Nu slåss de om förklaringarna, partierna. Och om bara ett år ska erfarenheterna användas för att utforma nästa valkampanj.
Antingen kan partistrategerna nu göra en analys som grundar sig på förhoppningen att det är enskilda åsikter, kandidater, kampanjmetoder eller affischer som avgör resultatet, eller så kan de undersöka den strukturomvandling som pågår i ”parti-och-medie-Sverige”. (Ett bra ord, någon?) för att se åt vilket håll politiken utvecklas och försöka förhålla sig till det.
Många självkritiska och självgoda analyser om åsikts- och metodpaketet har redan gjorts. Men strukturen är det få som pratar om. Detta är min analys:
Strukturomvandlingen leder till att de traditionella medierna och partierna snabbt förlorar greppet om svenskarnas bild av politik. Den viktiga kampen på sikt står därför inte om vissa frågor eller väljargrupper, utan om svenskarnas politiska medvetande.
Under den förra strukturen bestämdes förutsättningarna för den politiska diskussionen i stort sätt av mediernas politiska rapportering och av de politiska partierna, tillsammans med ett och annat särintresse. Partierna var mediernas underleverantörer och näringen gick via partiernas pressekreterare.
Denna struktur var stabil sedan 1930-talet fram till nyss. Kanske är miljöpartiets intåg i riksdagen 1988, det första beviset på att parti- och mediestrukturen började förändras. Men det har inte fått genomslag förrän de senaste åren.
Valet 2002 var det sista där ett tillräckligt lömskt utspel om krav på språkkunskaper för medborgarskap, eller ett tillräckligt smart scoop om rasism i valstugorna, kunde förändra en hel valrörelse.
Förutsättningen var nämligen att medborgarna lyssnade på vad medierna och partierna sa. Men vad händer när de inte gör det längre?
På mms utmärkta tjänst hottop kan man se ungefärliga tittarsiffror för teveprogrammen i Sverige. Jag undersökte de hundra mest sedda programmen för olika åldersgrupper den 2 till 8 maj. För dem som vill använda tevenyheterna för att berätta för medborgarna vad de ska rösta på är det deprimerande läsning.
- Bland de hundra mest sedda programmen för gruppen 15 till 24-åringar fanns varken Aktuellt eller Rapport med.
- I gruppen 15 till 39 år fanns fyra Rapport- eller Aktuellt-sändningar. Den som sågs av flest nådde 3,9 procent av målgruppen.
- För svenskarna över 60 var däremot åtta av de tio mest populära programmen Rapport eller regionala nyheter, och varje Rapportsändning sågs av 30 procent av målgruppen.
- Det är inte heller så att människor under 40 ser andra program. Det mest sedda programmet bland dem över 60 (Rapport) hade mer än dubbelt så många tittare som det mest sedda bland dem mellan 15 och 39 (Wipeout). De har övergivit teven.
Och tidningar är inte heller ett alternativ om man vill prata till framtidens medborgare. Att dagstidningsläsandet minskar snabbt är inte en nyhet. Men att det skulle gå så högt upp i åldrarna som Arne Ruth och Bjarne Stenquist skriver, är fortfarande en överraskning för många:
I åldersgruppen 60 till 85 år läser fortfarande 85 procent av alla svenskar en prenumererad morgontidning. Men i åldersgruppen 15 till 29 år är det inte ens hälften så många. Och det nya är att även åldersgruppen upp till 44 år i växande utsträckning överger den tryckta tidningen.
Förutsättningarna för att smarta utspel eller reportage ska få genomslag minskar alltså snabbt när medborgarna överger de traditionella medierna.
Men effekten blir dubbel när också partiernas kontaktyta gentemot medborgarna minskar. Sedan början av 1990-talet har antalet partimedlemmar i Sverige mer än halverats.
Samtidigt är gammelpartiernas kontaktyta gentemot medborgarna via internet mycket blygsam. De senaste 30 dagarna har folkpartiet.se haft 36 000 träffar och moderat.se ca 46 000 träffar, medan piratpartiet.se har haft 234 000 (trafficestimate). (Vilket också innebär att jag vunnit en flaska champagne)
Så länge de politiska partierna struntar i att värdera sina medlemmar och använder gammelmedier som sin huvudsakliga kommunikationsmetod, kommer kontaktytan gentemot medborgarna att fortsätta minska. Det gäller oavsett budskap.
I varje annan bransch skulle en slipad entreprenör se denna reträtt från medborgarnas politiska medvetande och lansera en helt ny produkt, som bättre uppfyller vad medborgarna efterfrågar. Intresset för politik har ju inte minskat.
Och det är precis vad som hänt: Efter Miljöpartiet kom Ny demokrati, Sjukvårdspartiet, Pensionärspartiet, alla Skånepartierna, mängder av kommunpartier, Sverigedemokraterna, Feministiskt initiativ och Junilistan. För varje lyckat försök kommer det att bli många misslyckade. Men antalet försök kommer att öka.
Internet har sedan ett tag underblåst denna strukturomvandling snabbare än någon partistrateg velat se. Piratpartiet var först med att runda medierna helt och kommunicera direkt med medborgarna. Men Sverigedemokraterna är på god väg, och sedan är metoden uppenbar för alla andra.
Den viktigaste tillgången i framtidens partipolitik blir därför ett stort och aktivt medlemsregister. Frågan är om gammelpartierna vågar ta den utmaningen. Eller ska de stå där med skägget i brevlådan som Xerox som inte trodde på det grafiska gränssnittet eller Facit som inte trodde på elektroniska miniräknar, när Piratpartiet, Sverigedemokraterna traskar in i riksdagen 2010.
Filed under: Politiska kommentarer, EP-val, Folkpartiet, medlemskap, partipolitik, piratpartiet, Sverigedemokraterna
Senaste kommentarer