Att dricka liberalt

Ikon

Annars är risken att det blir gravöl för partipolitiken

Enorma möjligheter för partiet med webb 2.0

Det finns en mejllista som heter Cyberstrategi för folk som vill få Folkpartiet att bli bättre på att använda sociala medier. Ett första steg har varit att samla in tankar från medlemmarna på listan med hjälp av ett par enkäter. Jag fyllde just i en sådan, och sista frågan var helt enkelt vad Folkpartiet borde göra. Det här var mina förslag:

  1. Göra om hemsidan till en social sida, som visar upp den debatt som pågår i partiet, gör det lätt att hitta likasinnade och starta nya aktiviteter och visar upp oss för varandra, så att vi stärker vi-känslan.
  2. Ordna samråd på internet och peppa bloggare att delta i samråden, länka från sina bloggar etc – så som vi i Att dricka liberalt nu försöker göra med Landsmötesbloggen, och som FP Stockholms stad gör på sin idéblogg. Att ha inflytande på politiken ger starkt engagemang!
  3. Ordna bloggskolor i hela landet (kanske ihop med Studieförbundet Vuxenskolan) och trycka på vikten av att länka till andra folkpartister, använda twingly och annat man kan göra för att synas mycket.
  4. Partiledningen ska lyssna, men också leda! Partiet borde hålla tät kontakt med liberala bloggare (partister eller inte) och föreslå olika saker de bör skriva om, debatter det vore bra om de tog med vänsterbloggare etc. Samtidigt ständigt påminna om hur man bör länka och pinga. Sociala medier borde ses som en viktig kanal för höst- och vårkampanjer, och för valkampanjen 2010. Även för att få olika utspel att nå större spridning och leva vidare.
  5. Partiet borde också ordna sociala aktiviteter för alla som använder sociala medier politiskt. (Det finns det ju inget som hindrar att vi själva ordnar underifrån – Att dricka liberalt återkommer i frågan!)
  6. Uppmana varenda folkpartist som vi har en mejladress till att delta i olika debattforum – partiet borde skicka ut stomartiklar, motargument mot nya utspel från oppositionen etc. samt samla allt detta någonstans på webben. Vi borde sätta som mål att kommentarstrådar och twinglylänkar till politiska artiklar på nätet ska domineras av liberaler, att vi ska ta mer plats på vanliga insändarsidor, att folkpartistiska bloggar ska ligga bland de mest lästa på nätet mm.
  7. Skapa en reklamruta för FP som alla liberala bloggare uppmanas använda. Rutan skulle kunna innehålla senaste utspelsrubrikerna, och samtidigt rubrikerna från de mest lästa FP-bloggarna just nu. Då visar vi både utåt och för oss själva att vi kan underordna oss en gemensam strävan samtidigt som vi har egna åsikter och tankar.

Jag tror det finns många fler och mer genomtänkta idéer från folk som kan sociala medier bättre än jag. Potentialen för partiet är stor!

/Andreas Bergström

Postat i:Organisationsfrågor

Vad ska partistyrelsen ha Folkpartiet till egentligen?

Så här skriver Folkpartiets partistyrelse i sitt svar på Att dricka liberalts motion till landsmötet (M18 på Landsmötesbloggen) om att max hälften av styrelseledamöterna borde vara halvtidsarvoderade politiker:

Motionärerna har naturligtvis all rätt att tycka att det är olyckligt att partistyrelsen i så hög grad består av personer som har politiska uppdrag för Folkpartiet, men samtidigt är detta personer som fått sina uppdrag av medlemmarna just på grund av politisk kompetens. Det finns en logik i att många av dem som är ledande i att utforma vår politik, i riksdagsgruppen, i landsting och kommuner, har en plats i partistyrelsen.

Men poängen är väl den motsatta? Det är partiet som ska utforma politiken som partiets företrädare i riksdag, kommuner och landsting ska genomföra. Vad ska ledamöterna i styrelsen annars ha ett parti till?

Erik

Postat i:Uncategorized, , ,

Interndemokratirevolution

Om inte berget kommer till Muhammed…

Vi i Att dricka liberalt har stora förväntningar på Folkpartiet. Vi tycker att ett liberalt parti ska vara ett föredöme i frågor om integritet, integration, migration och organisation – gr-frågorna, som vi kallar dem. Nu har vi gått från ord till handling och hjälpt partiet på traven med den sista.

