därför centrala för alla som vill bygga en organisationsform som tar till vara så många ideellt engagerade människors kunskaper som möjligt, tex:

• Utgå från det som redan finns, försök inte börja från noll.
• Låt deltagarna arbeta med problem som intresserar dem, inte med det som intresserar andra.
• Erbjud ledarskap som inte bygger på maktrelationer, utan på att deltagarna i arbetet bekräftas.
• Behandla deltagarna som den värdefullaste resursen i arbetet med programmet.

Och det kanske viktigaste för att skapa självförtroende i en organisation med många människor, är det som Raymonds kallar ”Linus’s law”:

”Given enough eyeballs, all buggs are shallow.”

Partipolitik som problemlösare

Här leder open source-rörelsens arbetsmetoder rakt in i hjärtat på framtidens liberala partipolitik. Om vi är tillräckligt många som letar efter intressanta politiska problem, och har makt att formulera förslag till lösningar, kommer de flesta problem att visa sig vara relativt ytliga

Framtidens vinnare i partipolitiken, och som därmed kommer att sätta agendan för samhällsutvecklingen, kommer inte att koras i tävlingen om de smartaste utspelen, den fräckaste trianguleringen eller mest välsmorda kampanjmaskinen. Deras storhetstid är nu.

Framtidens politik kommer att styras av de partier som lyckas mobilisera och tillvarata flest människors engagemang och kunskap för att lösa problemen på vägen mot ett gemensamt mål. För liberaler finns det därför ett öppet partiprogram som alla kan vara med att skriva.

Filed under: Politiska kommentarer, liberalism, medlemskap, partipolitik, strategi