”Jag kan kanske ta bort de så här”, sa cafépersonalen och stack ned fingrarna i den färdiggjorda baguetten med laxröra, när jag bad om en smörgås utan tomatklyftor. Sitter just nu på Café Copacabana och undrar om 90-talets tomat- och gurkterror på färdiggjorda baguetter är den nya retro-trenden i heta Hornstull.
Stockholms caféer har ju länge utmärkt sig som Sveriges sämsta och otrevligaste. Men när ett av de få som ändå har haft någon slags idé om att det är kul att ha gäster, viktigt att ha ”stilig personal”, och vill vara stans ”snällaste fik”, så helt har förfallit blir man ju orolig för hela nationens väl.
Jag tänker så här: Copacabana ligger på en av Sveriges allra bästa caféadresser, och har precis startat ett lovande samarbete med nyöppnade Bio Rio. Paradförutsättningar för att driva en bra rörelse alltså.
Men idag, precis som flera gånger på sistone, fick vi stå i kö i 20 minuter. Varje kund före oss fick beställa, sin kaffe gjord, smörgås inrullad i papper och sedan betala. Så här lång var kön, kanske 10 personer:
Samtidigt var lokalen, och entrén till bion som också servas av Copacabana, nästan helt tomma.
När jag efter den evighetslånga väntan frågade varför gästerna inte kunde få beställa och betala först och sedan gå och sätta sig, så att kaffegörandet och smörgåsmakandet kunde ske samtidigt som själva sällskapandet kunde sätta igång, blev svaret från personalen med fingrarna: ”Men vi har så lång kö, så vi hinner inte springa ut med beställningarna.”
Detta är precis samma inställning som de svenska politiska partierna har. Människor som vill komma in, bidra till rörelsen och göra något som är värdefullt för dem själva ses som problem. Det är inte bara partierna som behöver förändras. Det är själva bemötandet och förhållningssättet till våra medmänniskor, medlemmar och gäster som måste förbättras.
Erik
Läs även andra bloggares åsikter om Copacabana, café, Hornstull
Filed under: Mat och dryck, medlemskap, partipolitik
Att dricka liberalt 
Senaste kommentarer