Som Erik Jennische så klokt har beskrivit här förändras medielandskapet snabbt. Folkpartiet har varit bra på att nå ut via de stora megafonerna, som Rapport och DN debatt. Men megafonerna krymper. Folkpartiet måste bli mycket bättre på att synas i den långa svansen av minifoner. Både de nya som Facebook, bloggar, twitter och youtube och de gamla som insändare i lokaltidningar och personliga möten. Då räcker det inte med några smarta människor i toppen, utan vi behöver tusentals övertygade liberaler som deltar i det ständigt pågående samtal som lever på olika arenor.

För att liberalerna ska tala väl om Folkpartiet krävs det att Folkpartiet lyssnar på liberalerna. Vi behöver en diskussion om vad liberalism är och vilken politik vi ska föra. En diskussion som kompletterar det mer strategiska tänkande som behövs i partitoppen. Om vi alla kan vara överens om, till och med glädjas åt, att vi tycker lite olika men ändå drar åt samma håll, så kommer vi att bli en väldigt stark politisk kraft. Partitoppen får inte bli sur i onödan över spretiga gräsrötter. Gräsrötterna får inte gnälla om att partitoppen kör sitt eget race och att partiet inte går att känna igen. För att nå dit måste vi ha ett levande, förtroendefullt samtal.

I en av landsmötesmotionerna som Att dricka liberalt tagit initiativ till konstateras att Rysslands president Medvedev har en blogg med kommentarsfunktion, men Folkpartiets hemsida har inte hunnit fullt så långt. I väntan på att partiet ska hitta in på web 2.0 kan vi visa vägen. Inspirerad av Martinas backchannel till landsmötet kom vi på att vi borde skapa ett debattforum där man kan påbörja landsmötesdebatten redan nu. Hade vi varit riktigt händiga hade vi kanske snickrat ihop någon jättefiffig debattsajt, men för att göra det enkelt för oss har vi startat en blogg med mängder av sidor. Mina damer och herrar: Landsmötesbloggen.

Allt finns inte där än, och formen håller på att sätta sig. Den som kan hjälpa till att lägga ut texter får gärna höra av sig i kommentarsfältet! Betrakta det som en betaversion några dagar till, i nästa vecka kommer allt se fint ut.

/Andreas Bergström

Postat i:Gör det själv

Länkar: andra om internet och sociala mediers kraft i politiken

Jag passar på att dela med mig av några länkar från mitt bloggläsande på sistone:

Johan Ulvenlöv, som ansvarar för sociala medier hos sossarna, har lagt upp en presentation på slideshare om Netroots och annat. Intressant för den som bryr sig om vad Sveriges största parti har i sikte inför nästa val.

Lakes lakonismer uttrycker liknande frustrationer som Att Dricka Liberalt över sitt partis inställning gällande integritetsfrågor, synen på partimedlemmarna och bristen på dialog.

Jerry Silfwer skriver om hur politiska partiet borde opinionsbilda på nätet. Det är inte rocket science, ändå är det ju ingen som gör det – bra inspiration för partiarbetare, således.

JMW Kommunikation bloggar om vad partierna behöver förstå om sociala medier här, här och här

Och ingen har väl missat utmärkta  Juliagruppens engagemang för ett fritt internet? Jag lyssnade idag på fd folkpartisten Johanna Nylander som talade om detta på Geek Girl Meetup i Stockholm.

Postat i:Länktips, Politiska kommentarer, , , , , ,

Ett annat postdigitalt manifest – Hur partipolitiken äger rum

I en känd anekdot från Uppsalas sena 80-tal satt två pretentiösa entusiaster i ett hörn på Barowiak och diskuterade musiksmak. Den ene stövlade på med svåra referenser och gjorde mos av den andres försök att motivera sina favoriter. Det hela slutade med att den andre sa: ”Nä, du har rätt R. Din musiksmak är bättre än min.”

När jag läser Rasmus Fleischers Det postdigitala manifest, med undertiteln ”Hur musik äger rum”, sitter minnet av diskussionen ovan framför ögonen hela tiden. Men inte bara som beskrivning av det trista musikklimatet i Uppsala på 80-talet, utan också som bild av det partipolitiska klimatet idag.

Hur ofta måste man som partimedlem inte övertyga sig själv genom att utbrista ”Nä, du har rätt Partiledningen, dina politiska värderingar är bättre än mina”. Annars orkar man knappast vara kvar eftersom de egna idéerna aldrig blir bekräftade.

Manifestet nedan är knappt ens en parafras på Fleischers, men ändå. När den svenska partipolitiken gräver sin egen grav genom att vägra digitaliseringen, får vi som är fast i den låta oss inspireras av samhällsförändringar på andra områden.

Fleischers postdigitala manifest handlar inte om hur människors tillgång till musik har förändrats, utan om hur det totala överflödet av musik förändrar själva musikupplevelsen. Det säger därmed mycket om hur den postdigitala partipolitiken kan utvecklas. Det totala överflödet av gemenskaper, kommunikationsmetoder och samarbetsmöjligheter, förändrar inte bara förutsättningarna för dagens partipolitik, utan hela partipolitikens väsen.

Det postdigitala manifestet – Hur partipolitiken äger rum

1

Cd-bubblans 1990-tal, då skivbolagen firade sin historiska guldålder medan levande framträdanden reducerades till ett sätt att marknadsföra produkterna. Musiken framstod som mer lösryckt från sina sammanhang än någonsin tidigare. (p26)

I politiken motsvaras cd-bubblan av 90-talets kommunikations- och utspelshysteri. De bästa skivförsäljarna hittade fram i distributionskanalerna, och de främsta politikerna var de som bäst hittade ut till massorna genom det begränsade antalet massmedier.

1990-talet gjorde slut på de politiska partierna som vi hade känt dem. Medlemskapets värde reducerades och relationen till enskilda journalister blev allt viktigare. Politiken var inte längre ett resultat av samarbetet partimedlemmarna emellan, utan skapades istället i de fickor som partiernas kongresser och landsmöten inte hade täppt till. Ett bra utspel var beroende av att partiet inte hade tagit ställning i frågan tidigare.

Det gick så långt att jag på en fest  – före språkkravet 2002 – fick höra av en god vän med PR-ambitioner att han inte kunde rösta på Folkpartiet eftersom Leijonborgs kommunikationsstrategi var för dålig. Det viktiga var inte längre politiken, utan bilden av politiken.

Utspelshysterin och negligerandet av partimedlemmarna gjorde att kvaliteten i partiernas politik och gemenskaper sjönk, vilket är de främsta orsakerna till den strukturomvandling i partipolitiken som pågår just nu.

2

Megafoner förvandlar en demonstration, oavsett de verbala budskap som kommuniceras, till en manifestation av diktatur. Någon dikterar bokstavligen ett budskap, de övriga repeterar.

Rörelser med ambitionen att få med sig människor av olika ålder och bakgrund inbillar sig alltför ofta att musik kan användas för att inkludera, utan att inse att musik alltid exkluderar i exakt samma grad. (p22)

Det blir aldrig någon trevlig gemenskap om några envisas med att använda megafon, vilket är partiernas främsta kommunikationsmetod.

Men precis som musiken bygger politiken på lika delar exkludering som inkludering. Det finns ingen musikalisk gemenskap som alla vill ingå i, och inte heller någon politisk. Därför kommer också de e-demokratiprojekt som startats i olika kommuner alltid att misslyckas. De försöker skapa kommunala plattformar för diskussion på internet (som Malmö stads initiativ) där alla medborgare ska vara välkomna att diskutera olika förslag utifrån en idé om samarbete för kommunens bästa. Men kommunens bästa finns bara utifrån ett visst ideologiskt perspektiv. Det finns inte objektivt.

Kvaliteten på den politiska diskussionen i dessa fora blir därför lika dåligt som utbudet i en kommunal musikaffär.

Kraften i politiskt samarbete finns alltid i en ideologisk gemenskap, som exempelvis ett parti kan erbjuda, och som skapar de ramar inom vilka politiken utformas. Det är därför i första hand de politiska partierna som behöver öppna den politiska debatten, inte staten eller kommunerna.

3

Låt oss i tanken ta sikte på en singularitetspunkt: det totala överflödet. Punkten då vi närsomhelst, varsomhelst, i vilket sammanhang som helst kan välja att lyssna på vilken förinspelad musik som helst. (p11)

För partipolitiken är denna punkt betydligt längre bort i framtiden än för musiken. Kanske inträffar den när de hierarkiska kommunikationsmetoderna som dominerar de etablerade partierna idag har brutits ned till svärmar, som utvecklar politik, utser företrädare och driver kampanj samtidigt. Den totala kommunikationen i en stor gemenskap där man bara känner varandras IP-nummer.

Inte heller en sådan gemenskap kommer att fylla de funktioner ett parti behöver, precis som shuffle-funktionen på en mp3-spelare i sig inte skapar bättre musikupplevelser. Bra politik utvecklas i sammanhang där det finns goda och förtroendefulla personliga relationer. Dessa relationer kan självklart utvecklas på internet precis som afk, men de kan inte skapas i hur stora gemenskaper som helst.

4

Efter att ha förlikat oss med överflödet som faktum kan vi åter rikta uppmärksamheten mot de postdigitala situationer där musiken äger rum. (p14)

Det är nu man måste ställa sig frågan: Vad i partipolitiken är det som är värdefullt?

Kvaliteten i våra diskussioner när vi äter middag med Att dricka liberalt bygger på att vi har en tydlig gemenskap kring frustrationen över hur partipolitiken i allmänhet och Folkpartiet i synnerhet har stagnerat. Det är denna gemenskap som är nyckeln till vårt arbete.

Även Folkpartiet byggdes en gång på en gemenskap i viljan att skapa ett politiskt system som vilade på alla människors lika värde och rättigheter, och en politik som främjade jämlikhet.

Ingen ska tro att tekniken kan ersätta dessa gemenskaper kring politiska värderingar. Tekniken kan däremot skapa bättre förutsättningar för människor att hitta varandra och effektivisera samarbetsmetoderna. Den postdigitala partipolitiken använder tekniken för att bygga gemenskaper och samarbeten – situationer där politiken äger rum – inte för att ersätta dem med effektiva kommunikationsstrategier.

5

Vad säger att musiksmaken skulle ha sin hemvist i individen? Musiksmaken är knappast stabil. Den är tvärtom betingad av de tillfälliga förbindelser som våra kroppar inträder i. Det vi kallar ”personlig smak” kanske bättre kan beskrivas som ett aggregat av överpersonligt och underpersonligt. […] Framför allt betingas musikvalet av andra människor i rummet, av våra relationer och begär till dem. Det är aldrig så att ett antal människor som sammanstrålar på en plats har med sig varsin musiksmak som de sedan bara jämkar samman. Idéer om direktdemokrati kan inte tillämpas på de praktiska situationer som kräver ett urval av musik. (p15)

De kreativa ögonblick när politiken äger rum är aldrig individuella. De har skapats tillsammans med andra, även om resultatet kan dyka upp som en tanke eller idé först på tunnelbanan efteråt. De präglas inte heller av demokrati, medlemmars lika värde eller något annat ur-demokratiskt, utan av helt andra kategorier. De uppstår i relationen till dem som ingår i diskussionen, och beror av hierarkierna i dessa relationer. De är också beroende av de värden och erfarenheter som deltagarna kommer in i diskussionen med.

Bra politik skapas därför inte i slutna, hierarkiska och homogena gemenskaper med få kontaktytor till andra delar av verkligheten, vilket idag är fallet i många partier. Folkpartiets partistyrelse består exempelvis till hundra procent av personer som är minst halvtidsarvoderade för sina politiska uppdrag. Då är det inte underligt att kvaliteten på omvärldsanalyser och idéer är låg, och att den internetpolitiska debatten ännu inte har satt några avtryck i arbetet som något annat än ett hot.

Men precis som liberalismens grundläggande frågeställningar utvecklades av människor som levde mitt i slaveriet, maktfullkomliga monarkier, skråväsendet, fattigdomen, handelsrestriktioner och förtryck av yttrandefrihet och religionsfrihet, så kommer framtidens liberala frågeställningar att utvecklas av människor som lever i dagens viktiga problem.

Den politiska beslutsfattarens vardag präglas däremot av frågeställningar om hur man ska få budgeten att gå ihop, vinna nästa val, skapa snygga rubriker, behålla regeringsunderlaget och komma högt i partiets provval. Det finns inte, och ska kanske inte finnas, utrymme för att ifrågasätta grunderna i samhället, och utveckla helt nya idéer. Men för att ett parti ska utvecklas måste någon tillåtas göra det, och ha möjlighet att föra in dessa tankar i politikutvecklingen.

Liberalismen hade precis som musiken i Europa inte varit mycket värd utan rytmerna från Västafrika som överlevde slaveriet och byggde soundtracket till den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

6

Lärdomen som bör dras från 1900-talets musikhistoria är att maskiner inte ersätter människor. Däremot påverkar de vilka mänskliga insatser som värderas. Vi behöver knappast vara rädda för att det mänskliga ska trängas ut ur musiken den här gången heller. (p18)

Motståndet mot maskinerna har pågått länge inom partipolitiken, och det har varit framgångsrikt: Partimöten är fortfarande den bästa metoden för att skapa politik, skruvade utspel är kommunikation, valsedlar i papperskuvert är interndemokrati, supportrar är medlemmar. Allt består för att man ska slippa fundera över hur man bäst värderar människors insatser.

7

Lärdomarna från musikaliska situationer kan med fördel tillämpas på politiken, som ju i högsta grad är en fråga om ansvar. Kring sekelskiftet 1800 framträdde parlamentet och konserthuset parallellt som den nya borgerlighetens politiska respektive musikaliska tempel. Filharmonin (dirigent/orkester/publik) är som en spegelbild av demokratin (statschef/parlament/medborgare) – båda framställer en idealiserad fördelning av ansvar, med löfte om att alla dissonanser ska upplösas i ett harmoniskt slutackord. Effektivare massmedier förändrade villkoren för politik såväl som för musik. Under 1900-talet tjänade de som överordnade filter som sållade i överflödet av åsikter så att det återstående urvalet blev möjligt för individen att överblicka. Sedan någon gång kring sekelskiftet 2000 förmår dock inte massmedierna att upprätthålla denna roll särskilt väl. Vi lämnas med uppgiften att konstruera nya tekniker för urval ur överflödet av åsikter. (p21)

8

Musiken i det postdigitala är tvärtom musik som äger rum. Begreppet postdigital betecknar inte ett nytt kulturhistoriskt stadium, snarare en mognad av den digitala erfarenheten som får oss att åter lägga vikt vid närvaro. Urval ur överflödet blir en mer angelägen fråga än att få tillgång till ännu fler inspelningar. […] Musikens fortgående digitalisering har inte resulterat i en ”virtuell” version av 1990-talets skivförsäljningskultur, utan snarare lett till ett återupplivande av sådant som länge tycktes hopplöst omodernt. (p26)

Det är långt kvar innan frågan om vad den postdigitala partipolitiken innebär etablerar sig. Först måste de partipolitiskt aktiva hänföras av de digitala partipolitikens alla möjligheter, för att sedan finna behovet av tekniker för urval ur överflödet av åsikter. Men kanske kan svaren finnas bland det som är hopplöst omodernt nu.  Några exempel skulle kunna vara:

Studiecirklar. Det var inte kommunala musikskolor som byggde det ”svenska musikundret”. Var det något så var det studieförbundens bidrag till musikgrupper så att de kunde betala replokaler och få tillgång till inspelningsutrustning.

Interndemokrati. Den svenska partipolitikens kunskapsmassa har byggts av miljoner inlägg, yrkanden, motioner och debatter. Utan detta hade partierna inte haft någon värdegrund eller identitet, dvs det som partiledningarna de senaste decennierna har skapat nyheter genom att sparkat loss ifrån.

Medlemmar. När massmedierna drabbas av den långa svansens kraft och förlorar genomslagskraft, kommer medlemmarna att stå för en allt viktigare kontaktyta till samhället.

Bredd istället för tydlighet. När partierna drabbas av den långa svansens kraft och förlorar makten över dagordningen, kommer bredden i partiprogrammet och förmågan att ge svar på de mest detaljera frågor och svara mot de mest nischade intressena att bli allt viktigare.

9

Om vi fortsättningsvis ska tala om musik som berör (och inte bara om information som kopieras) föreslås tre enkla premisser. Musik samlar skaror. Musik tar tid. Musik äger rum. (p47)

Partipolitik samlar skaror. Partipolitik tar tid. Partipolitik äger rum.

Erik

Postat i:Politiska böcker, Recensioner, , , , , , , , ,

Moderaternas kampanjmotor – ett fulländat dynamiskt verktyg?

Eriks mycket roliga testkörning av moderaternas asociala kampanjmotor blev ännu roligare när jag hittade denna beskrivning av satsningen på webbsverige:

Kampanjmotorn är ett fulländat dynamiskt verktyg för kommunikations högkvarteret att skapa nya kampanjer med tillhörande material som sedan är enkelt och snyggt modifierbart för den som vill skapa sitt personliga material.

Läs hela inlägget här »

Postat i:Politiska kommentarer, , ,

Officiell backchannel till FP:s landsmöte

Nu startar jag och Dricka Liberalt en officiell backchannel till FP:s landsmöte. Så vitt jag vet blir vi det första partiet som har landsmöte med en backchannel. Det kommer bli grymt, och äntligen har man lite incitament att börja, fortsätta eller förbättra sitt twittrande.

Vad är en backchannel?

En Backchannel är en plats på twitter där man kan diskutera något samtidigt som det pågår (och innan och efter förstås). Ett slags ”twitterforum” eller en ”dialogkanal” kan man kanske beskriva det som.  Backchanneln är en konversation online om landsmötet:  där kan man tex diskutera motioner inför landsmötet, kommentera Jans tal samtidigt som det pågår, ställa frågor eller applådera den som talar, digitalt.

Så här gör man: Starta ett twitterkonto om du inte redan har ett.  När du vill twittra om landsmötet skriver du en hashtag (#) och taggen (dvs ordet) ”fplandsmöte” , dvs  #fplandsmöte någonstans i ditt twitterinlägg.

Läs hela inlägget här »

Postat i:Gör det själv, Politiska kommentarer, , , ,

”Mitt bästa tips, rösta på en man i slips”

Tobias Krantz storslagna uttalande inför Unescos generalkonferens om att Dawit Isaak måste släppas är ett viktigt steg på vägen mot en tydligare svensk politik gentemot Eritrea. Faktumet att kraven kommer inför delegater från 193 länder, innebär också att regeringen visar att samvetsfångarna i Eritrea inte bara är bilateral fråga. Det är en fråga som regeringen menar berör hela världen. Nästa steg måste nu vara att bygga stöd för en sammanhållen EU-politik gentemot Eritrea, som inte innebär mer bistånd eller handelsavtal.

När Tobias Krantz kandiderade till riksdagen första gången (1994?). Var ”mitt bästa tips, rösta på en man i slips” kampanjens tema. Budskapet står kvar.

Erik

Postat i:Kandidater,

RSS Blogglänkar från Knuff.se

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.
oktober 2009
M T O T F L S
« Sep   Nov »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Liberala ledare – ny blogg!

Folkpartiets hemsida lever fortfarande på 1900-talet. Men Att dricka liberalts linje är att inte bara klaga, utan göra själv först. Alltså har vi skapat en mycket enkel blogg som samlar Folkpartiets ledarskaps nyhetsbrev, och dessutom RSS-flödena från Knuff och Google news på en och samma plats. Titta här: Liberala ledare

Våra kandidater i Folkpartiets provval

Folkpartiets provval pågår under hösten. Alla medlemmar kommer att få röstsedel och kandidatpresentationer i brevlådan. Att dricka liberalts kandidater till riksdagen är:

Jenny Sonesson - Läs mer här.
Ulf Öfverberg - Läs mer här.

Och till Stockholms kommunfullmäktige är:
Andreas Bergström - Läs mer här.

Våra idéer för ett nytt partimedlemskap

Förändringstrycket på de svenska politiska partierna är starkt. Men åtgärderna har varit få. Att dricka liberalt har ett antal förslag för hur partimedlemskapet borde utvecklas i framtiden, läs här:

Det perfekta partimötet

Medlemmarna är mest i vägen

Medlemsorganisation istället för utspelshets

Två motioner som skulle förändra Folkpartiet i grunden, och till det bättre

Fler förslag är på väg, men du kan också skriva egna här.

Var med och skriv ett nytt partiprogram

Partipolitiken behöver förnyas. Arbetsformerna för att skriva partiprogram skapades före telefonen. Vi bygger ett liberalt partiprogram genom att använda en gratiswiki. Kolla här

Upprop mot förslaget om försörjningskrav vid anhöriginvandring!

Regeringen har föreslagit att personer som fått uppehållstillstånd i Sverige ska ha en inkomst och bostad innan familjen får komma efter. Detta förslag måste stoppas. Ingen integreras bättre och snabbare för att de separeras från sina barn. Skriv under uppropet här!

Våra omröstningar